Pontus Kyander recenserar utställningar av Ellen Thesleff och Emily Wardill, samt samutställningar på HAM och Kiasma.
Ellen Thesleff – Jag målar som en gud. HAM Helsingfors konstmuseum till 26.1 2020
”Jag målar som en gud” brister Ellen Thesleff (1869-1954) ut i ett brev till systern Thyra sommaren 1912. Självunderskattning och falsk blygsamhet låg inte för Thesleff. Man kunde även kalla det realism och självinsikt. För Thesleff målade verkligen som en gud – inte minst längre fram i livet. Det är dags att lyfta fram henne som en av Finlands stora målare, fullt rimlig att sätta i jämnbredd och i många avseenden före konstnärer som Helene Schjerfbeck och Pekka Halonen. Född i bildad överklass fick hon möjlighet att både studera och resa, och genom kontakten med internationell konst utvecklades hon via realism och symbolism mot en tilltagande grad av kolorism och expressionism. Hennes landskapsbilder skälver av intensitet, ibland flammande som sedda genom darrande hetta, andra gånger en återhållen, dov och murrig färgskala – som i de återkommande målningarna av skördefolk i roddbåtar från familjens sommarhus utanför Ruovesi. Efterhand är det allt mer den konstnärliga gesten som står i centrum. Hon framstår i sitt sena måleri som sin generations främsta modernist i Finland. Utställningen på HAM är ambitiös men något hopträngd och ger återkommande tillfällen att känna den där särskilda euforin som bara verkligt lysande konst kan ge.
Sinnesstämning: Helsingfors 1939-1945. HAM Helsingfors Konstmuseum till 1.3 2020
Det är sällan som utställningar gör mig riktigt illa till mods, men så skedde på HAM:s krigstidsnostalgiska tablåutställning Sinnesstämning. Naturligtvis finns det en stor publik för den här typen av utställningar, precis som det finns en stor läsekrets för kioskernas ständiga tidskrifter om kriget och Mannerheim och vad det nu kan vara. HAM:s utställning utger sig för att pejla konstnärernas uttolkningar av stämningarna i Finland krigsåren 1939-1945, men i själva verket använder den konsten för lättköpta poänger under lika slagkraftiga som manipulativa rubriker hämtade ur olika samtida källor. Konsten har bara med bästa vilja något med ”ämnet” att göra: ”Bland kvinnorna är stämningen sårbar” (fyra porträtt av kvinnor), ”För tidigt att ropa hurra” (sex molokna mansporträtt), ”På något vis en rastlös och suckande känsla” (åtta stadsvyer från skilda årstider), etc. Det blir varken saklig historiegranskning eller en intressant reflektion kring konsten, som istället klumpas ihop under dessa slagordsmässiga utrop. Finlands problematiska konstnärliga samarbeten med det allierade Nazityskland illustreras med några verk monterade i transportlådor (utställningen är för övrigt mycket snyggt färg- och iscensatt), men någon fördjupning ges inte. Istället blir det den vanliga krigstidsporren som än en gång serveras den arma publiken, denna gång under konstnärliga förtecken.
Emily Wardill: Bi. Konsthall Kohta, Helsingfors till 21.12.
Kohta, den konstnärsdrivna konsthallen vid Fiskehamnen är ett av få vattenhål i Helsingfors för internationell – inklusive finländsk – samtidskonst. Kanske det enda i den meningen att man inte bara visar internationella konstnärer, utan också är med och producerar deras verk.
Emily Wardill (född 1977 i England, bosatt i Portugal) har väckt stor uppmärksamhet inte minst med sina videoinstallationer. För Kohta har hon gjort Bi, den första delen i en filminstallation med utgångspunkt i den amerikanske dramatikern Eugene O’Neills pjäs Lång dags färd mot natt. Den följande delen presenteras på Secession i Wien 2020.
På den filmduk där ”handlingen” utspelar sig visas en obruten tagning av ett vackert, bohemiskt inrett modernistiskt hus utanför Lissabon filmat just då solen är på väg att gå ner. Några gestalter förekommer i filmen, det är inte lätt att få grepp på dialogen, behållningen blir framför allt de vackra vyerna i och genom ett hus där glasväggarna erbjuder fullkomlig genomsiktlighet. Det märks att någonting saknas, vi får luta oss tungt mot galleriets A4 med text för att i någon mån få en inblick i verkets avsikter. Verket balanserar på ett ben, och faller. Fortsättning följer i Wien.
Artists at Risk. Helsinki Pavilion. Mass Memory Machines. Galleria Rankka, Helsingfors till 15.12.
Konstnärer och författare hör liksom journalister till de yrkesgrupper som lever farligt i kris- och krigszoner. Artists at Risk är en organisation ledd av Mariitta Muukkonen och Ivor Stodolsky. Till dess viktigaste insatser hör att de samordnar konstnärsresidens runt om i Europa och på olika sätt befrämjar samtal, projekt och utställningar för bildkonstnärer som lever under hot. Det kan handla om sexualitet, religion, etnicitet eller bara vägran att ställa upp på regeringars eller organisationers premisser. I Finland har de öppnat för två ”Safe Havens”, ett på Sveaborg, det andra på Saastamoinenstiftelsens Saariresidens.
Goda insatser och föresatser är en sak, det konstnärliga resultatet en annan. Den ”Helsinki Pavilion” som anordnats i Galleri Rankkas gamla industrilokaler kräver en del välvilja och tålamod av besökaren; att leva under hot resulterar inte automatiskt i lysande konst. Däremot ger utställningen inblickar i konflikterna och i konstnärernas strävan att mot alla odds förbli konstnärer. Det är en av de skansar för människovärdet som alltid hotas i konflikter och i förtryckande politiska system.
Samexistens – Yhteiseloa – Co-existence. Kiasma (samling), Helsingfors till 1.3 2020.
Kiasmas relativt täta omhängningar av sin samling hör till detta nationalmuseum för samtidskonsts styrkor, medan övrig programmering ofta verkat osjälvständig och ängslig för publiksiffrorna. ”Samexistens” är ett tema som tar avstamp i en aktuell diskussion om människans roll i samspel med miljö och andra livsformer – med posthumanistiska perspektiv som jämställer oss med de senare och även öppnar för spekulationer om en jord utan mänskligt liv. Också verk som köpts in för något årtionde sedan lyfts in i denna dialog om människans plats som livsform bland andra.
I Marja Helanders film Fåglar i jorden (2018) känner jag än en gång euforin som bara verkligt stark konst kan ge. Helander har samisk bakgrund och arbetar fritt och lekfullt med utgångspunkt i denna. Hon tar sig friheten att blanda fritt i ett montagelikt berättande där stad och landskap dras in i en starkt koreograferad filmberättelse.
Samtidigt är det i den ivriga sonderingen av ursprungskulturer som jag anar en något ängslig ambition att kompensera för tidigare tillkortakommanden. Jag tänker närmast på den fejksamiska ”twerkande” kvinnan i Jenni Hiltunens video Grind (2016) – inköpt av Kiasma – som gjöt liv i samisk aktivism och protester. Kiasma har lärt läxan, jojk och referenser till urfolk duggar tätt på ett politiskt oklanderligt sätt. Men det är bra att Kiasma visar en hållning. Präktigheten i budskap kompenseras mer än väl av en fin hängning som visar att det är realistiskt att ställa höga krav på Kiasma.
