Ursula Le Guin fick aldrig Nobels litteraturpris, men hyllades under sina sista år som den pionjär och nyskapare hon var inom sci-fi och fantasy. En stor humanist, en anarkistisk samhällsdebattör och en feministisk ikon gick bort denna vecka. Le Guin var och förblir en av vår tids största författare, genom böcker som rubbade vår syn på världen och därigenom gjorde den lite större och lite mänskligare.
”De som bygger murar är sina egna fångar”, säger protagonisten Shevek i Ursula Le Guins roman Shevek: en berättelse om två världar (The Dispossessed, 1974). Citatet breder ut sina vingar och glider glider helt obehindrat 43 år framåt i tiden för att sätta sig på nyhetsrubrikerna i januari 2018 – och känns som om det var skrivit uttryckligen för vår samtids händelser.
Den högst konkreta mur som förekommer i romanen befinner sig på planeten Anarres, vars invånare har skapat ett utopiskt samhälle enligt anarkosyndikalistisk modell. Men samtidigt fungerar Anarres som en gruvkoloni för tvillingplaneten Urras, en illa fungerande demokrati som styrs av ett patriarkalt och kapitalistiskt samhällssystem. Den enda muren som existerar på Anarres omgärdar landningsplatsen där rymdskeppen från Urras landar och lyfter, antingen med arbetskraft eller gruvgods som last. Enligt boken: ”Muren stängde inte bara in landningsplatsen, utan också de skepp som kom ner från yttre rymden, och männen som kom i skeppen, och världen som de kom från, och resten av universum. Det inneslöt hela universum, och lämnade Anarres på utsidan, fritt.” (Egen översättning.)
Murens högst symboliska beskrivning poängteras: den är så låg att vem som helst kan klättra över den, den har inga vakter och inte ens en grind. Men för invånarna på Anarres är det den ideologiska och sociala gräns de byggt mellan sitt anarkistiska idealsamhälle och ”resten av universum”. Vill man grovt förenkla, kan man säga att resten av boken försöker komma underfund med vem som egentligen stänger ut eller in vem – ideologiskt, politiskt, ekonomiskt, psykologiskt, socialt, religiöst, sexuellt, lingvistiskt. Detta utforskande av människans och samhällets begivenheter, förutsättningar och beteendemönster går som en röd tråd genom hela Le Guins produktion, från hennes essäer till hennes poesi, till hennes barnböcker och romaner, vare sig det gäller hennes realistiska romaner, hennes fantasyproduktion eller science fiction.
Amerikanska Ursula Le Guin gick bort den 22 januari efter en kort sjukdomsperiod, 88 år gammal. Le Guin har i flera år funnits med på ett hörn i spekulationerna om Nobels litteraturpris, men mer som en from förhoppning än som ett realistiskt alternativ. Le Guins problem var nämligen att lejonparten av hennes litterära arv består av fantasy och sci-fi, två genrer som fortfarande tenderar att ges sneda blickar av många kritiker. Det finns visserligen få kritiker som förnekar att Le Guin är en av vår tids stora författare (tillsammans med Philip Roth fram till sin död den enda levande författare vars verk getts ut av Library of America), men då de riktigt stora utmärkelserna ges, får genreförfattarna som regel se sig snuvade på konfekten (Okej, Kazuo Ishiguro är ett gränsfall, och Doris Lessing skrev några fantasyböcker).
”Realismen är en genre – en oerhört rik genre som har gett oss, och fortsätter att ge oss massor av stor fiktion”, sa Le Guin 2016 till The Guardian; ”men om vi slår fast en genre som ett kriterium för kvalitet, underlåter vi att seriöst ta i beaktande en uppsjö av seriös litteratur. Vi kastar ut för många barn med badvattnet. Alldeles för många kritiker och lärare har ignorerat – varit okunniga om – någon annan genre än realismen.”
Le Guin är såtillvida enastående att hon under sin karriär skapade inte bara en, utan två av de mest inflytelserika fiktiva världarna inom litteraturen. Åtta av hennes romaner utspelar sig i det interplanetära samhället Hain, en alternativ framtidsvision förlagd till 4000-talet. Böckerna i Hain-sviten är alla helt fristående berättelser utan någon egentlig kronologisk röd tråd, och därför är Hain-serien som helhet inte lika ikonisk som till exempel Isaac Asimovs Stiftelse-svit eller Larry Nivens Ringvärlden-böcker.
Bättre känd är kanske hennes skapelse Övärlden (Earthsea), som fungerade som skådeplats för den fantasytrilogi som Le Guin skrev mellan 1968 och 1974, och som på 1990- och 2000-talen fick tillskott av ytterligare tre böcker.
Karta över Övärlden.
Le Guins Övärld är till sitt omfång mindre än J.R.R. Tolkiens episka framställning av Midgård. Där Tolkien är en gudabenådad skildrare av landskap och arkitektur, gräver Le Guin ner foten i myllan och låter oss känna på valkarna i fiskargubbarnas händer. Tolkien beskriver sina folk genom deras sägner, poesi och historia, Le Guin är mer intresserad av deras vardag och sociala interaktion. Hon tar sig an sina karaktärer med antropologens känsla för det finstilta snarare än historikerns svepande penseldrag, vilket är föga överraskande med tanke på hennes familjebakgrund: hennes pappa var inflytelserik kulturantropolog och mamman var psykolog, antropolog och skribent. Alfred och Theodora Kroeber utförde sina livsverk bland Kaliforniens ursprungsbefolkning och bidrog till att förändra bilden av de amerikanska ursprungsfolken. Le Guins postapokalyptiska roman Always Coming Home (1985) har tolkats som en fiktionaliserad återberättelse av de kaliforniska indianernas kultur och mytologi.
Le Guins fantasy var banbrytande då hennes genombrottsbok Trollkarlen från Övärlden (A Wizard of Earthsea) publicerades 1968, och den följdes av Gravkamrarna i Atuan (The Tombs of Atuan, 1970) och Den yttersta stranden (The Farthest Shore, 1972). I bjärt kontrast till den dominerande Tolkien-inspirerade fantasylitteraturen var Le Guins böcker karaktärsdrivna, moraliskt och psykologiskt komplexa, befolkades av icke-vita personer, tonade ned krigs- och våldstematiken och var framför allt feministiska.
För den skull gav Le Guin inte avkall på sådana teman som fantasyvänner kände till och älskade: trilogin är en Bildungsroman, en uppväxthistoria, och innehåller drakar, magi och en kamp mellan gott och ont. Men Le Guin lyckas angripa alla dessa teman med helt nya ögon. Magin i hennes böcker är inte bara trollformler eller medfödda krafter, utan regleras av en metafysik och en logik. Enligt samma mönster som George Lucas (betydligt mer haltande) skulle utveckla sin teori om Kraften i Star Wars-filmerna, låter Le Guin magin representeras av en holistisk idé om alltings sammanvävnad. För att kunna använda magi, måste en förstå världen, och för att förstå världen måste en känna sig själv och sin plats i densamma. En Merlin eller en Gandalf kan svinga sin trollstav utan att någonsin behöva förklara varifrån deras magi härstammar eller vad den har för följder eller begränsningar. Le Guin planterar sin magi i en fysisk och psykologisk verklighet. Inget kan skapas ur intet, utan endast ändra form. Frammanar du regn på ena sidan av Övärlden, skapar du torka på den andra. Antar magikern själv formen av en varg, kan hen glömma bort sin riktiga hamn om hen stannar för länge i djurform. Försöker hen utföra magi som hen inte förstår sig på, kan katastrofer inträffa. Alla aktioner har reaktioner, rubbas världens balans skapas obalans. Trollkarlens viktigaste lektion är inte att utföra magi, utan att ta ansvar för den magi som hen utför.
Stillbild från Goro Miyazakis filmatisering av Övärlden-böckerna, en av de mycket få adaptioner av sina böcker som Le Guin tillåtit.
Le Guin lägger yttersta vikt vid språk och Tingens Rätta Namn. För att förvandla en sten, måste en veta vad dess verkliga namn är på Skapelsespråket. Alla personer i Övärlden använder pseudonymer, och håller sina verkliga namn som hårt bevarade hemligheter. För känner du till en annan varelses verkliga namn, har du makt över henom.
Övärlden är en fantasyvärld utan gudar, men den är trots det djupt andlig, om man vill använda ett dylikt uttryck. Mycket likt de amerikanska ursprungsfolken, laborerar Le Guin med en tanke om alltings sammankoppling, ett slags variant på Gaia-myten om man så vill. Hon är noga med att poängtera balans och dualism, vilket gör hennes beskrivningar av godhet och ondska oändligt mer komplex än den tolkienska dito (även om Tolkiens definition ofta förenklas in absurdum). Protagonisterna kämpar inte mot någon mörk furste, utan mot mörkret i sig själva. Den här tanken om balans och dualism är starkt influerad av taoismen, den världsåskådning som Le Guin själv såg som den viktigaste för henne vid sidan av anarkismen och feminismen.
Ursula Le Guin trampade 1968 ner i en fantasyvärld vars kvinnoideal var rotat antingen i Tolkiens eller Robert E. Howards divergerande synsätt. I Tolkiens episka Sagan om ringen-berättelse ryms exakt tre kvinnliga karaktärer, och alla tre höjs upp på idealiserande piedestaler, då de överhuvudtaget nämns. Howard skapade med Conan Barbaren (1932) den sexistiska och sexualiserade fantasykliché som lever vidare till denna dag – där kvinnor antingen är hjälplösa prinsessor som måste räddas, eller voluptuösa amazoner i stålbikini.
Vill man klyva hår, kan man hitta spår av samma patriarkala tradition också i de tre första Övärlden-böckerna, men Le Guin var den första mainstreamförfattare att befolka sin fantasyvärld med komplexa kvinnokaraktärer, och lyfta fram de så kallade ”mjuka” värdena och vardagssysslorna som kvinnor ofta sysselsatte sig med i historiska patriarkala samhällen. Till exempel Margaret Atwood och Doris Lessing skrev sina fantasyromaner betydligt senare.
I Le Guins böcker får kvinnorna ofta representera människans koppling till livets cykel, balansen mellan känsla och intellekt, sexualitet och skapande. Både Den yttersta stranden och den fjärde boken Tehanu (1991) behandlar till stora delar det patriarkala välde som byggts upp av manliga magiker, deras rädsla för det kvinnliga, för emotioner och sexualitet, förstärkt av celibat och makthunger. Till och med böckernas hjälte Ged måste konfronteras med sin egen dualism då han förlorar sin makt och därmed sin status, och inser att han levt hela sitt liv som en halv människa då han inte bejakat de grundbehov som representeras av hans sent omsider väckta sexualitet, känslosamhet och kopplingen till vardagssysslorna i livet. Boken vill visa hur han blir hel som människa först då han avsäger sig sina maktanspråk och lever ut sina sista dagar som fåraherde med kvinnan han älskar.
Jag har här beskrivit Ged som ”protagonisten” i böckerna, med det är en sanning med modifikation. Ged är den enda karaktär som återfinns i alla fem Övärlden-romaner, men den andra boken i serien, Gravkamrarna i Atuan, berättas ur den kvinnliga huvudpersonen Tenars perspektiv. Också de två senare romanerna Tehanu och Burna av en annan vind (The Other Wind, 2001) har en kvinnlig protagonist, Tenars dotter Tehanu.
Pärmdetalj från en pocketutgåva av The Left Hand of Darkness.
Feminismen är ett bärande motiv också i Le Guins science fiction-produktion. Framför allt bör en lyfta fram hennes stora genombrottsroman och till dags dato mest ansedda bok, Mörkrets vänstra hand (The Left Hand of Darkness, 1969). Boken beskriver hur den manliga protagonisten Genly Ai från jorden besöker planeten Gethen för att övertyga dess två rivaliserande nationer att ansluta sig till den interplanetära alliansen Ekumenen. Genly har ändå svårt att kommunicera med och förstå befolkningen på Gethen, eftersom deras invånare är androgyna. Under den största delen av året är en person på Gethen sexuellt inaktiv, men en gång i månaden går hen in i en sexuell fas, en sorts ”brunstperiod” om man så vill, och utvecklar beroende på omständigheterna antingen kvinnliga eller manliga attribut.
Gethen beskrivs som en radikalt annorlunda värld eftersom ingen könsfördelning existerar. Det är inte en utopi i ordets sanna bemärkelse, och planeten är inte fri från maktspel, korruption och motsättningar. Men avsaknaden av en patriarkal maktordning förebygger krig och till stora delar våld – och sexuella brott är naturligtvis ovanliga. Hela samhällets sociala koder och strukturer är totalt främmande för Genly Ai, som kommer från vårt jordesamhälle, där – för att tala med Le Guins stämma – nästan allting utgår från dikotomin mellan manligt och kvinnligt, en kultur uppbyggd kring de sexuella spänningarna mellan de biologiska (och naturligtvis sociala) könen.
Boken hyllades inte av alla feminister då den utkom mitt under en bred feministisk debatt 1969. Le Guin valde till exempel att använda pronomenet ”han” för Gethens invånare i stället för ett könsneutralt dito, och hon beskriver dem i första hand som sysselsatta med klassiskt ”manliga” förehavanden, i stället för att i högre grad låta oss följa med till exempel vardagssysslor och familjeförhållanden. Den kritiserades också för att den trots androgyniteten beskrev ett heteronormativt samhälle och inte utforskade homosexualitet inom ramarna för Gethens sexuella relationer. Det här beklagade Le Guin själv senare.
Trots detta var romanen banbrytande i och med att den lyfte fram kön och sexualitet i en genre där dessa traditionellt varit tabu. Science fiction-inramningen gav Le Guin möjlighet att utforska könets betydelse och natur genom att dekonstruera det, utelämna det, något som skulle ha varit om inte omöjligt så åtminstone ytterst svårt att på ett naturligt och trovärdigt sätt göra inom den realistiska genren. Genom detta tankeexperiment kommer Le Guin åt att belysa både patriarkatet och könets och sexualitetens roll i vårt samhälle, politiskt, socialt och psykologiskt.
Mörkrets vänstra hand har kallats den största sci-fi-romanen sedan Mary Shelleys Frankenstein. Det är naturligtvis en högst subjektiv utsago, och att rangordna böcker är sist och slutligen rätt meningslöst. Litteraturen, som allt annat i världen, utvecklas kollektivt. Ursula Le Guins storhet som författare hänger inte på att hon brutit tabun eller varit ”först” med något. Själv citerar hon en lång rad influenser, från fantasypionjären Eric Rücker Edison och Tolkien till Rudyard Kiplings sagor, nordisk mytologi och de tidiga verken av sci-fi-författare som Isaac Asimov och Philip K. Dick. Politiskt influerades hon av ryska pacifistiska anarkister som Lev Tolstoj och Pjotr Kropotkin, eller feministiska skribenter som Virginia Woolf.
Feminism har existerat inom fantastiken i århundraden – redan Margaret Cavendish lät en kvinnlig hjältinna upptäcka en fantastisk värld under Nordpolen med både matriarkala drag och glidande genusverklighet, i boken The Description of a New World, Called the Blazing-World från 1666. Som bland annat Merete Mazzarella poängterat, kan Frankenstein (1818) läsas som en högst feministisk roman, och kvinnliga protagonister står att finna i flertalet noveller och romaner från början av 1900-talet, inte sällan skrivna av kvinnliga författare som Clare Winger Harris eller Gertrude Barrows Bennett. Inte heller var Le Guin den första att utforska sexualitet och icke-binära könsidentiteter inom sci-fi och fantasy, men kanske är hennes enskilda insats här den mest betydelsefulla, om en nu ska rangordna.
Utan tvekan måste man räkna henne (tillsammans med till exempel Anne McCaffrey) som en av pionjärerna som öppnade dörrar för författare som Joanna Russ, Vonda McIntyre och Octavia Butler. I dag är det allt vanligare med fantastisk litteratur med komplexa kvinnliga protagonister och karaktärer. J.K. Rowling, Suzanne Collins, George R. R. Martin, Nnedi Okorafor och Maria Turtschaninoff är bara några av de hyllade författare som i dag lyfter fram kvinnor i fantastiken utan att förfalla till stereotypier och klichéer. Alla dessa står också i stor tacksamhetsskuld till Le Guin – utan hennes skola för trollkarlar i Övärlden hade vi knappast fått någon Harry Potter, hennes förkastande av svartvita moralberättelser återspeglar sig i Game of Thrones alltid lika grumliga karaktärsmotivationer och om inte Turtschaninoffs röda kloster och dess kvinnor är direkt inspirerade av Gravkamrarna i Atuan och Tehanu, är jag redo att äta upp min hatt.
Harlan Ellison och Ursula Le Guin på Westercon i Portland 1984. Foto: Pip R. Lagenta.
Ursula Le Guins största gåva till science fiction är antagligen att hon förde in den lågmälda och kontemplativa sci-fin i mainstreamkulturen. Författare som H.G. Wells, George Orwell och Ray Bradbury lyckades visserligen få stor spridning för sina högst intelligenta, filosofiska och politiska böcker, men de hade ofta en inramning som stod tillräckligt nära en igenkännlig samtid för att de skulle kunna ses som samtidssatir snarare än sci-fi, och speciellt i Wells fall omgavs det seriösa innehållet av äventyrsbokens eller spänningsromanens juvenila action.
För att hitta samma intellektuella spänst, psykologiska skärpa och överraskande synvinklar som hos Le Guin, får man före henne leta sig fram till författare som åtminstone under sina mest produktiva år var rätt marginella utanför den inbitna sci-fi-kretsen: Philip K. Dick, Henry Kuttner och framför allt Cordwainer Smith och Theodore Sturgeon, som hörde till hennes stora favoriter. Le Guins science fiction är befriande renons på klichéer och är inte uppbyggda som sci-fi-romaner på den tiden tenderade att vara. De mal på långsamt, ofta utan större dramatik, och är mer intresserade av karaktärernas själsliv och förhållanden till varandra än stora äventyr. Dylika förekommer naturligtvis, men de är aldrig huvudsaken. Kort och gott kan man säga att Le Guin skriver sin sci-fi på samma sätt som Nobelprisbelönta författare till realistiska romaner bygger upp sina berättelser, genom att aldrig skriva med en tilltänkt publik i åtanke och aldrig undervärdera läsaren.
Vad som gjorde att Le Guin lyckades slå igenom på ett sätt som de ovan nämnda sci-fi-författarna inte gjorde, kan säkert en skolad litteraturvetare förklara bättre än vad jag kan. Men i Ursula Le Guin förenades ett enormt intellekt med en formidabel berättarförmåga, en unik insikt i det mänskliga varat, en djup samhällspolitisk analys, en orädd experimentlust och ett ofelbart språksinne. Som synes av denna långa text, finns det ändlösa möjligheter att analysera hennes litteratur, och då har jag bara skrapat på ytan. Om en så vill läsa hennes verk som anarkistisk samhällsanalys, feministisk emancipationsprosa, genderteori, filosofisk morallitteratur eller spännande äventyrsberättelser, hittar man något att bita i. Bredden i hennes verk är enastående, utan att hennes produktion fördenskull känns splittrad. Förutom allt detta var Le Guin en fantastiskt humoristisk person, en sylvass samtids- och kapitalismkritiker och en högljudd samhällsdebattör.
Letar man efter en modern Ursula Le Guin, kommer man kanske närmast i Neil Gaiman. I sitt presentationstal då hon förlänades med det prestigefyllda National Book Awards livsverkspris 2014, drog sig Gaiman till minnes då han första gången som 12-åring läste Mörkrets vänstra hand. Det var revolutionerande ”för en brittisk tolvåring” att ens tänka tanken att kön kunde vara ett glidande koncept, ”att kungen kunde vara gravid”. Enligt Gaiman lyckas LeGuin med att ”öppna läsarens huvud, skala det, förändra det”. Julie Phillips skriver i The New Yorker att LeGuins kanske största gåva inte går till fantastiken, utan till litteraturen som helhet, eftersom hon ”förändrade mainstreamlitteraturen. Genom att bryta ner genrens murar gav Le Guin nya verktyg till 2000-talets författare som laborerar i det som Chabon kallar för ’gränslandet’ där det fantastiska sipprar in i litteraturen.”
Den afroamerikanska sci-fi-författaren N.K. Jemisin, vinnare av Hugopriset, minns hur viktigt det var för henne att läsa Övärlden-böckerna och inse att de befolkades av mörkhyade personer. Och nämnde jag att huvudpersonen i Mörkrets vänstra hand, Gently Ai, är svart? Nej, för det kom jag ihåg först då jag nyss läste det i en artikel på nätet. Sin vana trogen gjorde Le Guin inte något nummer av det i boken – för henne var det självklart att världen befolkades av människor av olika kön, sexualitet, färg, kultur, form och ideologi. Hon har ofta berättat om ranchen där hon växte upp med sina antropologföräldrar i Kalifornien, där alla dörrar stod öppna för alla sorters människor, och alla sorters människor frekventerade också huset. För Le Guin var det från barnsben självklart att sättet hennes familj levde på bara var ett av många, och att det ena sättet inte nödvändigtvis var mer eller mindre bra eller naturligt än något annat. Hon har sagt att hon önskade att alla kunde leva tillsammans i ett enda stort rum med alla dörrar och fönster öppna för folk att komma och gå som de vill. När hon mottog National Book Awards-priset, tackade hon med ett bitande protesttal mot kapitalismen. Under sitt sista levnadsår sysselsatte hon sig med att skriva kolumner och insändare där hon kritiserade hur jättar som Amazon och Google usurperade litteraturen. Som författarkollegan Margaret Atwood skriver i en rörande nekrolog i Washington Post: Ursula Le Guin lämnade oss då vi skulle behöva henne som mest.
Text Janne Wass
Foto Marian Wood Kolisch
