På söndagen efter att den här tidningen utkommer är det riksdagsval i Finland. För ett par veckor sedan läste jag ett blogginlägg av den självutnämnda ”jourhavande anarkisten” (päivystävä anarkisti) Suvi Auvinen, som meddelade att hon – trots sin anarkism – tänker rösta. Orsaken, uppger hon, är att klimatkrisen nu är så akut att den måste åtgärdas å det snabbaste. Anarkismens långsiktiga strategi, att ersätta den nuvarande representativa demokratin med ett nytt system, är för långsam nu då det brinner i knutarna, konstaterar hon.
Auvinen uppger två huvudorsaker till att hon i regel inte tror på den representativa parlamentarismen. För det första finns det ingen garanti för att den politiker man röstat in verkligen håller sina vallöften. För det andra uppger hon att hon traditionellt varit av åsikten att alla partier ändå i grund och botten är samma skrot och korn.
Det första påståendet är det lätt att hålla med om. Men det finns också politiker som håller sina vallöften. Någon hundraprocentig garanti existerar aldrig, men genom att gå igenom olika kandidaters valprogram och politiska arbete går det att sålla fram politiker som åtminstone baserat på tidigare verksamhet med stor sannolikhet kan förväntas hålla vad de lovar.
Det andra påståendet är barnsligt dravel. Auvinen skriver att ”det har skett ett paradigmskifte”, eftersom det här valet nu gäller huruvida riksdagen förbinder sig att rädda planeten eller inte. Enligt henne väljer vi nu inte, som tidigare, mellan ”pest och kolera”, utan mellan ”överlevnad och undergång”.
I klarspråk handlar det här om att Auvinen nu funnit en politisk fråga som enligt henne själv är så akut att den kräver en omedelbar lösning. Det här vittnar om ett i grund och botten privilegierat synsätt. Något ”paradigmskifte” har inte skett om du frågar dem som rent konkret i åratal har kämpat för sin rätt till ett drägligt liv, och i vissa fall för sin överlevnad. De i Finland som lever under fattigdomsgränsen, de som bollas av myndigheterna mellan luckor för att få diagnoser för arbetsoförmögenhet utan att någon vill ta sig an deras problem, de kvinnor och barn som misshandlas på grund av att det inte finns tillräckligt med skyddshem. De hade nog uppskattat om politiskt upplysta personer hade använt sin rösträtt också innan den egna klimatångesten föll på.
Missförstå mig rätt: de som arbetar långsiktigt och med utomparlamentariska metoder förtjänar all uppskattning. Vi behöver idogt arbete i medborgarorganisationer, samhällelig olydnad, strejker och aktioner. Men att låta bli att rösta och på det sättet låta bli att hjälpa de människor som har problem som måste lösas nu, och inte i en teoretisk framtid, med motiveringen att ”det är ändå ingen skillnad mellan partierna” – det förtjänar ingen uppskattning överhuvudtaget. Det är ett uttryck för lättja och intellektuell slapphet, speciellt om den som uttalar påståendet är en politiskt bevandrad person.
Jag håller med Suvi Auvinen om att världen inte automatiskt blir bättre av att man röstar: demokratin har också gett oss Erdoğan, Orbán och Halla-aho. Men alla val är ödesval för någon, och de som borde veta bättre men ändå låter bli att rösta, lånar sin icke-röst åt ytterhögern eller marknadskrafterna, och bidrar således till att förvärra situationen för de redan utsatta. Det är ett ansvar som man inte kan fly undan genom att hävda att man inte tror på systemet.
