Dogmer och demokrati

2,K

Häromdagen förde jag en diskussion med en bekant om de lagar som finns till exempel i Frankrike och Österrike, som straffbelägger förnekelse av Förintelsen. Min bekanta ansåg att det är bra att samhället på detta sätt tydligt markerar att det inte accepterar nazism eller förnekelse av en historiskt bevisad tragedi.

Jag var mer skeptisk. I och med dessa lagar har man gett de nationella parlamenten makt att diktera historieskrivningen, och straffa alla som motsäger den offentliga sanningen. Rent moraliskt kan man helt berättigat anse att alla som förringar folkmordet på sex miljoner judar, övriga minoriteter och oliktänkare borde skräpphängas från närmaste tall. Men att lagstadga denna moraliska indignation är en helt annan sak.

Förintelseförnekelselagar har två stora problem. Det första har att göra med den vetenskapliga metoden. Hårdrar man, kan man säga att vetenskapen aldrig kan erbjuda några absoluta sanningar. Vetenskapen laborerar alltid med sannolikheter, även om vissa sannolikheter är så starka att vi i praktiken kallar dem för faktum. Dessa vedertagna faktum använder vi som bas för beslut vi fattar, både i vardagen och i politiken. Men vetenskap är en ständigt levande och föränderlig disciplin. Detta gäller i synnerhet den mänskliga historieskrivningen. Politiken ska basera sig på den rådande vetenskapskonsensusen, men så fort man genom lagstiftning spikar fast en tolkning som faktum, sätter man tvärstopp för den vetenskapliga utvecklingen och diskussionen, och skapar just en sådan dogm som man i demokratins namn vill motarbeta.

Det andra problemet är att man genom dessa lagar skapar farliga prejudikat. När man väl öppnat Pandoras ask och tillåtit parlamentet att lagstadga en sanning, är det svårt att argumentera mot lagstadgandet av andra sanningar. Godkänner vi att parlamentet får lagstadga att Förintelsen ägt rum, måste vi för konsekvensens skull också godkänna att parlamentet får lagstadga att Förintelsen INTE ägt rum.

Jag kom att tänka på den här diskussionen då den finlandssvenska kulturklickens Facebookflöden svämmade över av diskussioner om hur man ska förhålla sig till den högerextrema svenska tidningen Nya Tiders medverkan på Göteborgs bokmässa.

Man kan konstatera att som privat aktör hade arrangören varit i sin fulla rätt att frysa ut Nya Tider. Ett uteslutande hade varit ett starkt ställningstagande, som säkert de flesta på vänsterkanten hade välkomnat. Dock är frågan, som även KSF Medias ledarskribent Jan-Erik Andelin påpekat, om det hade varit förenligt med den absoluta yttrandefrihet som mässan säger sig förespråka. Nya Tider har nämligen inga officiella band till någon politisk organisation, nynazistisk eller övrig, inte heller bryter tidningen mot några lagar, även om den bryter mot pressetik och god smak. Hade mässan varit arrangerad av en offentlig aktör, hade inga grunder funnits för att neka tidningen utrymme på evenemanget, utan att arrangören skulle ha gjort sig skyldig till samma principbrott som Förintelseförnekelselagar gör.

Personligen skulle jag gärna se att bokmässan inte ger utrymme för nazismpropaganda. I ett bredare perspektiv bör vi ändå i kampen mot fascismen akta oss för att i vårt vredesmod anamma fascistiska metoder.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör