När de omstridda Zeitgeist-filmerna kom i slutet av 00-talet hänfördes den unge Carl Lindgren av deras antikapitalistiska samhällsberättelse. Framför allt var det Jacques Frescos utopistiska framtidsstad Venusprojektet som tilltalade en Y-generation med ångest och dåligt världssamvete. 10 år senare, men lika ångestfylld, hyr Lindgren en bil och kör ut till projektets högkvarter i Florida för att leta efter svar.
So maybe we’re a bliss/Of another kind
Lately, I’m in to circuitry/What it means to be
– Tori Amos, ”Bliss”, från albumet To Venus and Back (1999)
I en lyxig amerikansk bil hyrd för en billig peng gasar jag fram på en motorväg med alltför många filer mot byn Venus, som ligger kring 1,4 kilometer från Miami. Framför mig ligger The Venus Project, det mytomspunna forskningscentret i Florida som presenterades i 00-talets omstridda Zeitgeist-dokumentärer. Jacques Frescos vision om ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle fångade miljontals unga tittares uppmärksamhet, under en tid då medierna fylldes av nyheter om den internationella marknadsekonomins krasch, klimatkatastrofen och högerextremismens nya gryning. På många sätt känner jag mig lika borttappad och utan mål och mening som jag gjorde då jag som 20-åring fascinerades av Zeitgeist-filmernas konspirationsteorier. Mina föräldrar finns inte längre, jag har lämnat Finland bakom mig, och har i fickan en enkelbiljett till Colombia.
Weltschmertz
I dag befinner vi oss i Donald Trumps USA. Det är december 2017, tre månader efter att Orkanen Irma slagit till i delstaten Florida. På hemsidan till The Venus Project kan man läsa om hur Frescos futuristiska byggnader klarat sig oskadda genom orkanen, trots fallna träd och översvämningar. Webbsidan berättar triumferande att Fresco alltid velat se hur bra byggnaderna skulle hålla under dylika omständigheter.
Under min två veckor långa vistelse i USA känner jag en obekväm energi, som kanske delvis kan förväxlas med min egen konstanta finländska ångest och weltschmerz, men jag undrar såklart om det har något att göra med landets politiska klimat?
Det var denna weltschmerz som i tiderna väckte mitt intresse för Venusprojektet då det presenterades i Peter Josephs Zeitgeist-trilogi. Filmernas trovärdighet har med rätta ifrågasatts då de laborerar med en mängd konspirationsteorier om till exempel det amerikanska banksystemet, USA:s armé och underrättelsetjänster, 9/11 och hela den västerländska kulturen. I grund och botten frågar sig filmerna, som utkom 2007, 2008 och 2011, vem som vinner mest på ett samhälle som grundar sig på kristendom och kapitalism. Josephs filmer handlar främst om hur våra kapitalistiska system har gjort sig skyldiga till krig, fattigdom och nedsmutsningen av vår värld och bidragit till klimatförändringen. För en förvirrad Y-generation som växte upp under allt detta, blev Zeitgeist ett kultfenomen.
Ett eko från 70-talet
Jag upplever att många av oss så kallade Y-generationens barn, som är födda i slutet av 70-talet eller början av 80-talet lider av en svår kluvenhet gällande vad vi vill och hur vi vill förändra vår värld. Denna kluvenhet kanske beror på våra föräldrars engagemang och tro på en bättre värld under 70-talet, som sedan förändrades till små individuella konsumtionsfester under 80-talets uppsving, vilka i sin tur föll i dåligt ljus under 90-talets depressioner och den ökade medvetenheten om klimat- och miljöförstörelsen. Vi är förlamade av informationsflödet, de oändliga möjligheterna till att få uppleva och förverkliga oss själva, kluvna av den enorma längtan av att få tillhöra något större och meningsfullt, att få vara med om att förändra och uppleva altruism. Ett eko från 70-talet. För oss som led mest av denna förlamning, denna existentiella narcissism, blev Zeitgeist en perfekt tröst. Men också en inspiration, i och med att filmerna presenterar alternativa lösningar för en bättre värld, till exempel Jacques Frescos resursbaserade ekonomi och hans Venusprojekt.
En produktiv uppfinnarjocke
Längs en glest bebyggd, smal grusväg kör jag in till Venus, som känns som en blandning av landsort och djungel. Här bodde Fresco och hans livskamrat Roxanne Meadows till hans död sommaren 2017, 101 år gammal. Då Meadows och hennes medarbetare tar emot mig känner jag att det ligger en tung atmosfär i luften, en blandning av sorg, ljus och tacksamhet.
Jacques Fresco och Roxeanne Meadows.
Fresco föddes 1916 i New York och var en tvättäkta uppfinnarjocke som uppfann allt möjligt mellan himmel och jord ända till sin död. Frescos CV är imponerande lång. Han arbetade som ung bland annat med industriell design, till exempel inom flygbranschen, men är mest känd för sina futuristiska samhällsvisioner som publicerades i boken Looking Forward (1969), som också ligger bakom The Venus Project. Det anmärkningsvärda med Fresco är att han kombinerar sina futuristiska uppfinningar med sociologi och filosofi som syftar till att göra våra samhällen rättvisare, mer ekologiska och hållbara, i enlighet med hans koncept om en resursbaserad ekonomi. Detta kallar Fresco för ”sociocybernearing”.
Varken socialism eller 1984
Frescos definition av en resursbaserad ekonomi är ett teoretiskt ekonomiskt system där alla varor och tjänster är tillgängliga för alla människor utan kontantbetalning eller krediter. I korthet handlar det om att planera projekt enligt de resurser som finns tillgängliga, så att de varken tär på ekoystemet eller människans välbefinnande. Att fortsätta som förut kommer att försätta hela vår värld i en ekologisk och humanitär kris, menar Fresco, och därför är en radikal omfördelning av världens resurser nödvändig.
Fresco påpekar att resursbaserad ekonomi varken är någon uppdatering av socialismen eller av Orwells 1984. Enligt honom beaktar teorin alla mänskliga behov och beteenden.
Venusprojektet består av en massa olika tankar, idéer och uppfinningar, men främst handlar det om självförsörjande städer där framtidens människor skulle bo. Teorin städar bort tråkiga jobb med automatisering och utlovar en mångfald av arbets- och studiemöjligheter. Pengar och fattigdom hör i Venus till det förflutna, liksom nationalstater och parlament. Detta gränslösa, närdemokratiska samhälle förklaras av Fresco ingående både filosofiskt och teknologiskt. Venusprojektet erbjuder en holistisk syn på den framtida staden och människan i den. Dessa självförsörjande städer och deras innovationer skulle alltså vara lösningen på våra ekologiska och ekonomiska kriser och Fresco menar att vi kunde bygga upp Venusstäderna världen över på ett par decennier eller mindre.
Ännu i utvecklingsstadiet
Roxanne Meadows har tagit sig an förvaltningen av arvet efter Fresco. Det är också Meadows som under lördagar håller guidade rundturer på The Venus Project. Rundturen börjar med förfriskningar och en föreläsning av Meadows om projektet och Fresco. På området finns prototyper av byggnader för de framtida Venusstäderna, kompletta med möbler, toaletter, och en uppsjö av miniatyrer av olika av Frescos uppfinningar.
Meadows förevisar med stor entusiasm området, dess byggnader, uppfinningar och nu dessutom vad orkanen Irma fört med sig. Hon berättar en anekdot om en rik affärsman som frågade Fresco hur det är möjligt att en så intelligent uppfinnare som han är så fattig och hur då Fresco förundrat frågat affärsmannen hur det är möjligt att en så dum affärsman lyckats bli så rik. Venusprojektet kämpar ständigt med ekonomiska utmaningar.
Mycket mer än det här prototyphuset existerar än så länge inte av Venusprojektet.
Meadows berättar att det första steget var att bygga forskningscentrumet The Venus Project.
Det andra steget var att sprida information och producera dokumentärt material. Det finns redan två dokumentärer producerade av The Venus Project, Paradise or Oblivion och The Choice is Ours, och en till längre produktion planeras.
Det tredje steget är att bygga en prototyp Venusstad, för att sedan på allvar kunna implementera och sprida idén runtom i världen. Meadows berättar att de haft seriösa förhandlingar om att bygga en Venusstad i både Indien och i Arabvärlden, men att samarbeten fallit på motviljan att genomföra städerna enligt principen med en resursbaserad ekonomi. Hon påpekar att städerna enkom som innovationer inte fungerar utan konceptet med resursbaserad ekonomi, och att de därmed heller inte är till salu.
Längtan efter meningsfull aktivism
En aktivismrörelse, Zeitgeist-rörelsen, grundades av Zeitgeist-filmaren Joseph år 2008. Rörelsen ordnar olika evenemang, informationsspridning och medverkade i Occupy Wall Street-aktivismen. Jacques Fresco tog dock avstånd från rörelsen, och menade att den inte representerar Venusprojektets ideal och metoder.
Jag undrar om vi i generation Y verkligen vill bygga en bättre värld, liksom på riktigt? Hur många är vi i så fall, och kan vi lyckas?
Är vi verkligen så kluvna och paradoxala som jag tidigare påstod eller handlar det egentligen mest bara om lättja? Kanske jag bara projicerar min egen kluvenhet på andra? Jag vill förbättra världen, men å andra sidan vill jag bara vara fri, resa bort och fly från allt ansvar.
Jag och mina generationskamrater har alldeles säkert på olika sätt hjälpt, berört och förändrat på en massa olika sätt som vi inte ens kommer att tänka på för att vi varit så upptagna med att vänta på en pretentiös inbjudan till världsrevolutionen. N
Text Carl Lindgren
Redigering och bearbetning Janne Wass
Bilder Jeff Grigsby, Joel Holt, Jacques Fresco, Roxeanne Meadows
