Kultur tillhör alla – eller?

1,9K Visste du att biblioteken tillhör de mest flitigt använda kommunala tjänsterna? I biblioteken lånar och läser vi fortfarande böcker, men som offentliga platser har de blivit så mycket mer. Biblioteket är platsen dit vem som helst kan gå för att använda en dator, träffa bekanta och studera – utan att betala något för nöjet. Det finns kontorsmaskiner som skannar, kopierar och printar, för att inte tala om att bibliotek ofta fungerar som arenor för kommunala pilotprojekt, som 3D-printande. Dagens bibliotek är ett stadsvardagsrum mer än ett hem för boksamlingar. Och bra så? Det är mer flexibelt och tjänar därför fler behov.

Som slutarbete i min kulturproducentexamen kartlade jag två av Åbo stads kulturinstitutioner, varav Åbo huvudbibliotek var den ena. Förutom en grundläggande granskning av byggnaden bestämde jag mig för att fundera på social tillgänglighet. Det var inte det lättaste att sälja konceptet: människor nickade glatt och sa ”ja just det, trappor och sånt!”

Och visst tittade jag på trappor. Det är en självklarhet att en person i rullstol inte svävar över höga trösklar av ren vilja, trots att inspirerande citat på bilder av solnedgångar försöker övertyga oss om att vi kan göra vad som helst bara vi bibehåller en positiv attityd. Det jag hade tagit fasta på när jag började brainstorma idén var det att jag var tvungen att gå två-tre kvarter till Stockmanns andra våning för att hitta närmaste öppna könsneutrala toalett (det är ganska förödmjukande att stå utanför en låst ”invatoa”, inse att du måste gå till personalen och be om att de öppnar den, och veta att de skannar dig med blicken och funderar varför du behöver den).

Det jag alltså ville lyfta fram var mentala barriärer. Jag har ben som kan bära mig uppför trappan, men vill jag arbeta på en plats där jag inte känner mig välkommen? Nu har ju Åbo stadsbibliotek tacksamt nog skaffat en könsneutral toa med en transsymbol på, men samma tematik kom även fram i andra aspekter.

Under examensarbetets enkätförfrågan närmade jag mig en icke-stamfinländsk man och bad honom svara på ett par frågor om hur biblioteket tjänade hans behov. Han tittade på mig och sa att biblioteket inte var till för att tjäna hans behov, utan att det är ”för finskspråkiga finnar”. Det öppnade mina ögon: paradiset på jorden, stället dit alla får komma oberoende av bakgrund, kön, läggning, hudfärg, ekonomisk situation och social status betjänade mest den normativa människan. Det är inte frågan om medveten diskriminering, utan om vad och vem som syns, vems behov som tillfredsställs.

Trots välvillig personal räcker inte bondförnuft till för intersektionellt tänkande. Det är helt naturligt, och inget en själv borde kunna veta som arbetstagare. Tillgänglighet kräver medvetenhet och att vi ständigt uppdaterar oss. Det här är därför en call to action till dig. Är du arbetsgivare, stöd dina arbetstagare och ge dem verktygen att kunna (lära sig) betjäna och uppmärksamma alla sorters människor i sitt arbete. Är du arbetstagare, be om organisationens stöd och utbilda dig.

I ett polariserat politiskt klimat behöver vi inte fler dikotomier och uppdelningar, normala behov och specialbehov. Vi har alla behov!

Panda Eriksson
är en icke-binär ex-naturvetare gone rogue humanist, kulturproducent och genusvetare