Det händelserika året 1968 har i efterhand romantiserats och kommit att få en stor betydelse i vår gemensamma minneskultur. Men vilka följder hade det dramatiska året på samhällsutvecklingen i Finland och omvärlden, och vems 1968 är det egentligen vi minns idag?
I sitt nya tvärsnittsmetodiska verk Samtidigt – Finland och omvärld 1968 tar Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, sig an de här frågorna i en bredare kontext. Boken är en tematisk fortsättning på Finland 1944 – Krig, samhälle, känslolandskap och var tänkt att komma ut lagom till femtioårsjubileet 2018 men försenades till hösten 2019. Det här märks tyvärr i den bristande korrekturläsningen som resulterat i att texten innehåller en rad grammatiska slarvfel.
Utgångspunkten må vara 1968, men Samtidigt är i själva verket en skildring av hela det moderna samhällets framväxt under 1960-talet. Parallellitet och kontext är avgörande inom historietolkningen och som Meinander konstaterar avgör de stora strukturerna även vad som är möjligt på individnivå. Den populära uppfattningen om historiska skeden tenderar ofta att reduceras till endast vissa händelser, aktörer, idéer och känslor. Således är det inte heller studentradikalismen, Vietnamkriget eller invasionen av Tjeckoslovakien som utgör de intressantaste aspekterna i Meinanders granskning, utan Finlands snabba utveckling från ett fattigt agrart samhälle till en modern industristat med omfattande välfärdstjänster, och den stora omvandlingens sociala och kulturella effekter.
Så hur såg det finländska samhället ut under 1960-talet? Samtidigt som civilsamhället och välfärdsstaten utvecklades i nära växelverkan med de övriga nordiska länderna fortsatte Finlands självständighet och säkerhet, i praktiken rörelseutrymmet mellan öst och väst, att i allra högsta grad påverkas av relationen till den sovjetiska grannen. På hemmaplan tog den finländska hänsynen till Sovjetunionen sig främst uttryck i konsolideringen av president Urho Kekkonens omfattande och långvariga maktstyre (som Meinander intressant nog påpekar att han stod på toppen av just kring år 1968, och inte 1975 i samband med den Europeiska säkerhets- och sambandskonferensen som tidigare varit den allmänt tagna uppfattningen). Ett styre som allvarligt kom att begränsa den finländska parlamentarismen.
För att uttrycka det tillspetsat, det var inte den finländska regeringen som skulle åtnjuta riksdagens förtroende, utan i stället krävdes det att riksdagspartierna hade Kekkonens och Kremls förtroende. Det borgerliga Samlingspartiet var automatiskt uteslutna från regeringsansvar fram till år 1987, medan Socialdemokraterna i sin tur under oppositionsåren 1959-1966 lärde sig att priset för regeringsmakt stavades ett understödjande av Kekkonen, till exempel i presidentvalet 1968. Att den representativa demokratin i Finland överhuvudtaget tilläts att inskränkas på det här viset berodde naturligtvis inte enbart på Kekkonen och Kreml. Om de politiska partierna verkligen hade velat hålla fast vid de demokratiska spelreglerna kunde de ha gjort det, men i stället prioriterade de säkerhetspolitisk stabilitet och ekonomisk tillväxt. Pragmatism över principfasthet. En tredje konsekvens av den säkerhetspolitiska balansgången, eller finlandiseringen, var den mediala självcensuren.
Det finländska samhället genomgick mellan åren 1950 och 1970 den aktivaste fasen i sin strukturomvandling till en modern, välmående industristat. Under den här perioden genomdrevs betydelsefulla samhällsreformer som den nya jämlika grundskolan och det inkomstpolitiska helhetsavtalen, som kom att lägga grunden för fyra decennier av konsensuspolitik. Men övergången till det nya samhället var ingalunda smärtfri. Även om det i förlängningen innebar en höjd levnadsstandard för de flesta kunde förändringen vara en upprivande process. Det gällde främst landsbygden som på grund av moderniseringen avfolkades i rask takt. En följd av det minskade arbetskraftsbehovet var att en stor del av massemigrationen till Sverige under den här perioden skedde just från glesbygderna i norra Finland.
Den snabba urbaniseringen omformade städerna som byggdes ut med nya förorter och köpcenter, nya vägar och kommunikationer. Många finländare upplevde en enorm klassresa där de fick tillgång till bekvämligheter som badrum, centralvärme, kylskåp, tvättmaskin, TV och egen bil, saker som de flesta av oss tar för givna idag. Den nya livsstilen som konsument hade inletts.
Men kontrasterna mellan den gamla och den nya världsordningen tog sig ändå synligast uttryck i den stora efterkrigsgenerationen som under 1960-talet nådde vuxen ålder. Enligt Meinander präglades de legendariska studentrevolterna runtom i Västeuropa under 1968 inte alltid av protester mot Vietnamkriget, utan av egna nationella samhällsmotsättningar, och om man ska finna någon gemensam nämnare så är det främst i deras karaktär av kaotisk och starkt känslomässig generationskonflikt. ”Aldrig har de ungas värld varit så olik de gamlas” som Jörn Donner konstaterade. Attityder och värderingar höll på att förändras och med ett nytt befriande mode, pop- och rockmusik, p-piller och nya alkohol- och drogvanor tog ungdomen avstånd från de rådande, konservativa samhällshierarkierna. Framtidstron var stark och den bestod av drömmen om att skapa ett modernt, välmående och framför allt mer jämlikt samhälle.
Meinanders styrka har alltid varit att på ett lättförståeligt sätt lyfta fram det väsentliga samtidigt som han placerar in det i en klargörande och intressant kontext, och Samtidigt är inget undantag. Det verkligt revolutionerande med den här epoken var inte dess studentradikalism, utan en samhällsutveckling som förde med sig en högre levnadsstandard och större möjligheter för människor att påverka sin vardag och göra sin röster hörda.
Foto: Foto Roos/Helsingfors stadsmuseum
Henrik Meinander:
Samtidigt – Finland och omvärld 1968
Schildts och Söderströms, 2019.
