Teatermagi. Hur skapas den? I finska Teatteri Takomos och finlandssvenska Klockriketeaterns samproduktion Noitavaino skapas den när föreställningen ska börja med såpbubblor och med lite vatten som stänks ut i fuktiga moln. God stämning duggar ner över publiken. Den skapas med glitterdraperi och paljettkläder. ”En skådespelare är en häxa som skapar världar”, säger Jukka Ruotsalainen och sår teaterfrön i den stora kistan. Fram växer en civilisation. Trolleri. Först verkar det idylliskt och gulligt, men snart börjar det hända konstiga saker. Det är mänsklighetens historia i ultrarapid. Invånarna vänder sig mot varandra, det uppenbarar sig en man med liten svart mustasch och det blir krig och förstörelse. Den förskräckta ensemblen tvingas snabbt lägga locket på och gasa ihjäl hela samhället. Inte kan ju en sådan värld få fortsätta att finnas, ett samhälle som vänder sig mot sina egna medlemmar. Ja.
Noitavaino granskar i en serie scener bland annat det här temat. Det handlar om häxjakt, så som namnet säger, om baktalande och fördomar och stereotypier och rädslor, men också om gruppdynamik och gemenskaper och vem som stängs utanför och varför. Det handlar om att desperat vilja vara en del av något och om rädslan att bli stämplad som avvikande och fel. Om att inte våga säga sin åsikt, om att inte våga välja. Om att säga sin åsikt, alldeles för högt. Om vad man gör för att höra till. Vad gör man inte?
Den tvåspråkiga ensemblen har under ledning av regissören Akse Pettersson med hjälp av devising-metoden trollat fram en härlig och stundvis hemsk föreställning, en hejdlöst rolig sketchkavalkad där man får skratta nästan oavbrutet – tills skrattet fastnar i halsen. Marc Gassot har den obehagligaste scenen, då han uttrycker alltmer rasistiska och hatiska åsikter, så förpestande att han själv tvingas ta på sig en gasmask för att kunna andas. Åhörarna faller till golvet och blir liggande medan han sitter ensam kvar.
Hela ensemblen gör starka, intressanta roller med en innerlig frenesi och hängivelse. Förutom Ruotsalainen och Gassot Carl Alm från Klockrike, Niina Hosiasluoma, Ella Lahdenmäki och Hanna Raiskinmäki från Takomo och gästande Eeva Soivio, samt Klockrikes Matti Raita på elgitarr. Petterssons regi tar fram vars och ens styrkor. Texten är slagkraftig och smart, temat brännande aktuellt. Den fragmentariska föreställningen har en parallell metanivå, där den driver med den överdramatiska teatern och med Teaterhögskolan. Och med den kulturella rödgröna bubblan: ”Ska vi leka en sådan lek att någon här tänker olika?” Tystnad.
Noitavaino är jäkligt bra, men bäst är ändå Niina Hosiasluoma. Hon bjuder på sig själv på ett sällan skådat sätt, hon blottar sina galnaste sidor, hennes monologer är absurt träffsäkra och hon har verkligen talang för komedi. Man vill ha mera, mera av henne och hennes bubblande, rasande ordströmmar. Vilken energi.
Text: Sonja Mäkelä
Foto: Laura Karén
Klockriketeatern och Teatteri Takomo: Noitavaino. Regi: Akse Pettersson. Musik: Matti Raita. Rum, ljus: Mikko Hynninen. Kostym: Paula Koivunen. På scenen: Carl Alm, Marc Gassot, Niina Hosiasluoma, Ella Lahdenmäki, Hanna Raiskinmäki, Matti Raita, Jukka Ruotsalainen och Eeva Soivio.
