Folkets rättsuppfattning är ett begrepp som vår regering gärna tar till när populisternas rop ljuder som högst. Vi vet vilken panikreaktion det blev efter brottsmisstankarna i Uleåborg. Hade ministrarna hejdat sig en aning hade de insett att en del av deras hastigt påkomna åtgärder redan finns i vår lagstiftning.
Men ”kansan oikeustaju”, som det heter på finska, är en myt. Det visar bland annat regeringens egen undersökning gjord av Helsingfors universitet på uppdrag av justitieministeriet. Inte desto mindre klamrar man sig fast vid mantrat när det passar ens syften och ger poäng.
Men allas rättsuppfattning vinner inte lika gehör.
Den finns inte bara i versala utbrott på nätet eller utanför stormarknaderna, som inrikesminister Kai Mykkänen en gång tyckte och därmed avslöjade vilken innebörd han ger uttrycket.
Rättskänslan finns lika starkt i de brev medborgare skrev till statsminister Juha Sipilä sommaren 2016 för att protestera mot behandlingen av asylsökande – brev som han aldrig läste utan lämpade över på dåvarande inrikesminister Paula Risikkos bord. Den finns också i de namninsamlingar, vädjanden och protester som riktats till Migrationsverket och vår regering med krav på åtgärder för att återställa tron på rättsstaten. Den finns i breven som bekymrade medborgare riktade till president Sauli Niinistö och som fick copypastade svar från hans kansli.
Folket vände sig till beslutsfattarna när lagstiftning och tolkning stramades åt på ett sätt som blottade brister i vårt asylsystem och som i slutändan rubbade tilliten till rättsstaten.
Folkets rättsuppfattning stämde inte överens med det som pågick.
De senaste veckorna har jag läst texter som ska ingå i en bok om vad som hände i vårt land just under de här åren, hösten 2015 fram till slutet av 2018. Det var då den så kallade ”flyktingvågen” nådde Finland och vi drabbades av något som liknade psykos. Vi matades med historier om det farliga främmande. Språkbruk och attityd hos folkrepresentanter eldade under rädslan.
Finland drog på sig offerkoftan och vi har den fortfarande på.
Några exempel: Över 12 000 kulturarbetare krävde respekt för mänskliga rättigheter, över 200 forskare och professorer krävde att rättsstatens principer respekteras i asylprocessen, över 11 000 medborgare krävde att regeringen undersöker brister i behandlingen av asylansökningar, advokatförbundet krävde bättre rättsskydd för asylsökande, över 400 präster och teologer vädjade om att deras kunskap ska beaktas när man fattar asylbeslut för konvertiter.
Vad hände? De som säger sig lyssna på folkets breda lager slog dövörat till. I stället riktade man örat mot dem som skrek korsfäst och stäng gränserna.
Päivi Nerg, före detta kanslichef vid inrikesministeriet, sade själv att hon påverkats av mejl och samtal hon fått. Hon trodde att folket önskade en stramare linje i asylpolitiken. Hon lyssnade på folkets rättsuppfattning.
Minns ni bilden av dåvarande inrikesminister Paula Risikko utanför Kiasma? Hon besökte demonstrationen mot tvångsavvisningar och brister i asylprocessen som började vid Kiasma och sedan flyttade till Järnvägstorget. Också den var ett uttryck för folkets rättsuppfattning.
Mitt emot stod en annan rättskänsla, ett gäng ur Suomi ensin (”Finland först”), och krävde att alla flyktingar ska ut ur landet.
Vad gör Risikko? Hon ger dem tummen upp.
I neutralitetens eller tillfälliga förvirringens namn?
Eller var det folkets rättskänsla som krävde det?
