Högerextremismen är tillbaka för att stanna. På debattsidor och akademiska fora går diskussionen het om huruvida nyfascismen är en spegelbild av socialismen eller en förlängning av nyliberalismen. Extremhögerfilosoferna ömsom förkastar, ömsom omfamnar båda. Vad är högerradikalismens kärna?
Den 27 januari 1932 var den tyska staden Düsseldorf ett ideologiskt slagfält. Vänsterdemonstranter hade samlats vid uppfarten till det pråliga Park-Hotell invid Rhenfloden. Hofgarten-parken visade sig naturligtvis inte från sin bästa sida denna vintriga dag, men folkmassan var inte där för att njuta av naturen, utan för att häva glåpord över hundratals representanter för den tyska industrieliten som samlades i hotellets festsal för att lyssna på den omstridde politikern Adolf Hitler, ordförande för Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti NSDAP.
Hitler var på god väg att bli landets populäraste politiker och hans parti hade redan ett brett stöd bland arbetarklassen. Men för att ta makten behövde NSDAP den tyska industrin på sin sida. Magnaterna förhöll sig dock skeptiska till ett parti vars namn innehöll ”socialism” och ”arbetarparti”, och därför beslöt Hitler sig för att, med stöd av den övertygade nazisten och insdustrimannen Fritz Thyssen, sammankalla industrieliten till ett möte där han höll ett två och en halv timme långt tal, ett tal som betecknats som ett av hans absolut viktigaste steg på vägen till makten.
Park-Hotel i Düsseldorf.
Hitler slank in bakvägen till hotellet för att undvika demonstranterna. Festsalen var smockfull – de senare anlända tvingades stå, och till slut rymdes alla inte ens in. Talet var en vändpunkt för nazisterna, och hjälpte till att säkerställa stöd från storbolag och industrisläkter. Efter att Hitler slutat tala, bjöd Thyssen på några sista kommentarer, och avslutade tillställningen med ett entusiastiskt ”Heil, Herr Hitler!”
Adolf Hitler lade i sin långa orering fram sin syn på människan, ekonomin och tingens ordning i naturen. Det som framför allt övertygade industrimännen var hans förkastande av socialismen och hans omhuldande av rätten till privat ägande som en naturlag. En av Hitlers huvudteser var att tanken om alla människors lika värde, demokrati och jämlikhet var naturvidrig och i det långa loppet skulle vräka hela samhället i fördärvet.
Förkastade liberalismen
Jouko Jokisalo lyfter upp Hitlers tal i sin bok Euroopan radikaali oikeisto (Europas radikala höger), som gavs ut på Into i fjol, som en förenande länk mellan trettiotalsfascismen och den högerextrema politiska filosofi som började växa fram på sextiotalet. Det Jokisalo speciellt lyfter fram är att Hitler inte bara förkastade socialismen, utan också liberalismen. Han drog här inspiration från den konservativa revolutionens tänkare, som Edgar Julius Jung, Carl Schmitt och Oswald Spengler. Den konservativa revolutionen var en samhällsfilosofisk rörelse i Tyskland som hade sin storhetstid under mellankrigstiden, och som till vissa delar inspirerade den tyska nazismen. Enligt de konservativa filosoferna förutsatte liberalismens tankar om frihet och individualism samma typ av jämlikhetsideal som socialismen. De såg det här jämlikhets- och demokratiidealet som ett massornas herravälde och de lägre ståendes förtryck av de högre stående.
I stället förespråkade de avskaffandet av ”onaturliga” ideal som ”frihet, jämlikhet och broderskap”, och en återgång till en ”naturlig” hierarki. Hitler speglade i sitt tal de konservativa idéerna. Demokratiseringen av samhället menade han att obönhörligt skulle leda till att man snart skulle få se ”negern sitta i Nationernas Förbund”, vilket förstås stred mot alla naturlagar. Den här filosofin gick hem bland den fattiga arbetarklassen som gavs syndabockar för sin misär (judar och icke-vita), men också hos eliten, eftersom den antydde att människans värde och privilegier var en födslorätt, snarare än något man kunde förtjäna. Att den samlade tyska industrin själv företrädde ekonomisk liberalism hade mindre betydelse för Hitler. Huvudsaken var att han kunde vinna över samhällets ekonomiska motor på sin sida.
Thatcher ♥ fascismen
Den första högerextrema vågen efter världskriget uppstod på 1960-talet. I USA var det framför allt avskaffandet av rassegregationen som födde en högerextrem rörelse kring Alabamaguvernören George Corley Wallace, som 1963 fällde orden ”segregation now, segregation tomorrow, segregation forever”. I Europa pyrde missnöjet över förlusten av kolonierna. Storbritannien upplevde sin första stora immigrationsvåg, Frankrikes högernationalister slickade såren efter kriget i Algeriet, och flera nordeuropeiska länder som Tyskland och Sverige hade tagit emot stora mängder invandrare för att svara på arbetskraftsbrist. I detta skede drabbades Europa av sin första stora recession efter kriget, med hög arbetslöshet som följd, och då, som nu, fann sig invandrarna på de anklagades bänk.
Det var i det här klimatet som det uppstod grupperingar som British National Front, tyska nyfascistiska NPD, österrikiska FPÖ och på 1970-talet franska Front National.
Alain de Benoist.
De rörelserna inspirerade även en ny högerradikal samhällsfilosofi, som ville göra rent hus med den gamla, stigmatiserade nazismen och fascismen. Rörelsens chefsideolog kom under 1970- och 1980-talens andra högerextrema våg att bli den franska filosofen Alain de Benoist. Benoist och den nya högern byggde vidare på den konservativa revolutionens förkastande av såväl socialism som liberalism, men drog också inspiration från vänstertänkare som Karl Marx och Antonio Gramsci i en strävan att utveckla en kulturell, snarare än politisk, högerhegemoni. Den politiska rörelsen nådde på 1980-talet enbart spridd framgång. Paradoxalt nog blev dess största stötesten att nyliberalismen, företrädd av Margaret Thatcher och Ronald Reagan, alltför väl omfattade dess egen rasistiska och segregerande världsbild, menar Jokisalo. På samma sätt som högerextremismen, byggde nyliberalismen på en samhällssyn som framhävde exceptionalism och socialdarwinism.
Golem och parasiter
Ett annat tal som blev avgörande för åtminstone en viss gruppering inom extremhögern hölls lördagen den 19 november 2016 i Ronald Reagan-byggnaden i Washington, som i sin monolitiska, nyklassiska stil inte är mindre prålig än Park-Hotell i Düsselforf. Här höll tankesmedjan National Policy Institute sin årliga kongress, en kongress som sedan 2005 varit mötesplats för den så kallade alt-right-rörelsen (läs: amerikanska nyfascister). Denna kongress var mer laddad än tidigare år – landets medier hade nu ögonen på alt-right-rörelsen efter att Hillary Clinton lyft fram den i ett tal i augusti. NPI:s ordförande och den självutnämnda alt-right-ledaren Richard Spencer hade uppmanat talarna att försöka hålla en städad retorik inför den nationella pressen.
Då Spencer själv tog plats vid podiet för att avsluta kongressen på kvällskvisten var stämningen något sömnig. Kring 200 åhörare var på plats, prydligt uppklädda i kostymer och slips, även om vissa i det här skedet klätt ner sig i skjortärmarna. De hade lyssnat på elva timmar av politiska tal, och efter middagen hade merparten av pressens representanter gått hem. Då valde Spencer att spränga potten, och levererade ett brandtal som dröp av antisemitism, rasism och vit överhöghet. Han kallade medierna och den liberala eliten för icke-människor: golemar frambringade av mörka krafter, lyfte fram den vita rasen som det utvalda ”Solens Folk” och beskrev alla andra som parasiter på den amerikanska nationen som var ”byggd av oss, för oss”. Som avslutning höjde han armen i en alltför välkänd hälsningsgest och vrålade: ”Hail Trump! Hail Our People! Hail Victory!” All sömnighet i salen var bortblåst, och flertalet av åskådarna rusade till för att besvara hälsningen.
Richard Spencer. Foto: Vas Panagiotopoulos/CC
Folket i centrum
Alt-right-rörelsen är speciellt välrepresenterad i Silicon Valley och bland vad vi i Finland skulle kalla Slush-gemenskapen: unga, vita män inom teknologi- och internetbranschen. Trots att många skulle kalla dem för nyliberalismen personifierad, är alt-right-rörelsens filosofiska förhållande till liberalismen problematiskt, just för att dess demokratikrav undergräver tanken på den vite mannens exceptionalism.
Att kategorisera extremhögern utgående från dess förhållande till liberalismen är ändå knepigt. De högerradikala filosoferna må på papper förkasta såväl socialism som liberalism, men då det kommer till den politiska kritan, har vi sett att högerextremismen låter sig inspireras av båda, och omfattar framför allt liberalismen då det passar dess syften.
Den här slutsatsen dras också av redaktörerna till metaforskningsrapporten Populist Political Communication in Europe (Routledge, 2016), Roril Aalberg, Frank Esser, Carsten Reinemann, Jesper Strömbäck och Claes H. de Vreese. (För det finländska inslaget står Ov Cristian Norocel.) Den ambitiösa metastudien har gått igenom forskningen kring populistiska partier i så gott som alla västeuropeiska och flera östeuropeiska länder. I den finner forskarna egentligen inget entydigt förhållningssätt till den ekonomiska liberalismen bland de högerpopulistiska partierna. Det gemensamma för så gott som alla dessa partier är däremot att de sätter fokus på ”folket”, och framför allt då målar upp en världsbild där ”folket” är under attack från ett yttre hot, från ”den Andre”.
Vår hotade kultur
Både Jouko Jokisalo och metastudiens redaktörer är överens om att den rådande högerradikalismens och -populismens centrala komponenter är nationalism, främlingsfientlighet, rasism och anti-muslimska tankegångar.
Den nya extremhögerns filosofi utgår från tanken om att det finns distinkta ”rena” kulturer som bör bevaras för att mångfalden i världen ska fortleva. Uppblandning av kulturer resulterar i en degeneration av båda kulturerna och i slutändan till samhällelig kollaps. Rensar man bort de diplomatiska eufemismerna betyder det här naturligtvis att muslimer och annat pack ska hålla sig borta från vår vita civilisation. När denna filosofi förenas med den populistiska högerns påståenden om att invandringen utgör ett hot mot vår ekonomi, vår säkerhet och vår kultur, uppstår politiskt sprängstoff.
Det här sammanfaller enligt forskarna Carsten Reinemann, Jörg Matthes och Tamir Shaefer med de orsaker som högerpopulisternas väljare i Europa uppger till att de röstar på högerradikala partier. Enligt metastudien upplever väljarna att det kulturella hotet mot Europa är betydligt större än det ekonomiska hotet. Det betyder att högerpopulistiska partier har svängrum att vända kappan efter vinden till exempel i ekonomiska frågor utan att behöva oroa sig nämnvärt för att förlora väljare, så länge främlingsfientligheten består.
Ense i extremerna
Redaktörerna till metastudien påpekar att de moderna högerpopulisterna de facto ofta är politiska kameleonter i så gott som alla frågor utom dem som gäller invandring, islam och värdekonservatism. I Finland har vi sett det på nära håll tack vare Sannfinländarnas regeringsmedverkan. Otvivelaktigt är extremhögerns fenomenala framgång nära knuten till den globala ekonomiska recessionen, nyliberalismens misslyckande och socialdemokratins kräftgång. Svaret på hur vi bekämpar högerextremismen torde också i slutändan finnas inbäddat i en bredare frågeställning om hur ett postkapitalistiskt samhälle ser ut, där människan inte behöver skjuta ”den Andre” ifrån sig i rädsla över att förlora sin trygghet.
Men en granskning av de högerextrema partiernas politik och deras väljares bevekelsegrunder ger vid handen att det inte nödvändigtvis är fruktbart att analysera dem från en strikt ekonomisk höger-vänsterdikotomi. Den hårda kärnan i högerextremismen som har bestått från Hitlers tal i Düsseldorf till Spencers i Washington är dess rasistiska människosyn. Både den hårt nazistiska alt-right-rörelsen som förespråkar biologisk rasism och Sannfinländarna som talar om ”kulturella skillnader” strävar till upprättandet av en folklig hegemoni, ett utvalt, monokulturellt herrefolk, om man så vill.
Adam Smiths liberalism kan visserligen vara svår att förena med nynazismen, men det som slår en då en jämför extremhögern med extremliberalismen är hur väl deras människofientliga idéer passar ihop. Hur mycket skiljer sig egentligen Wall Street-yuppiens husgud Ayn Rands svaghetsförakt från nynazisten Anders Behring Breiviks våldsfilosofi? Alain de Benoist må förkasta nyliberalismen, men flertalet regeringssammansättningar runtom i Europa i dag bevisar att nyliberalismen inte har några större svårigheter att acceptera extremhögern, eller vice versa. När man skalar bort vilseledande termer och ekonomipolitiska luddigheter, står nyliberalismen och nyfascismen enade i sin i grund och botten egoistiska och misantropiska filosofi. I diametralt motsatsförhållande står den moderna socialistiska vänstern med sin solidaritetsprincip som ledstjärna. Det är talande att vänstern och extremhögern inte lyckats finna någon gemensam plattform för regeringssamarbete.
Text Janne Wass
Illustration Karstein Volle (& Janne Wass)
Jouko Jokisalo: Euroopan radikaali oikeisto. Into, 2016.
Aalberg, Esser, Reinemann, Strömbäck, de Vreese: Populist Political Communication in Europe. Routledge, 2017.
Adolf Hitler: Vortrag vor westdeutschen Wirtschaftlern im Industrie-Klub zu Düsseldorf am 27. Januar 1932. Eher-Verlag, 1932.
