Eva-Stina Byggmästars geni lyser starkast i hennes trygga utopier, skriver Edith Keto i sin recension av poetens nya antologi.
Konsten att inte hålla sig för skratt måste ses / på ett träffande sätt som när man är allt för / lycklig och tar på en snösko, joho. Fastän / det é sommar än – kärleken gör en skönt / förvirrad, men den älskade glömmer man / inte för ett ögonblick för att gå till henne / eller man gör t.ex. en mossträdgård / i rasande fart!”
Så kan en sprudlande dikt signerad Eva-Stina Byggmästar låta. Den österbottniska poeten har blivit berömd och älskad särskilt för lekfulla språkexperiment fyllda med omsorg, kärlek och gränslös glädje. Ser man ytligt på vissa av hennes diktsamlingar kan man kanske tro att varken kritisk intellektualism eller framtidsångest bekommer denna poesi.
Diktsamling för diktsamling har Byggmästar skapat tematiska naturvärldar som nu bildar ett holistiskt universum mellan två pärmar – jubileumsvolymen Naturbarn samlar för första gången poetens trettioåriga produktion i en bok. Dikterna ställda bredvid varandra så här visar en helhet med drömska paradis och lyckoskrattiga vardagsskogar, men även karga tundror och melankoliska underjordsplatser.
Triumf över melankolin
Författarskapet präglas av växling mellan utopi i nuet och melankoli i evighetens perspektiv. Det senare är tydligt redan i debuten, I glasskärvornas rike (1986). Där framträder ett diktjag vars hjärta gång på gång krossats av människornas samhälle. Anförandet är långt mer direkt och bokstavligt än de subtila nickar Byggmästar senare utvecklat, men redan så här tidigt formulerar Byggmästar posthumanistiska tankar: ”band min människolikhet / vid en stor sten / som jag sänkte i havet”. Hon visar en djup melankoli, som jag ser som en förutsättning för den senare, triumferande glädjen.
Utopierna Byggmästar konsrtuerar i sina mer gladlynta diktsamlingar är nämligen högst medvetna, fast hon får det hela att se vackert, roligt och väldigt enkelt ut. Då diktjaget avgudar sin älskade i prisbelönta Älvdrottningen (2006) ekar kärleksskalder som Sapfo i den suggestiva erotiken – och är förstås en eloge till den lesbiska kärleken. I diktsviten Dockhusliv (2011) ger hon en självklar plats åt det queera: en man som drömmer om att vara tant, baka småbröd och välja bland klänningar får göra precis det. Med mjuka, naivistiska yttre markörer skapar Byggmästar ett tillgängligt och tryggt rum, safe space – en plats där särskilt förtryckta minoriteter kan vistas utan rädsla för dömande eller påhopp. Den hemliga vägen till denna utopi går genom just det till synes barnsliga – det försäkrar att den överordnade avfärdar det hela med en axelryckning och inte ens besvärar sig. Dikten blir en fristad.
I Byggmästars lekfullaste dikter förekommer ofta vilda språkexperiment i Gunnar Björlings dadaistanda. Nonsensläten som ”kadangknoffff” inger en känsla av omedelbarhet, man grips och lever med dikten. Inlevelsen i fågeldikterna i En riktig mes (2014) förstärks av olika läten – inte minst i den oemotståndliga bild av poeten som kastar sig av och an i lekens extas. Den starka närvaron i nuet innebär existentialism i positiv bemärkelse: att det idag är en ren lycka att få existera i en gemenskap som denna. Under ytan innebär nonsensljud och -lekar även en motsättning till samhällets resultatinriktning – en glad anarkism!
Världen – även mörk och helig
Existentialismen har även sina mer allvarsamma sidor. Byggmästars naturscener är inte bara gröna och lummiga – i diktsviter som Arctica (2014) och Den rosa öknen (2015) är miljön några av jordens tuffaste. Diktjaget i dem är en fokuserad pilgrim, som man faktiskt kunnat möta redan i Klippa (1988). Byggmästar visar naturens hårda och skoningslösa sidor, fascineras över den flora och fauna som trots allt lever där. En tro på något högre är närvarande – naturen får drag av tempel även i Byggmästars mer paradisiska miljöer, men det heliga blir särskilt tydligt här. Att diktjaget tar med ikoner istället för näring på sin ökenvandring säger allt om hängivenheten till dramatisk spiritualitet.
Kristendomen, som Byggmästar själv har stark bakgrund inom, färgar definitivt diktningen, men begränsar den aldrig. Den får finnas vid sida av andra världsreligioner och filosofier, Byggmästar visar snarast hur dessa inte är i konflikt med varandra, utan i sitt kärleksfulla egentliga vill samma sak.
I Byggmästars värld finns alltid några noter moll om man lyssnar noga, men även tydlig melankoli gestaltas i några diktsamlingar. Den harhjärtade människan (2001) tar oss till underjorden, en psykologiskt mörk parallellvärld dit diktjaget slungats i stor sorg. I renodlade dystopin Malört (2015) känner diktjaget maktlöshet och ångest inför ”atomöknen” som människan i den verkliga världen håller på att orsaka med sin likgiltighet till naturen.
Utopin – förslag till ett bättre samhälle
Så även då Byggmästar gestaltar skogen som helig plats där berusande glädje och kärlek råder, är det med synnerligen övervägda drag. I sina få dystopier känner man poetens utmattning genom sidorna, visserligen skickligt också det, men hennes geni lyser som starkast i de trygga utopier som kan vårda och inspirera inte minst debattmatta aktivister. Byggmästars scenarion är kanske vrickade och i verkligheten omöjliga, men energin smittar av sig och är därmed en reell källa för förändring.
Edith Keto
Eva-Stina Byggmästar:
Naturbarn – dikter i urval 1986–2016.
Schildts & Söderströms, 2017.
