De högerradikala och konservativa kristna har funnit varandra och den reaktionära nationalismen i Europa tar sig därmed allt mer kristna förtecken. I takt med den tilltagande migrationen och därpå följande mångkulturalismen aktualiseras även frågor om historia, kulturarv och identitet.
Identitetspolitikens innebörd håller på att förändras. Begreppet som tidigare varit mer eller mindre synonymt med liberala värderingar som mänskliga rättigheter och olika minoriteters rätt att ta plats i samhället, övertas nu i allt större utsträckning av de högerradikala rörelserna. De förespråkar i sin tur rätten till kulturellt homogena samhällen.
Risto Saarinen, professor i ekumenik vid Helsingfors universitet, tror att begreppet identitetspolitik används för att skapa en känsla av nostalgi.
– Högerradikala rörelser vill påminna om den gamla goda tiden. Människor ska inte behöva förändra sin livsstil, utan i stället ska man arbeta för att bevara den bekanta, traditionella kulturen, säger Saarinen.
På det här sättet försöker de höger-radikala partierna framstå som försvarare av den europeiska civilisationen i motsats till de liberalt sinnade, för att inte tala om EU, som bara vill förstöra allting med invandring, mångkultur och globalisering.
Försvar av de europeiska värderingarna
I försvaret av de europeiska värderingarna väljer högerradikala utöver kristendomen att lyfta fram frågor som yttrandefrihet, jämställdhet och kvinnors rättigheter, som de hävdar att vi i Europa står upp för, till skillnad från muslimerna.
– Det är ett väldigt effektivt vapen att ta till de kristna värderingarna, och det är något som de högerradikala partierna har kunnat lägga beslag på, konstaterar Katarina Pettersson, lektor i socialpsykologi vid Svenska Social- och kommunalhögskolan, som forskat i högerpopulistisk och nationalistisk retorik.
– Finländarna är inte speciellt religiösa, men när de kristna värderingarna framställs som våra gemensamma kulturella värderingar blir de plötsligt väldigt viktiga.
Har religionen blivit ett nytt vapen i kampen mot invandring?
– Det kan man på sätt och vis säga. Det talas inte mera om raser, utan om kulturer. De högerradikala vädjar allt starkare till de kristna om att de kristna värderingarna hotas av invandring, mångkultur och islam, och att det här måste få ett stopp innan vårt samhälle blir helt oigenkännligt, säger Pettersson.
Nationalismen kopplas på det här sättet allt starkare ihop med det kristna arvet i en kamp om att få definiera de europeiska värderingarna. I den nationalkonservativa berättelsen ingår en självständig nationalstat med fokus på nationella intressen och ett försvar av den kulturella och etniska identiteten. Saarinen trodde att religionens betydelse skulle minska efter att Jussi Halla–aho tagit över Sannfinländarna efter Timo Soini, men i stället blev det tvärtom.
– Halla-aho är inte själv religiös, men han ger utrymme åt de här krafterna, säger Saarinen.
Till kamp mot förändring
Vad har då konservativa kristna och högerradikala gemensamt? Enligt Saarinen finns det inget entydigt svar på den här frågan eftersom diversiteten är stor inom båda grupperna, men en tro på traditionella värderingar, en rädsla för förändring och en övertygelse om att nationalstaten skapar trygghet kan vara gemensamma faktorer.
I en framtid som upplevs som allt mer osäker utgör alla förändringar ett hot mot den egna existensen. Därför motsätter sig många värdekonservativa också fenomen som feminism, sexuella minoriteter och klimatkrisen.
– Tryggheten ligger i stabiliteten, att saker och ting inte förändras. Då spelar det ingen roll i vilken form förändringen kommer, spekulerar Saarinen.
Högerradikalismen har hittat en nisch i att utgöra en motreaktion mot de här förändringarna.
– De högerradikala har till skillnad från de traditionella partierna lyckats jättebra med att nå ut till väljare som känner att de inte hänger med i det moderna samhället, säger Pettersson.
En konservativ front
Både i Frankrike och Finland gjorde konservativa kristna och högerradikala gemensam sak i motståndet mot samkönade äktenskap. Samarbetet var enligt Saarinen det första tecknet på kontakt mellan högerradikala och konservativa kristna i Finland. Kampanjen Aito avioliitto (Äkta äktenskap) grundades av Jukka-Pekka Rahkonen, sedermera chefredaktör för den alternativa, kristna nyhetssajten Oikea Media.
Tidningen säger sig stå för traditionella, fosterländska värderingar och bland skribenterna förekommer även många sannfinländare. Tro, hem och fosterland får representera den historiska finländska nationaliteten. Den konservativa teologen Juha Ahvio hävdar i sin tur att den europeiska befolkningen håller på att ersättas av afrikaner och att det är varje kristens plikt att vara fosterländsk, något han säger sig finna stöd för i Bibeln.
Enligt Saarinen kan man i hela Norden se att de högerradikala partierna växer på de kristna partiernas bekostnad. I Norge har Kristelig Folkepartis understöd rasat och man misstänker att de konservativa kristna i stället övergått till det främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Särskilt den tidigare invandrings- och integrationsministern Sylvi Listhaug, som själv är djupt kristen, har drivit en hård invandringslinje.
– Kristelig Folkeparti som har stått för en invandringsvänlig politik funderar nu på om det kan fortsätta på samma linje eller om de borde närma sig de högerradikala, säger Saarinen.
I Finland samlade den nationalistiska kristdemokraten Mika Ebeling massor av röster i vårens riksdagsval med sin invandrarfientliga och EU-kritiska politik.
Att föra samman de konservativa väljarna i en gemensam front ser således ut att vara en lyckad strategi i kampen om politiskt inflytande för de högerradikala.
Foto: Aito avioliitto/Pentti Tuovinen
