Natten mellan fredag och lördag 2-3 september, från sju till sju, avlöste talen och performanserna varandra på Filosofins natt. Konceptet A Night of Philosophy har varit en framgång i Paris, Berlin, London och New York. Nu fick det sin plats på ett nattöppet Kiasma i Helsingfors.
De tjugo minuter korta talen var godis för den vetgiriga allätaren: en salig blandning från kärlek till klimatförändring. Performanskonst av många slag fungerade som intuitiva upptäcktsresor vid sidan av talen: Oblivia projicerade i realtid ett stumt rave från en bländande vit lokal någonstans, medan Cia Rinnes flerspråkliga poesi gav upphov till överraskande associationer. Mari Lindman om dagens förslavande arbetssyn, klockan fyra på morgonen, blev en värdig avslutning på mitt vakande.
Filosofen Miira Tuominen konstaterade att kvällens heterogena publikhav motsade den allmänna jargongen om att filosofi bara skulle intressera en marginell skara. Själv tänkte jag med skräckblandad förtjusning att tillställningen ibland påminde om den bild jag fått av startupevenemanget Slush. A Night of Philosophy gör filosofi mediesexigt: de korta anförandena var som pitchningar av teori, analys och slutsats.
Det är glädjande att akademiska perspektiv får ett sådant skimmer, också om det är bara för en natt. Samtidigt riskerar de businesskorta anförandena dels att ge en förenklad bild av filosofin, dels en begränsning av den skara som deltar i diskursen.
Filosofins natt fungerar i bästa fall som en inspirerande inkörsport och en uppsluppen mötesplats. Så länge den är ett komplement till det skrivna ordet, som får ta sin tid och inte förenklas, välkomnar jag evenemang som detta. Filosofin kan vinna på att få komma ut och dansa ibland.
Text: Edith Keto
Foto: CC/Finlands nationalgaller/Pirjo Mykkänen
