Formsäkra farser, översatta verk och musikaler i nyskapande tappning. Bland annat detta har de större svenskspråkiga teatrarna i Helsingfors bjudit på i år.
Hösten har präglats av ett flertal formmässigt stilsäkra föreställningar.
Nya Viirus-chefen Jussi Sorjanens första regiarbete på teatern, Roulettenburg, var en glittrande skildring av människans ihåliga jakt på rus och upplevelser. Den explosiva föreställningen är en hybrid av många olika slags teaterformer, med en text som tar avstamp i Fjodor Dostojevskijs verk Spelaren.
Föreställningen Vi som är hundra, skriven av Jonas Hassen Khemiri år 2011, fick i sin tur premiär på Svenska Teaterns Amos-scen. För regin stod svenska Natalie Ringler. I föreställningen intar tre kvinnor i identiska utstyrslar scenen och gnabbas om hur ett liv egentligen borde levas på bästa sätt. Tidigare idealister och aktivister säljer sina ideal, blir tandhygienister och lever ut tvåsamhetsnormen, som de sedan känner sig kvävda av. Texten innehåller många träffsäkra insikter om vad det är att vara människa och en hel del komiska poänger, men visst klingar den här kritiken av medelklasstillvaron så väldigt bekant.
Välpolerat, men distanserat
Både Roulettenburg och Vi som är hundra säger viktiga saker om det samhälle vi lever i dag. Men den distanserade textformen skapar också ett avstånd till åskådaren.
Välpolerad och elegant är även den brittiska farsen The Play That Goes Wrong, som spelas som bäst på Svenska Teaterns stora scen. Det är en produktion med imponerande scenteknik och gedigna skådespelarprestationer, men som ändå saknar ett visst djup.
I år har vi sett flera översatta verk på de finlandssvenska teaterscenerna. Ens lite lugn i huset hade premiär på Lilla Teatern i början av året, en översättning av den populära franska manusförfattaren Florian Zellers verk. En kompetent och rolig, men rätt förutsägbar relationsfars.
Ungefär samtidigt hade också en till pjäs skriven av Zeller premiär på Svenska Teatern. Pappan med Asko Sarkola i huvudrollen, var en gripande skildring av en åldrande fader och publikmässigt var den en av vårens stora teatersuccéer.
Ögonöppnande samarbeten
För egen del har teaterårets största ljusglimtar varit två nyskapande musikaler som spelats på Svenska Teaterns stora scen. Ungdomsteatern Nya TaDam gav i våras föreställningen Vilja Andas, som ger en inblick i hur det känns att vara en ung tjej i dagens värld. Nio unga skådespelare skildrade huvudpersonen Viljas existentiella ångest och utmattning. Och det gjorde de med besked.
Den andra höjdpunkten, Duv-Teaterns och Svenska Teaterns storsatsning I det stora landskapet är en musikalisk saga, där skådespelare med funktionsvariation i samspel med Svenska Teaterns skådespelare skildrar vad det är att leva med intellektuell funktionsnedsättning. Sagan är både djupt smärtsam och otroligt livsbejakande.
Det här gränsöverskridande samarbetena är ögonöppnande på många sätt. När röster vi inte är vana att höra och grupper vi inte är vana att se på scenen tar plats på sina egna villkor, händer verkligt intressanta saker. Det är bara att hoppas att sådana här projekt får ta mer plats på de stora scenerna och etablerade teaterhusen under de kommande åren.
Linn Karlsson
Historiskt i Åbo och Vasa
Årets kanske största utropstecken på det finlandssvenska teaterfältet ploppade upp i Åbo, där ÅST i samarbete med Konstakademin och Novia satte upp Kalevala i regi av Jakob Höglund. Föreställningen återberättade det klassiska eposet utan att förminska eller modernisera, men med en fräschör som rensade bort allt det som kunde uppfattas som dammigt eller förlegat. Höglunds val att utesluta män ur ensemblen bidrar till denna fräschör, som låter publiken koncentrera sig på berättelserna i stället för på vad som kunde uppfattas som förlegade könsstereotypier. Bearbetningen, som inkluderade en stor dos dans och dockteater, fick strålande recensioner i medierna. En liten smolk i bägaren blev den efterföljande diskussionen om de studerande medverkandes monetära ersättning, eller avsaknaden av densamma.
Dockor var också ett framträdande element i Wasa Teaters storsatsning i det nyrenoverade teaterhuset, klassikern Spelman på taket, en annan föreställning som fick mycket positiva recensioner. Traditionellt så det förslår, men också här en klassiker med en fräsch twist. Höstens andra storsatsning i Vasa, Susanna Alakoskis Bomullsängeln, håller sig också på historisk mark, trots att vi talar nyskrivet. Bomullsängeln fortsätter där många föreställningar tog vid för ett år sedan vid märkesåret för inbördeskriget och lyfter fram arbetande kvinnors perspektiv.
Bland de många intressanta föreställningar som sattes upp av de fria finlandssvenska grupperna är det speciellt värt att nämna Klockriketeaterns storsatsning Aniara, ett musikaliskt samarbete med den prisbelönta amerikanska kören The Crossing, som gästspelade på Operan på hösten. Utan att vara oproblematisk ur en dramaturgisk synvinkel, belyste uppsättningen de möjligheter till nyskapande som erbjuds då finlandssvenska grupper vågar stiga ut ur sin egen bubbla.
Janne Wass
