Yle-journalist, som i januari mottog det finlandssvenska publicistpriset, Topeliuspriset.
1. Du har följt med fram-växten av högerextrema rasistiska rörelser en längre tid, under de senaste åren särskilt Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Vad har förvånat dig mest under arbetet med reportagen om NMR?
Första gången jag blev riktigt överraskad var när jag inför ett Yle-reportage följde med en demonstration i Stockholm år 2011, ”Stoppa svenskfientligheten”. Jag hade förväntat mig att det skulle vara främst vit makt-skinheads i bombarjackor på demonstrationen. Visst fanns där några, men största delen av deltagarna såg ut som du och jag, som vem som helst. Jag visste inte då att den nationalsocialistiska rörelsen gått in i sin nästa reinkarnation. Där fanns också påfallande många unga kvinnor
2. Vad gjorde det möjligt för dig att på nära håll följa med ex-nazistledaren Esa Holappa i hans process att hoppa av NMR i Finland?
För det första var det hans behov av att komma ut med sitt avhopp. Jag har också analyserat det som så att han hade ett litet behov av att bikta sig. Han trodde inte längre på hatet och ideologin och han var medveten om den roll han spelat som galjonsfigur. För det andra blev mitt jobb möjligt via ett omfattande nätverksbyggande i Norden bland forskare, aktivister och journalister som bevakar de nationalsocialistiska rörelserna.
3. Vad är avgörande för om extrema rörelser växer eller tynar bort i ett samhälle?
Ett samhälle där många mår dåligt och många inte ser att de har några möjligheter i livet, där har ytterlighetsrörelser av olika valörer en bättre rekryteringsgrund. Rörelserna erbjuder en mening med livet, en enkel och tydlig fiendebild, och så ger de ett löfte om förbättring. ”Jobba med oss så blir ditt liv bättre”. Om man vill förebygga extremrörelsers framfart gäller det att bygga ett inkluderande och icke-polariserat samhälle, där vi har så få utstötta som möjligt.
Text: Marcus Floman
