Ränderna har inte gått ur Ny Tids förre chefredaktör Fredrik Sonck, numera kulturchef på Hufvudstadsbladet. Det torde ha stått klart för de flesta som läste hans ledarstick i tidningsdraken söndagen 26.2. I texten förordade Sonck (något förenklat) en ny, eller kanske nygammal, syn på begreppet ”arbetarklass”. Under den (ironiskt?) klickvänliga rubriken ”Tror du att du är medelklass? Chansen är stor att du har fel fel fel” gjorde Sonck upp med ”illusionen om den breda medelklassen”, en illusion som stadfästes av Storbritanniens biträdande premiärminister John Prescott år 1997 med orden ”We are all middle-class now”.
Enligt Sonck bör arbetarklassen återfå sin ursprungliga betydelse, det vill säga alla som arbetar för sitt levebröd, oberoende bransch, lönenivå eller utbildning, borde räknas som arbetarklass. Överklassen kan leva gott på avkastning och kapital utan att behöva arbeta, medan medelklassen i den sonckska analysen är ”de som i viss mån men inte helt och fullt kan lita på kapitalinkomster”. Sonck vill inte ge några exakta siffror på hur mycket kapitalinkomster man ska ha för att klättra över tröskeln till medelklass, men föreslår så mycket att de överskrider fattigdomsgränsen, vilket enligt honom förutsätter ett kapital på minst en halv miljon euro.
Föga överraskande väckte ledarsticket en del diskussion på sociala medier. Bland annat frågades om man verkligen kan räkna merparten av Finlands ministrar till arbetarklassen bara för att de inte har några betydande kapitalinkomster.
Soncks analys är egentligen klassisk marxism, ämnad att ställa arbetet mot kapitalet, som han skriver, ”för att politikens viktigaste frågor – nu som alltid – handlar om hur förhållandet mellan arbete och kapital ska regleras. Medelklassillusionen påskiner emellertid att grundkonflikten är löst, att alla är både arbetare och kapitalägare. Det är helt enkelt inte sant.”
En helt riktig kritik mot inlägget är att den marxistiska klasslärans samhälle såg helt annorlunda ut än det gör i dag. Arbetare, det vill säga personer som sysslade med i huvudsak fysiskt arbete, var per definition fattiga. De var lågutbildade, många var analfabeter eller hade på sin höjd bakom sig några år i någon slags skola, beroende på vilket land de råkade växa upp i. Högre utbildning, och därmed chans till icke-fysiskt arbete och andra former av uppehälle än lön, hade i första hand unga vars föräldrar hade råd att låta dem utbilda sig vid universitet.
Hundrafemtio år av arbetarkamp har gjort att situationen i dag ser annorlunda ut. Många klassiska arbetaryrken, speciellt inom den tunga industrin, är i dag relativt välbetalda, på sätt och vis kan man säga att arbetaren gjort sin klassresa från arbetar- till medelklass. Detta är i varje fall den berättelse som den tredje vägens socialdemokrati ville måla fram, då premiärminister Tony Blair 1999 anammade Prescotts bevingade uttryck. Det var också andemeningen då Samlingspartiets dåvarande presidentkandidat Sauli Niinistö på valaffischerna kavlade upp ärmarna och hävdade att ”motsättningarnas tid är förbi”.
Men tanken om att alla är medelklass håller bara om a) man anser att löner på kring 2 000 euro i månaden (ungefärlig medellön för t.ex frisörer, cafépersonal, kosmetologer, kassaarbetare, busschaufförer) är tillräckligt för medelklass, och b) om alla de som lever under fattigdomsgränsen inte kategoriseras som människor. Vidare glömmer man bort alla dem som arbetar på deltid, projektanställning, på frilansbasis eller som småföretagare – alla den typen av arbetsförhållanden som blivit vanligare under de senaste åren. Journalistbranschens medellön på 3 600 euro i månaden må vara snäppet över det nationella medeltalet, men det tröstar inte de journalister som som hankar sig fram på frilansande eller inhopp, och aldrig kan planera sina liv längre än några veckor i framtiden.
Om vi då är ense om att vi alla inte är medelklass, men frångår Soncks analys om att alla som inte sitter på 500 000 euro i ackumulerat kapital är arbetarklass, blir det genast betydligt svårare att dra gränsen mellan arbetar- och medelklass. Det vettigaste blir då antagligen att slå fast en inkomstgräns baserat på en medianinkomst. Men för att undvika begreppsförvirring, måste man då kanske frångå begreppet ”arbetarklass”, eftersom det bland personer som hamnar på övre sidan av gränsen också kommer att finnas folk som arbetar för sitt uppehålle, må så vara med lite högre län än andra. Ett förslag är att man i stället skulle tala om ”underklass”. Men ska då till exempel Ny Tids chefredaktör med en månadslön på 2 900 euro kategorisera sig som ”underklass”? Det låter ju lite märkligt. Ska vi då tala om övre och nedre underklass? Högre och lägre medelklass? Som Sonck skriver blir det här ”luddigt och vilseledande” och bidrar föga till klassanalysen.
En potentiellt farlig tendens är att dra skiljelinjer mellan klasserna utgående från vanor och attribut. Ett inlägg på sociala medier häromdagen gjorde gällande att om man har råd att prenumerera på en dagstidning kan man inte på riktigt identifiera sig som arbetarklass, medan ett annat ville se klassmarkörer i om man diskuterade ett Guggenheimmuseums vara eller icke vara. Detta baserar sig på ett klasstänkande som tar oss tillbaka till 1800-talet och förpassar i skräpkorgen sett sekel av arbetarrörelsens strävanden för folkbildning och arbetarkultur, ett arbete som resulterat i nioårig grundskola, arbetarinstitut, avgiftsfria bibliotek, våra stadsteatrar, idrottsföreningar, statssubventionerad kultur och public service-bolaget Yle. Det är också ett slag i ansiktet på alla de författare, konstnärer och andra kulturarbetare som hankar sig fram under fattigdomsgränsen.Vidare är det en nedvärdering av arbetarklassens intellelligens, kulturella kapacitet och nyfikenhet på världen. Visst har den hungrige svårt att njuta av konst, men det betyder inte att hen inte skulle vilja göra det.
Men har allt detta då något mer än semantisk betydelse? Kan vi inte bara kalla det för fattig, rik och mittemellan? Visst kan vi det, men att konstatera faktum driver inte världen framåt. Om vi vill göra något åt klass- och inkomstklyftorna i världen, behöver vi ett redskap för analys om vi ska kunna dra upp riktlinjer för reformarbete. På högerhåll är intresset för minskning av samhällsklyftorna sällan särdeles stort, och genom att komma med uttalanden som ”vi är alla medelklass nu”, ”motsättningarnas tid är förbi” eller ”höger-vänsterskalan är föråldrad” vill man påskina att samhället nu är färdigbyggt, att det nu bara gäller att så att säga förfina kapitalismen.
Motsättningar mellan arbetare och arbetare hjälper inte samhällets fattiga och utsatta. Att en livsmedelsförpackares medellön ligger på 2 300 euro är inte en följd av att en läkares dito ligger på 5 000, och förpackarens lön stiger inte automatiskt om läkarens sjunker. Däremot är det ett problem att allt mer av världens resurser ackumuleras som kapital hos världens superrika. Detta är ett systemfel, ett systemfel försätter alla arbetare, inte bara de allra fattigaste och utsatta, i ett underläge. För att åtgärda systemfelet krävs en medveten klasskamp som innefattar hela den arbetande klassen, från chefer och högre tjänstemän till verkstadsgolvets knegare, prekariatet och de arbetslösa. Däri ligger Soncks, och i förlängningen Marxs, poäng.
Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör
