Inför julen avslutades ett publikprojekt i vetenskapscentret Heureka i Vanda, där besökare fick testa hur pålitliga de skulle vara som ögonvittnen i en brottsutredning under olika omständigheter. Detta är en del i ett internationellt forskningsprojekt vid Åbo Akademi, lett av Julia Korkman, som ska ge polis och rättsväsende bättre riktlinjer för när ett ögonvittne kan anses vara tillförlitligt.
Ögonvittnen spelar en avgörande roll vid rättsprocesser i Finland, men ändå finns det tvetydigheter om vad som verkligen gör ett tillförlitligt ögonvittne. Tidigare undersökningar har visat att vittnesmål gällande till exempel en persons klädsel eller hårfärg, eller hur en episod utspelat sig, kan skilja sig markant från varandra. Forskare i rättspsykologi vid Åbo Akademi vill nu ge myndigheterna bättre riktlinjer för att avgöra hur avstånd, belysning och ansiktsmaskering påverkar ögonvittnesskildringars tillförlitlighet. Det internationella forskningsprojektet leds av docent Julia Korkman.
– Både polisen och rättväsendet kan använda sig av forskningen, genom att de får absoluta gränsvärden och maximiavstånd om tillförlitlighet hos ögonvittnen, säger Korkman.
– Rätten kan få evidensbaserade riktlinjer för bedömning av ögonvittnen, som den inte har idag i Finland.
Kriminalkommissarie Mikko Halme- på Helsingforspolisen ställer sig ändå kritisk till tanken på ett maximiavstånd. Ögonvittnen kan vara avgörande för polisens förundersökning.
Ögonvittnen fortsatt viktiga
Till exempel i ett fall där vittnet säger att hen sett två personer springa efter varandra, och den ena senare hittas död, spelar det ingen roll hur långt bort vittnet stått, säger Halme – det viktigaste är att hen sett något.
Polisen utreder och kontrollerar alltid de iakttagelser som vittnen gjort, och om det finns bevismaterial som stöder utlåtandena.
Korkman är ändå inte helt enig.
– En rätt chockerande upptäckt är till exempel att en betydande del av vittnesutsagorna kan bli fel trots att vittnet sett gärningsmannen på 5 till 10 meters avstånd alldeles nyss, säger hon.
Vid 40 meter är observationen redan så opålitlig så att man borde börja överväga att ignorera vittnesmålet. Vid 90 meters avstånd borde man aldrig lita på identifikationen som bevis, tycker Korkman.
Risk för justitiemord
Julia Korkman, som är forskare i rättspsykologi, brukar bli inkallad till rättegångar på begäran av åklagaren eller försvar för att informera rätten om forskningsresultat kring vittnespsykologiska frågor i till exempel vålds- och sexualbrott.
– Ofta är människor inte så tillförlitliga som ögonvittnen. Vi har starka tendenser att välja en person trots att vi inte är säkra på vår sak, säger hon.
Osäkerhet i vittnesutsagor beror oftast på avståndet till den som ska identifieras, belysning, vittnets ålder, etnisk bakgrund och hur länge det är sedan händelsen inträffat.
– Det är inte ovanligt att en ung man som är lite på tjugo inte kan säga om en flicka är myndig i fall som utreds som sexualbrott och då kan jag kallas in som expert. Vi har exempelvis drivit ett projekt där man via nätet fick gissa hur gamla personer var, som visar att män har svårt att bedöma flickors ålder korrekt. Unga flickor bedöms som tre och ett halvt år äldre än de är.
Vittnets ålder påverkar naturligtvis också observationsförmågan.
Tidigare har man konstaterat att småbarn inte är tillförlitliga vittnen, men man har också konstaterat att äldre vuxna påverkas mera negativt av distans än unga vuxna.
Unik utbildning
Julia Korkman är också ansvarig för en ny specialiseringsutbildning i rättspsykologi om ögonvittneskildringar, som är den första av sitt slag i Finland. Den tvååriga utbildningen riktar sig till domare, åklagare, advokater, poliser, socialarbetare, psykologer och personal från brottsofferjouren.
– Polisen i Finland har i dag evidensbaserade riktlinjer för vittnesutsagor, men rättsväsendet i övrigt har ingen systematisk utbildning i dylika frågor.
En utredning gjord av juristen Teija- Stanikic, om hur mycket vikt finska domstolar lägger vid ögonvittnens utsagor, visar ändå att domstolarna på det stora hela, trots bristen på utbildning, gjort välavvägda beslut.
Uppdatering 23.1.2019 kl 10:33: Artikeln uppdaterades med preciseringen: ”[…] eller försvar för att informera rätten om forskningsresultat kring vittnespsykologiska frågor i till exempel vålds- och sexualbrott.”
