Sedan 1920-talet har fascismen och högerextremismen under vissa tidsperioder haft ett betydande inflytande på den finländska samhällsutvecklingen. Men om den stora fienden till en början bestod av kommunismen är det i dag invandringen som medför ett hot mot nationen enligt de här tankesätten.
Fascismen är ingen entydig, strikt ideologi som skulle ge svar på alla frågor.
Det säger Aapo Roselius som är docent i historia och fristående forskare vid Helsingfors universitet. Han är medförfattare till den prisbelönta boken Svart gryning Fascismen i Finland, 1918–44 som granskar den finländska fascismens utveckling och inflytande på samhället under de första vacklande decennierna av vårt lands självständighet. Roselius konstaterar att en benämning inte kan täcka alla enheter och lager av ett fenomen.
Många föreställningar och strömningar inom 1920- och 1930-talens fascism och högerextremism kan man även stöta på inom dagens högerpopulistiska och högerextremistiska rörelser i Finland och övriga Europa. Det handlar om vissa centrala tankegångar, som idén om att det krävs en nationell pånyttfödelse där man lämnar det gamla bakom sig och skapar ett politiskt enhetligt och homogent folk, förklarar Roselius.
– Grunden är att man ser allt som en helhet. Den nationella enheten får inte splittras av olika grupp-, klass eller partiintressen. Det är ett synsätt som automatiskt skapar en misstro mot kompromisspolitik och demokrati. I stället finns inom fascismen en auktoritär förståelse av hur samhället ska styras.
Målsättningen om nationell enighet gör också att fascismen motsätter sig ideologier som socialism, kapitalism och liberalism. Klassmedvetandet är den stora fienden på grund av att den söndrar och skapar grupperingar inom folket. Och ett oenigt folk är ett svagt folk. Däremot har fascister inga problem med olika sociala hierarkier eftersom alla människor har olika uppgifter i samhället. Huvudsaken är att man inte bygger sig en stark klass- eller yrkesidentitet, utan i stället är inställd på att tjäna staten och ledaren så bra som möjligt. Alla har sin uppgift, inte sin åsikt.
Hur fungerar det här i praktiken?
– Genom att man inte skapar organ där människor har möjlighet att vara av olika åsikter, säger Roselius.
Enligt honom har fascismen sina rötter i en motreaktion till den franska revolutionen och upplysningen.
– Den fascistiska ideologin bygger mycket på en känsla av vad som är rätt, i stället för rationalitet och vetenskap. Fascismen kan således aldrig vinna genom att hänvisa till vetenskapen. Den utgår ifrån ”en agera, inte fundera”-princip.
Kan fascismen betecknas som rasistisk?
– Rasismen finns nästan alltid med som en del av fascismen i och med att man hyllar det egna, homogena folket. Och i hyllningen av det egna folket ser man automatiskt utomstående grupper som sämre. Svaga delar i samhället riskerar att försvaga hela den organism som utgör folket. De här grupperna måste alltid specificeras, då skapandet av ett homogent samhälle kräver ett utestängande av andra. Det bygger på övertygelsen om att bara en mycket enhetlig grupp kan klara sig. Men det är svårt att avgöra i vilken grad det är rasism eller en hyllning av det homogena, konstaterar Roselius.
En ny världsordning
Precis som många andra ideologier som implementerades under 1920- och 1930-talen härstammar fascismen ur erfarenheterna från första världskriget. Det traumatiska kriget var en samhällsomvälvande upplevelse som skapade en naturlig längtan efter en ny, bättre värld. Det var också en nödvändighet, den gamla världsordningen hade omkullkastats i och med världskriget och måste ersättas av någonting nytt.
– Nu ville man istället bygga ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle, baserat på andra värden än i det gamla hierarkiska klassamhället. Lenins bolsjevism är ett exempel på ett fenomen som fick kraft av och växte i popularitet under världskriget, säger Roselius.
Fascisterna utgjorde på så vis en proteströrelse i tiden. I slutet av 1920-talet pågick dessutom en ekonomisk kris och utbredd arbetslöshet som gav kraft åt den här typen av protester.
– Man ansåg att hela det kapitalistiska systemet var söndrigt och att det var något som demokratin inte kunde fixa, den skapade bara kaos.
Fascismen, å andra sidan, erbjöd en lösning på problemen och det fanns en beredskap, på en del håll rentav en vilja, för att den här pånyttfödelsen skulle ske genom våld.
– På så sätt är fascismen revolutionär, konstaterar Roselius.
En splittrad nation
I Finland var upplevelserna från inbördeskriget i början av 1918 och skapandet av den nya självständiga nationen avgörande för framväxten av de fascistiska rörelserna. Landet var djupt splittrat efter kriget som resulterat i terror och avrättningar på båda sidorna.
– I Finland var man efter första världskriget livrädd för att landets självständighet inte skulle godkännas av segrarmakterna, speciellt USA. Därför gick man också med på alla deras krav, vilket inkluderade införandet av demokrati och fria val, förklarar Roselius.
Utan påtryckningar från segrarmakterna hade det inte funnits någon chans att Socialdemokraterna fått delta i riksdagsvalet våren 1919.
Bland de vita fanns det i sin tur många som ansåg att de förlorat fast de hörde till den vinnande sidan. Den här gruppen ville se ett annorlunda Finland än det som skapades när politikerna tog över ledningen av landet. Försoningspolitiken och benådningarna av de röda kritiserades starkt då de som kämpat på den röda sidan ansågs vara landsförrädare, i det som enligt den vita sidan varit ett frihetskrig. Det är i den här radikala falangen som man hittar anhängarna av den framtida fascismen.
– Människor och grupper som agerar i krigstid förlorar sedan sin maktposition i normal fredstid. Övergången från krig till fred kan vara mycket svår, speciellt den kulturella demobiliseringen kan misslyckas, vilket delvis skedde i Finland efter inbördeskriget, säger Roselius.
– Det fanns grupper som ansåg att kampen inte var över innan Finland var helt vitt och ingenting av det röda längre fanns kvar.
Ett gemensamt drag i den europeiska fascismen och högerextremismen är skapandet av fiendebilder och en känsla av orättvis behandling. I 1920-talets Finland vaknade de här krafterna till liv och fick nytt utrymme under Lapporörelsens tid.
Lapporörelsen
– Lapporörelsen är den stora fascistiska händelsen i Finlands historia. Alla andra, som IKL (Isänmaallinen kansanliike) och AKS (Akateeminen Karjala-Seura) är i jämförelse rätt obetydliga, konstaterar Roselius. Lapporörelsen är i själva verket den vändpunkt som kom att avgöra riktningen för Finlands politiska historia.
– Lapporörelsen kom att föra vidare den kamp som blivit på hälft sedan inbördeskriget. Men de motsatte sig inte bara vänstern, utan hela det demokratiska systemet.
Lapporörelsen var till en början en mycket populistisk, antikommunistisk proteströrelse som fick sin start i Lappo 1929, och som snabbt utvecklade en radikal verksamhet. Alla som motsatte sig rörelsen sågs som fiender, och kommunister, socialdemokrater och liberaler drogs alla över samma kam.
Mellan 1929 och 1932 ägnade sig rörelsen åt politisk terrorism som hot och hatkampanjer, attacker mot vänstertidningar, våldsdåd och de ökända skjutsningarna av oönskade personer vid gränsen mot Sovjetunionen. Offren misshandlades ofta under skjutsningarna och direkta mord är belagda i tre fall.
– I det här skedet kan man definitivt tala om en högerextrem rörelse som tar starkt intryck av olika fascistiska rörelser ute i Europa, speciellt Mussolinis Italien, säger Roselius.
– Den 12 000 man starka bondemarschen till Helsingfors den 7 juli 1930 var en kopia av de italienska fascisternas Rommarsch. Att det vita Finland skulle marschera till Helsingfors för att berätta hur landet skulle styras var en dröm som hade funnits under hela 1920-talet.
Landets politiska ledning såg i det här skedet ingen möjlighet att motsätta sig Lapporörelsen och den togs således emot som en jämlik partner på Senatstorget.
– Politikerna var rädda för att Lapporörelsen skulle växa om de allt för kraftigt motsatte sig deras krav. Och det fanns faktiskt en reell risk för en statskupp under 1930, vilket bland annat påvisas av att rörelsen i det här skedet kom undan med politisk terror, konstaterar Roselius.
Bondemarschen var en enorm maktmanifestation som kom att få förödande konsekvenser för demokratin i Finland. Den 15 juli 1930 upplöstes riksdagen då de så kallade kommunistlagarna, som syftade till att utesluta kommunisterna ur riksdagen och förbjuda all kommunistisk verksamhet i landet, inte samlat tillräckligt med understöd. Nyval ägde sedan rum i början av oktober samma år och då erhöll de borgerliga partierna tillräckligt med mandat för att driva i genom kommunistlagarna.
Små steg mot acceptans
Lapporörelsen började med att konstatera att de inte kunde godkänna kommunisterna, något som var enkelt att acceptera för de flesta borgerliga politikerna. Men när acceptansen smyger in i bilden blir det enligt Roselius senare svårt att sätta stopp när det väl går över gränsen. Efter att kommunisterna förbjudits riktade Lapporörelsen in sig på Social-demokraterna, med en utplåning av hela den politiska vänstern som den slutgiltiga målsättningen.
– Det går i dag att jämföra processen med de rörelser som motsätter sig invandring, säger Roselius.
– Det är enkelt för de flesta politiker och partier att säga att det måste finnas gränser för hur många flyktingar man kan ta emot för att undvika kaos. På så sätt accepterar man redan en del av vad de högerradikala säger. Men sedan kommer följande steg och följande krav som går ytterligare lite längre.
Ny hotbild, budskapet det samma
Precis som på 1920- och 1930-talet har världen nyligen upplevt en ekonomisk kris, polariseringen i samhället ökar och osäkerheten inför framtiden är stor. Partier som med sina politiska åsikter tidigare befunnit sig ute i marginalen åtnjuter nu allt större understöd.
– Samhällelig oro ger en möjlighet att mobilisera känslor av rädsla och i stället för att analysera skapar man hotbilder, säger Roselius.
– Precis som tidigare är det svårt att argumentera med högerradikala eftersom de idéer som de för fram bottnar i en känsla av fiendskap och tanken på en etniskt homogen gemenskap.
Enligt Roselius är de högerradikala partierna framgångsrika delvis därför att de inte behöver diskutera frågor på en rationell grund. Sannfinländska politiker får sällan frågor om logiken bakom deras argument.
– Det är otäckt med tanke på att de vill föra fram samma tankar och idéer som en gång bidrog till den största katastrofen i mänsklighetens historia, i form av andra världskriget. Om man står för samma typ av tanke-mönster, trots dess mörka historia, accepterar man också följderna.
– Sannfinländarnas oförmåga att klart ta avstånd från de högerextrema elementen visar att de är en del av partiet. Det går inte att ta avstånd från något som man samtidigt tillåter.
– Sannfinländarna vill se ett etniskt homogent samhälle med nationalismen som den naturliga, ledande ideologin, konstaterar Roselius.
På 1920- och 1930-talet var kommunismen den stora fienden, i dag är det den muslimska invandringen som utgör det samlande hotet för högerextremismen.
– Den stora ojämlikheten i världen skapar många spänningar och fenomen som kan framkalla rädsla. I vår närmaste framtid kommer det alltid att finnas frågor som kan användas som hotbilder av högerradikala partier.
Saker och ting kan förändras fort, men samhället agerar i dag annorlunda än tidigare enligt Roselius.
– Vi reagerar snabbare och talar mer om hatkampanjer. Det övriga samhället skriver inte under de högerradikala rörelsernas sätt att verka. N
Foto: Kadri Mikkor
