Den ryska regissören Andrej Zvjagintsev har hyllats internationellt för sina Rysslandsporträtt i filmer som Återkomsten, Leviathan och Saknaden. Kritiker har berömt hans sätt att närma sig känsliga ämnen, enligt Ny Tids recensent Zinaida Lindén ”kapitalismens, nationalismens och klerikalismens missgärningar” i Ryssland, alltid genom den lilla människans och familjens synvinkel. I början av oktober ordnades ett Zvjagintsev-retrospektiv i Helsingfors, och Ny Tid fick tillfälle att träffa honom på stängningshotade Kafe Moskva, grundat av bröderna Aki och Mika Kaurismäki. Aki Kaurismäki är naturligtvis bekant för Zvjagintsev.
– Inte personligen, men några av hans filmer är oförglömliga. Han är en stor regissör, en riktig auteur.
Zvjagintsev skulle inte till en början alls bli någon auteur själv, utan utbildade sig ursprungligen till skådespelare.
– Jag var runt 23 när jag som skådespelarstuderande vid GITIS (Ryssland teaterhögskola, red. anm.) såg Äventyret av Michelangelo Antonioni. Jag var förbluffad. Tack vare honom insåg jag något stort om filmkonsten som jag fortfarande inte riktigt kan sätta ord på. Jag blev förälskad i filmkonsten och började girigt leta efter den.
– Ungefär samtidigt, 1990, öppnades ett filmmuseum i Moskva där det visades mästerverk från hela världen. Jag gick på bio som i skolan utan att ens själv begripa det. Det var mina universitet, fast endast teoretiska och utan slutbetyg. Lyckligtvis började rysk tv år 2000 att producera egna serier – tidigare köpte man in utländska. Det uppstod brist på sakkunniga i branschen, och så beslöt producenten för en av dessa serier att börja anlita unga, okända regissörer. Ödet ordnade det så att en av dessa regissörer blev jag.
Zvjagintsev berättar att han fick chansen för att han tidigare gjort en reklamfilm för samma tv-kanal. Under år 2000 filmade han så tre avsnitt för tv-serien Tjornaja komnata (”Det svarta rummet”), före han plötsligt erbjöds möjlighet att göra en långfilm. På det sättet blev Återkomsten (2003) till.
Zvjagintsevs filmer har stött på viss kritik på hemmaplan, för hur de framställer livet i Ryssland. Att hans filmer inte följer den statliga ideologin har ändå inte medfört några svårigheter för honom, säger han. Av hans fem långfilmer är det bara en – Leviathan – som erhållit statligt stöd (”en obetydlig summa”), och han själv har aldrig bett om några statliga pengar.
– Det är producentens jobb, och det är hans beslut om han vill vända sig till staten för hjälp eller inte.
På ett mer allmänt plan är Zvjagintsev tydlig med att statligt stöd till konst- och kulturfältet aldrig får bindas till villkor på innehållet.
– Kreativiteten ska inte stå i ideologins tjänst, tvärtom: det är statens plikt att stöda kreativa intentioner i samhället. Det är min åsikt, sådan som den varit och fortfarande är.
Många ser politiska aspekter i dina filmer. Vad anser du själv om det?
– I den ordagranna betydelsen ser jag ingen politik i mina filmer. Det finns en separat genre, ”politisk film”, som jag säkerligen inte sysslar med. I den meningen är Leviathan inte ett politiskt ställningstagande. För mig handlar filmen huvudsakligen om en människa. Naturligtvis handlar den också om staten, om denna människas sammandrabbning med det själlösa system som krossar honom i slutet. Men det budskapet är lika gångbart i Ryssland som det är i många andra länder. En gång intervjuades jag av en mexikansk journalist som sa: ”byt er vodka mot vår tequila, era snöbeklädda vidder mot våra kaktusar, och det blir en alldeles mexikansk historia”. Och en italienska sa: ”ställ på er ortodoxa kyrkas plats vår katolska och det blir en italiensk film”. Människans lott är likadan överallt. Graden av social otrygghet varierar, det kan vara en demokrati eller ett auktoritärt styre, men essensen är den samma.
text Alexandr Foy
översättning Pavel Petrov
foto wikimedia commons
