En ny extremhöger reser sig i USA. Med rötter i nazism och biologisk rasism, förespråkar den etnisk rensning, samtidigt som den fnissigt trollar medierna.
Tre namn är centrala för spridningen av den så kallade alt-right-propagandan som hjälpt Donald Trump till Vita huset: Andrew Breitbart, Steve Bannon och Richard Spencer (bilden ovan). Namnet Breitbart torde vara bekant för många tack vare den högerextrema medieplattformen Breitbart News, som grundades 2007.
Breitbarts grundare Andrew Breitbart dog 2012, blott 43 år gammal. Året innan publicerade han sina memoarer, Righteous Indignation: Excuse Me While I Save the World, en rasande uppgörelse med vad han kallar för ”the Democrat-Media Complex” och vad han anser vara en marxistisk konspiration i USA.
Breitbart föddes 1969 i en judisk, moderat republikansk övre-medelklassfamilj i Los Angeles, och hans uppväxt var ytterst konventionell. Han fastnade i början av 1990-talet för den ärkekonservativa politiska kommentatorn Rush Limbaugh, som kom att påverka mycket av hans världssyn. I mitten av 1990-talet snubblade han över internets möjligheter då han blev bekant med Matt Drudge, som 1995 hade startat det konservativa nyhetsaggregatet The Drudge Report, där Breitbart sedermera blev en av de viktigaste medarbetarna. Genom Drudge träffade han också den då ännu republikanska journalisten Arianna Huffington, och hörde till bakgrundskrafterna då webbtidningen The Huffington Post grundades.
USA:s mäktigaste man
Breitbart News grundade han tillsammans med Steve Bannon, en före detta Goldman Sachs-anställd, filmproducent och dokumentärfilmare, som aktiverade sig politiskt efter 9/11-attacken. Efter Breitbarts död tog Bannon över mediekoncernen, och vred upp volymen till max. Där Breitbart News tidigare hade framstått som en illa faktakollad, konspirationsteoretisk lillebror till Fox News, blev plattformen under Bannon en fascistoid propagandakanal för rasister och nynazister. Så inflytelserik över ultrahögern blev Bannon att Trump anställde honom som kampanjchef under presidentvalskampanjen, och i dag är han Vita husets strategichef, enligt många USA:s mäktigaste man.
Trots Breitbarts och Bannons stora inflytande på den så kallade alt-right-rörelsen, räknas de traditionellt inte till rörelses inre krets. Vem som egentligen räknas dit är visserligen också oklart, eftersom alt-right-rörelsen inte har någon fast struktur, utan är ett samlingsnamn för en ung, urban extremhögerrörelse som i första hand vuxit fram på internet.
Marxistisk konspiration
Alt-right-rörelsens ideologiska rötter går delvis att spåra till europeiska fascistiska och traditionalistiska tankeströmningar, och den har vuxit fram ur den amerikanska paleokonservativa rörelsen. I sin bok målar Breitbart upp en amerikansk nation som obemärkt övertagits av en marxistisk elit som dominerar politiken, Hollywoodkulturen och mainstreammedierna. Enligt Breitbart är den moderna marxismens hemlighet att den övergett taktiken att använda de traditionella vita arbetarna som den kommunistiska revolutionens stridsspetsar. I stället använder den marxistiska eliten i dag svarta, homosexuella, feminister och olika minoriteter som ”nyttiga idioter” i den socialistiska kampen, med slutmålet att rasera den västerländska världsordningen.
Den inofficiella ledaren för alt-right-rörelsen är Richard Spencer, en 39-årig litteraturvetare, skribent och mediepersonlighet som 2007 myntade uttrycket ”alt-right”, upprätthåller webbsidan altright.com och är ordförande för den högerextrema tankesmedjan National Policy Institute. Spencer blev känd för allmänheten i november 2016, då han fångades på video under ett tal vid NPI, som han avslutade med en nazisthälsning och ropade ”Hail Trump! Hail Our People! Hail Victory!” (se artikeln på sidorna 12–16).
Gamergate och grodan Pepe
Milo Yiannopoulos.
Före talet var rörelsens kanske mest kända profil den kontroversiella brittiska teknologiskribenten, talaren och kolumnisten Milo Yiannopoulos, som framför allt gjort sig känd för sina islamfientliga åsikter och sin kritik av feminism och politisk korrekthet. Yiannopoulos var en av de mest högljudda debattörerna i samband med den så kallade Gamergate som rasade 2014–2015, där antifeminister gick till brutala nätmobbningsangrepp mot kvinnor och flickor inom videospelskulturen.
Alt-right-rörelsens starka koppling till nätgemenskaper och en relativt välutbildad och mediekunnig medlemskår har gjort den svår att artbestämma. Dess medlemmar, ofta med kopplingar till medie- och teknologibranschen, använder en ironisk ton i sin diskussion, och det är ofta svårt att avgöra vad som är allvarligt menat och vad som är ”trollande” på nätet. Det är också är en black om foten för rörelsen, som har svårt att organisera sig, enligt M. Taylors, själv konservativ och författare till boken What Is the Alt-Right?
Med en rörelse som är så självironisk att den tar seriefiguren Pepe the Frog som sin inofficiella logo, är det svårt att veta hur stort dess egentliga stöd är, och hur många av dess påhejare som endast är internettroll. Men det som är glasklart är att Spencer inte skämtar när han säger att han är en fullblodsrasist och förespråkar etnisk rensning av USA. På samma sätt som Breitbart och Bannon, ser Spencer att den vita rasen är inbegripet i ett högst konkret krig mot en korrumperad marxistisk elit som använder feminism, identitetspolitik och politisk korrekthet som vapen. Trots att alt-right-rörelsen kanske inte har fler än några hundra hängivna medlemmar, har de senaste årens världspolitiska händelser visat att vänstern och media inte har råd att skämta bort farliga, reaktionära grupper.
Text Janne Wass
Foto: Vas Panagiotopoulos & Wikimedia Commons
Andrew Breitbart: Righteous Indignation: Excuse Me While I Save the World (2011, Grand Central Publishing)
M. Taylors: What Is the Alt-Right? (2016, Egen utgivning)
Jon Ronson: The Elephant in the Room: A Journey into the Trump Campaign and the ’Alt-Right’ (2016, Egen utgivning)
