Med otryggt arbete, ekonomisk osäkerhet och icke-existerande skyddsnät är det svårt för kvinnor att säga ifrån om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det är här kvinnokampen blir klasskamp, och även om naming-and-shaming-förfarandet har sina baksidor, är det det enda som verkligen biter igenom patriarkatets skyddspansar, skriver den svenska författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman.
Kajsa Ekis Ekman.
Under hösten fick jag frågan, upprepade gånger, av utländska journalister men även av människor i min närhet: varför just nu? Varför berättar alla kvinnor om sexuellt våld just nu?
Mitt svar var alltid att vi berättat länge – ni kanske inte har lyssnat förrän nu.
Var var ni till exempel 2001?
Då kom den största studien någonsin om svenska kvinnors erfarenheter av våld – Uppsala universitets studie ”Slagen dam”. 10 000 kvinnor i olika åldrar över hela landet hade svarat på detaljerade frågor om sina erfarenheter av att ha blivit utsatta för våld, hot och kränkningar. Resultatet visade att nästan varannan kvinna, 46 procent, hade utsatts för våld och att 56 procent av alla kvinnor hade trakasserats sexuellt. I förordet skrev Brita Bjelle, generaldirektör för Brottsoffermyndigheten: ”Tigandets tid tycks vara förbi. Kvinnor i olika åldrar kan och vill uttrycka sina upplevelser av hot och våld.”
Men få ville lyssna, tvärtom. En massiv kampanj sattes igång för att misskreditera Slagen dam och dess författare Eva Lundgren, Gun Heimer, Jenny Westerstrand och Anne–Marie Kalliokoski. Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida skrev att den var ”mager historia fylld av konstigheter”, ”förljugen” och att det var ”ingalunda några 46 procent” som blivit slagna – hur nu hon kunde veta det. Kriminologen Jerzy Sarnecki menade att ”resultatet – att varannan kvinna utsatts för våld eller hot – är ointressant” därför att män också är utsatta för våld. Våld, menade en upprörd kritikerkår, var ju sånt som alkoholiserade män på samhällets botten utövade och vad hade det med vanliga hot eller knuffar att göra?
Kvinnorna slutade tiga
Uppsala universitet dränktes av arga e-mail i Sveriges kanske allra första nätdrev, vilket ledde till att studien granskades av universitetet för vetenskaplig ohederlighet. Den friades, men en av författarna, Eva Lundgren, fick ändå lämna universitetet några år senare.
Makten ville inte höra kvinnors berättelser. Tigandets tid fortsatte. Att tala om tigande kanske verkar paradoxalt, då sex och våld ibland tycks vara kvällspressens enda nyhet, och våldtäktsdebatten gick under tiden igenom en mängd olika cykler, den ena bisarrare än den andra. Under 2006 var det kritiker av sexköpslagen som hävdade att antalet våldtäkter i Sverige var skyhöga eftersom svenska män inte fick köpa sex och därför kastade sig över vem som helst på stan. Under 2010 när Julian Assange misstänktes för att ha våldtagit och ofredat två kvinnor hette det att svenska kvinnor i själva verket var hysteriska och kallade vad som helst för våldtäkt, därför var siffrorna så höga. Under 2016 efter Köln-incidenterna när liknande berättelser kom fram i Sverige hette det att vi hade tagit emot för mycket invandrare, därför hade våldtäkterna ökat. Få tycktes vilja ta in förklaringen att antalet anmälda våldtäkter ökar därför att kvinnorna har slutat tiga.
#Metoo blev en upprättelse
Tills #metoo-upproret exploderade hösten 2017 och spred sig från bransch till bransch: skådespelare, jurister, restauranganställda, arkeologer, fackföreningsmedlemmar, till handikappade kvinnor som vittnade om övergrepp från färdtjänstpersonal, missbrukande kvinnor, kvinnor i nykterhetsrörelsen och kvinnor i prostitution. Över sextiotusen kvinnor vittnade just om det som Slagen dam försökt säga sjutton år tidigare: att det är så vanligt att bli utsatt, och att det finns ett samband mellan trakasserier, hot och våld. Här har vi också kvinnokampen i ett nötskal: det som förenar oss över klasser, åldrar och länder. Att vi delar liknande erfarenheter just därför att vi har samma kön. Kvinnokamp = klasskamp är därför en totalt idiotisk slogan. Kvinnokamp är inte per definition klasskamp! Kvinnor från alla klasser drabbas av sexuellt våld. Till och med kronprinsessor. Det är därför feminism är en egen sak.
#Metoo-rörelsen i Sverige kom att bli störst i Norden och kännetecknas av tre saker: 1) att den var arbetsplatsbaserad, 2) att kända kvinnors vittnesmål och namngivningar av enskilda män utgjorde draghjälp för alla de andra okända kvinnor som därmed fick mod att skriva under ett manifest, och 3) att den historiska tystnad som sexköpande män kunnat räkna med, prostituerade kvinnors tystnad, nu är bruten – till hälften. Män som köpt sex har vetat att vad de än gör mot kvinnor i prostitution så kommer ingen få veta. De kan slå, våldta, förnedra och sedan gå hem till sin fru. #Intedinhora har ändrat på detta. Nu kan ingen sexköpare gå säker – det han gör mot en sextonårig missbrukande tjej kan komma att hamna på instagram, eller i hennes självbiografi många år senare. Men än har inte kvinnor i prostitution börjat namnge sina förövare – när detta sker kommer det att bli en bomb.
Politiska beslut behövs
Mycket har sagts om problematiken i att ”hänga ut” förövare, och det är sant att vissa fall har slunkit med som inte alls hör hemma här. Men faktum är att när vi summerar det som hänt efter #metoo så är det i just de konkreta fall där män hängts ut, som förändring har skett. Vanligen att mannen har avskedats. Det är svårt att tänka sig skandalen som nu skakar Svenska Akademien och som lett till ett inställt Nobelpris, ifall det endast funnits ett allmänt upprop om ”problemet med sexuella trakasserier i kulturvärlden.” Alla uppropen om systematiska missförhållanden på arbetsplatser har hittills gett mycket magra politiska resultat. Regeringen har ställt krav på att nationalscenerna ska ha handlingsplaner och branschmöten – men sådant riskerar lätt att sluta i ritualer och ord. Vad vi behöver är ju verkliga, reella maktförskjutningar. Trygga anställningar till exempel! I arbetaryrken är det 50 procent större risk att en ung kvinna blir sexuellt trakasserad om hon har en visstidsanställning än om hon har en tillsvidareanställning. Eller att rätt till sjukpenning också borde gälla kvinnor! Vilket det i praktiken inte gör i Sverige. Som Vänsterpartiets Rossanna Dinamarca skrivit, så får dubbelt så många kvinnor som män avslag från Försäkringskassan, vilket gör oss extra utsatta när vi är sjuka och utan lön.
Något som skulle stärka kvinnor i prostitution är att återupprätta Mikamottagningen i Stockholm som nu avslutat sin behandlande verksamhet, samt att skapa liknande mottagningar i flera städer. Och varför inser inte samhället att varje krona de sparar in på stöd till missbrukande och hemlösa kvinnor innebär att den kvinnan kan ligga i en buske och bli våldtagen, eller sova över hos någon gubbe bara för att få värme? Varför har inte alla kvinnor någonstans att gå dit vi kunde sova utan att få några frågor? Tänk hur många våldtäkter som aldrig skulle ske! Varför görs det inget åt polisen och åklagarna och domarna som inte tagit kvinnors ord på allvar hur mycket vi än anmält? Och varför får inte vi som fött och uppfostrat barnen någon pension värd namnet? Fram för ett pensionssystem där kvinnor slipper vara beroende av våra män, och där vi kompenseras för att vi tagit det grundläggande ansvaret för mänsklighetens fortlevnad.
Kvinnokamp är (ibland) klasskamp
Och det är här som kvinnokampen blir klasskamp: för att den som inte har ett säkert arbete, en lön och en pension hon kan leva på, eller ett tak över huvudet, vågar inte säga ifrån i samma utsträckning som den som är mätt, trygg och mäktig. Vi lever i en värld där kvinnors chefer generellt är män, inte sällan maktfullkomliga män, och utan trygghet på arbetet blir vi utlämnade åt dem. Det är en mycket farlig situation – och vårt enda motvapen blir då namngivandet. N
Text: Kajsa Ekis Ekman
Illustration: Otto Donner
