Likt en cartesiansk dykare sänker sig vår konstkritiker Pontus Kyander genom tidslagren och gör nedslag i utställningar som på olika sätt undersöker historien. Han möter finländska fursteslickare och fascister, står med Delacroix på barrikaderna i Paris, vandrar en stund i Gulag och funderar över människans förhållande till naturen, nu och förr. Från urminnes geologiska tider återvänder han aningen klokare.
Sashapasha: Kanal 5.
Exhibition Laboratory, Sjömansgatan 36 C. Till 8.3.
Det finns många tystade berättelser om Gulag. Arton miljoner människor passerade genom systemet enligt officiella källor, av dem dog enligt konservativa beräkningar upp emot 1,7 miljoner. GULag, en förkortning för det ämbetsverk som förvaltade verksamheten, instiftades av Lenin och växte lavinartat under Stalin. Systemet vilade på det fängelsesystem i rikets periferi som fanns redan under tsartiden, men drevs med större iver och effektivitet av kommunistregimen. En del av verksamheten sträckte sig ut mot Karelen, där bland annat en stor kanal byggdes medelst tvångsarbete av internerade.
Denna Kanal 5 lånar titeln till Sashapashas (Sasha Rott och Pavel Rott) konstnärliga projekt kring Gulagsystemets historia och spår i dagens Ryssland. Samtidigt är det en resa in i ”det glömda Ryssland”, till samhällen där mycket lite sker, där industrin är outvecklad, livet fattigt och förfallet tydligt. Denna mångdisciplinära undersökning blandar videofilmer, citat ur historiska dokument, allsköns föremål samlade under den sexåriga undersökningens lopp i ett slags rumsliga gestaltningar. Det är en fascinerande och lärorik resa på flera plan. Konstnärerna själva reser in mot Gulags tröstlöst gråa hjärta, de har inga pekpinnar att ge utan verkar själva nyfikna och förundrade över denna värld så långt från S:t Petersburg och Moskva. Sashapasha förmedlar inte fakta rakt av, snarare utför de en känslomässig undersökning stödd av fakta och objekt. Somliga upplysningar är broderade med kyrilliska bokstäver ovanpå de spända kullarna på officersmössor, andra är upptejpade på fönstren i galleriet. En tvångsförflyttad ingermanländare berättar i en video om mobbningen under uppväxten och hur han försvarade sig med ett pennfack av trä. Just där har konstnärerna satt ihop en liten verkstad för tillverkning av pennfack. Någon annanstans på en TV-skärm tillverkar Pasha, den manliga delen av duon, ”potatisar” ur trä med en yxa. Allra bäst fungerar några nästan ordlösa filmer, i en av dem söker konstnärerna upp de ”svanar” tillverkade av bildäck som är populära trädgårdsdekorationer på landsorten i Ryssland. De gör naturligtvis även egna. Det finns en finstämd humor i Sashapashas arbeten som ämnet till trots gör denna utflykt till Rysslands sociala och geografiska periferi riktigt lustfylld.
Sashapasha betecknar utställningen som ett ”komma” i sin berättelse om Gulag. Den är ett väldigt bra prov på hur konstnärliga undersökningar kan belysa historien på ett annat sätt än konventionella former av forskning. Vi får se vad som kommer, efter kommat.
Livet under hot.
Sinebrychoffs konstmuseum, Bulevarden 40, Helsingfors. Till 23.8.
Människans beroende av och växelverkan med naturen har i allt högre grad aktualiserats av larmrapporter om stigande temperaturer och koldioxidhalter i luften, om hotade djurarter och tusentals insekter som står inför förintelse. Människan som skapelsens krona är ifrågasatt och satt under lupp.
”Livet under hot” är en utställning sammanställd av det historiska konstmuseet Sinebrychoff med verk mest ur den egna samlingen och med inlånade samtida konstverk. Den understryker än en gång att det inte är ett bråddjup som skiljer nutida uttryck från historisk konst. Vi måste bara hjälpa till att se hur samtid och historia kan förenas.
Det är naturligtvis alltför mycket begärt att äldre konst skulle ha samma innehåll och budskap som nutida. Men naturen speglas i båda, med attityder som är formade av hur vi ser oss själva som människor och vad naturen står i för relation till oss.
Genom en rad rum med olika rubriker leds vi runt på en associationsrik resa. Barockmålares intresse för insekter hamnar i påtaglig närhet till Jarko Räsänens film av en insekts rörelser projicerad på golvet och Tuula Närhinens konstruktion av bilder som – kanske – återger insekters och djurs synbilder. Inte minst får vi se skymtar av nationalikonen Akseli Gallen-Kallelas fascination för de exotiska landskapen i Afrika, där han levde ett par år med sin familj. Jag är inte säker på att jag lär mig så mycket mer om klimatkrisen, men utställningen gör tydligt hur konstnärer i alla tider står nära de rådande och ibland begynnande övertygelserna. Emellanåt förargas jag av de förnumstiga väggtexterna – men det är svårt att förmedla och knyta samman utställningar. Emellertid försöker texterna ofta leda oss in i slutsatser som egentligen inte alls berörs i verken, vare sig de historiska eller de samtida. Bästa sättet att ta till sig utställningen är att först ta ett varv utan att läsa väggtexterna, försöka se dialogerna mellan samtida finländska konstnärer och japanska träsnittsmästare, holländska barockmålare, finska guldåldersmålare och modernister.
Utställningens mest fascinerande verk i mina ögon är Tuula Närhinens projekt att låta vinden teckna med hjälp av gräs, träd och andra växter, på papper och i fotografi. I sådana poetiska lyft har ”Livet under hot” sin verkliga styrka.
Katja Tukiainen: Delacroix & moi.
Galerie Forsblom, Georgsgatan 22. Till 15.3.
Delacroix målade sitt stora verk ”Friheten på barrikaderna” (eller mer korrekt, ”Friheten leder folket”) 1830 till minne av Julirevolutionen samma år. Barbröstad leder den kvinnliga personifikationen av Friheten folkmassan över sårade och döda kroppar. Det är ett heroiskt monument över en revolution som detroniserade en avskydd kung men senare blev en besvikelse för de drivande krafterna i den liberala borgerligheten. De fick vänta till 1848 och den andra republikens inrättande, då monarkin slutligen avskaffades. Det visste inte Delacroix, som jublade över folkets seger.
När Katja Tukiainen målar sin parafras av ”Friheten på barrikaderna” (bilden) är det en explosion i flickrumsrosa, lila och turkos. På sitt sätt är det ett maktövertagande av ett manligt rum (förvisso med den kvinnliga Friheten i mitten), för i hennes version har barnen och enkannerligen flickorna tagit över. Undan och omkull, här kommer de!! Det finns kraft och rörelse i målningen, nästan mer än i originalet för här dallrar konturerna, vajar volymerna i revolutionens vind. Upproret är en glad lek, låt vara att huvuden fått rulla.
När jag friskar upp minnena av Delacroixs målningar ser jag vilket vaket och alert måleri Tukiainen står för, och den subversiva humorn som hon använder i omtolkningarna. Visserligen är hennes kolorit och värld av rosa leksaker välkänd från tidigare, men i närkamp med Delacroix sker det fantastiska krockar.
Dante och Vergilius besöker helvetet liksom hos Delacroix, men båten och floden de korsar är befolkade av kvinnor, inte djävlar, utom möjligen en apa som dröjt sig kvar för att slå en drill. Också Vergilius och hans följeslagare Dante är unga kvinnor med äppelröda kinder. Några stegrande rådjur har slunkit med i bakgrunden. Över motivet står i neonskrift ”Les Belles au Paradis”, de vackra i Paradiset. Tukiainen har inverterat motivet, vänt helvetet ut-och-in och förvandlat det till ett himmelrike i ljusrött. Växelspelet med de historiska verken mynnar egentligen inte ut i parodier. Det finns mycket kärlek i dem. Liksom Tukiainen var Delacroix en baddare på att gestalta rörelse och djur, och han väjde inte heller för de grälla effekterna, särskilt när han kunde ta orientaliska motiv som ursäkt för överdådet. En dag vill jag se dialogutställningen med Delacroix och Tukiainen. Den vore fantastisk.
Per Kirkeby.
Galerie Forsbloms Studio, Georgsgatan 22. Till 15.3.
Dansken Per Kirkeby (1938-2018) började sin bana som geolog på Grönland på 1960-talet. Det påminns jag om varje gång jag ser hans konst. Den djupborrningen genom sediment av bergarter är närvarande också i det lilla urval av litografier, teckningar och måleri som visas i Forsbloms studiorum. Det mest beundransvärda i Kirkebys verk är den skenbara lättheten och självklarheten. Några streck, några antydningar. Det räcker. Med små medel tecknar han historier som sträcker sig genom årmiljoner.
Kuutti Lavonen: Tid och evighet.
Didrichsens konstmuseum, Granviksgränden 1. Till 3.5.
En del utställningar är som tidsresor, fastän verken inte ens är särskilt gamla. Så är det med Kuutti Lavonens retrospektiv ”Tid och Evighet” på Didrichsens konstmuseum. Eftersom jag arbetat utanför Finland hela mitt liv, är detta mitt första möte med en konstnär som verkar näst intill folkkär – det intrycket får man i varje fall av publikmängden på det lilla museet, ett slags kompakt miniversion av danskarnas Louisiana. Lavonen tycks vara du och bror med Rembrandt och Tizian, det är mycket av den gamle holländaren i Lavonens sätt att teckna, och hans motiv med återkommande madonnahuvuden känns utpräglat venetianska. Fastän verken har mycket lite – eller ingen alls – kontakt med konsten i nuet känner jag en stor sympati för hans rena och genuina formspråk. En del konstnärer utvecklas och förändras hela tiden, det kan gå uppåt eller utför. Men Kuutti Lavonen står still och gör det på ett övertygande sätt. Stort, inkännande, varmt och kärleksfullt tecknar han sina klassiska figurer. Vad mer kan man begära?
Albert Edelfelt och familjen Romanov.
Sinebrychoffs konstmuseum, Bulevarden 40. Till 10.5.
Perioden under Ryssland var en brytningstid för Finland. En försummad provins rycktes in i ett storväldes mödosamma modernisering och fick sig åtskilliga slängar av den moderniserande sleven: en ny huvudstad, järnväg och växande industrier. Perioden sammanföll med de nationella rörelsernas framväxt i världen, inbegripet Ryssland och Finland, och det successiva sammanbrottet för det förstenade ryska tsarväldet.
Många finländare drog nytta av de goda förbindelserna till härskarna i S:t Petersburg. Dit hörde Albert Edelfelt (1854-1905), som var en av de lyckans gullgossar som alla inre motsägelser till trots kunde sitta stadigt på flera stolar: i den nationella rörelsen genom sina illustrationer till Fänrik Stål och andra finländskt patriotiska verk och som ordförande för det finska konstnärsgillet; och samtidigt på god fot med de nya härskarna i S:t Petersburg och medlem i den ryska konstakademin. För de finsknationella stod han för genrebilder av knotigt bondfolk, för bättre bemedlade finlandssvenskar bjöd han på skiraste skärgårdsidyll och porträtt. I Ryssland var han tsar Nikolaj II:s hovmålare. Alla älskade honom.
Banden till den ryska kejsarfamiljen visas upp i en liten källarutställning på Sinebrychoffs konstmuseum. Ett porträtt av konstnärens tolvåriga syster Berta läsande tillsammans med sin vita knähund med titeln ”Bästa vänner” (1881) slog an så starkt att Edelfelt sålde den första versionen – fastän redan lovad åt en annan köpare – till kejsarinnan och senare målade ytterligare två versioner av motivet. Därefter haglade uppdragen från de ryska härskarna över Edelfelt. Utställningens tonvikt ligger på barnporträtten som gjordes för familjen Romanov. Det är en socialhistoria, om än endimensionell, som avtecknar sig i utställningen. Fascinerande är att se dessa telningar i könsambivalent klädsel och hår – alla furstebarnen hade vita klänningar och frisyrer långt över axlarna. Stilen i porträtten är ofta snarare empire än de moderna tendenser som skakade om konstlivet vid samma tid, eller den realism och impressionism som Edelfelt odlade på annat håll. Det är lätt att inse det oändliga avståndet mellan den skyddade värld som kejsarpalatsen utgjorde och det kaotiska land familjen var satt att härska över, vilket skakades av ständiga krig och sociala motsättningar som en alltför sen och försiktig demokratisering skulle visa sig stå maktlös inför. Ur dessa bilders perspektiv ter sig furstebarnenen sårbara och maktlösa, vilket de i historiens ljus också skulle visa sig vara.
Albert Edelfelt dog 1905 mätt på ära och furstliga belöningar och begravdes på Sandudds begravningsplats. 1918 avrättades på Lenins direkta order kejsaren Nikolaj II och hans familj, inklusive hans fem barn, av rödgardister och begravdes i en grusgrop utanför Jekaterinburg.
Vilho Lampi.
Helsingfors konstmuseum HAM. Till 16.10.
Varför ställer HAM ut Vilho Lampi? Utställningen pågår in i oktober, så det måste finnas tyngande skäl. Dessa ser jag emellertid inte i utställningen. Lampi (1898-1936) var en högst ojämn målare som bara emellanåt lyfte sig från en vacklande efterföljarkonst. Det var förstås en besvärlig tid att vara konstnär i, mellankrigstiden, mitt i motsättningarna mellan röda och nationalister (den liberala mitten glömmer vi tills vidare, i Finland har vi alltid helst förhållit oss till extremerna). Motsättningarna var inte minst starka i Österbotten, där såväl de röda som den ökända lapporörelsen hade fästen. I en starkt politiserad tid var Vilho Lampi politisk. Han var aktiv fascist.
Om hans relation till lapporörelsen kan jag inte uttala mig; välkänt är däremot att han 1932 var medgrundare till den lokala IKL grupperingen, lapporörelsens parlamentariska efterföljare. IKL, eller Fosterländska folkrörelsen, bedrev veterligen inte kidnappningar och skjutningar, men de tyckte om att gå i svarta skjortor och i kolonn. De hyllade Mussolini. Kanske kan man kalla det otur. Lampi föddes in i denna tid, levde som bondson i en bygd (nära självaste Lappo) där högerextremismen hade sitt hjärta. Själv bonde tog han parti med de välbeställda bönderna. Konsten var – bortsett från studieåren vid Konstföreningens ritskola i Helsingfors på 1920-talet och en tur till Paris 1931 – en intensiv bisyssla. Det kan förklara att hans konstnärskap så som det presenteras på HAM ser ut som en grupputställning av bortglömda inhemska konstnärer.
Lampi prövade mycket, ibland påminner hans måleri väldigt mycket om Munch (till exempel ”Dans på bron”, 1930), någon gång om Cezanne, och med extremt god vilja kan man få för sig att han sneglat på den försiktige modernisten Fernand Léger. Det kan också vara ren inbillning. Själv talade han erkännsamt om Matisse. Men modernismen behövs inte för att ”förklara” Lampi. Hans förebilder var till största delen inhemska – Tyko Sallinen och Alvar Cawén – och tyska. Inflytandet från Weimartidens och senare naziepokens Neue Zachlichkeit är påtaglig. Den nya sakligheten är ett egentligen ohanterligt samlingsbegrepp och har applicerats på konstnärer från de vänsterpolitiska Otto Dix och Georg Grosz, till konstnärer vars stela realism (inte olik socialrealismen) med lätthet sögs upp av naziepokens konstetablissemang. Lustigt nog tilltar Lampis ”tyska” prägel efter att han 1931 varit i – Paris. Under återstoden av sin tid på jorden ägnade sig Lampi mest åt landskap från hembygden kring Limingo och skäligen trista porträtt av bygdens bondfolk. Även i dessa syns den tyska inspirationen tydligt, i det som lite generellt kallades för ”Völkisch” (folkligt) i tysk konst, vilket gärna inkluderade ett moderat mått av expressionism. 1936 avslutade Lampi sitt liv genom att hoppa från en järnvägsbro ner i den frusna Uleåborgsälven.
Mest originell är Lampi i de stora självporträtten från åren kring 1930. De är inte många, en knapp handfull, men märkliga i sitt säregna poserande. Större än livet framställer han sig som upprorsman i röd sjal (fast i den mån Lampi var revolutionär, så var det en högerrevolution han stödde), eller som skarprättare, brännvinsbrännare och sockenkejsare – allt enligt verktitlarna. I något av porträtten är profilen målad i ettriga och dova ränder. Det saknas inte förebilder: Gustave Courbet, Paul Gauguin och J F Willumsen är alla stora namn som Lampi bör ha sett och som verkade i den uppskruvade självporträttsgenren. Men åter är det tyska förebilder som ligger närmast till hands. Bland 1920- och 30-talens tyska målare hittar man de sneda blickarna över axeln, de brutalt tecknade profilerna och förvrängningarna av anletsdragen. Felix Nussbaums ”Självporträtt med judiskt identitetskort” (1943) målades förvisso senare, men är en bra illustration av hur nära Lampi ligger konstnärer som brukar räknas till den nya sakligheten. Men Nussbaum dog i Förintelsen.
Utställningen på HAM ger inte en övertygande bild av Lampi som konstnär, eller snarare: den övertygar om hans tillkortakommanden. Målerisk känslighet finner man bara i undantagsfall i hans verk. Det mesta är en seg upprepning av ett fåtal egna idéer och en mångfald intryck från andra. Mest av allt bekymrar det mig att HAM visar en välkänd finsk fascist och låter bli att sätta honom i sammanhang. Det är ett rent bedrägeri mot publiken.
I goda händer.
Designmuseet, Högbergsgatan 23, Helsingfors. Till 22.3.
Efter det nedslående besöket på HAM är det en lisa att komma till Designmuseets källare. Från det värsta i finländsk modernitet till det bästa: ryamattor! Det är i alla fall ryamattorna som först slår an i utställningen ”I goda händer”. Hängda längs väggarna i huvudsalen blir dessa vänligt lurviga vävar en påminnelse inte bara om hur stark den finländska textila traditionen är, utan också om hur universellt mänsklig den är – i skrivande stund smeks mina fotsulor av en persisk nomadmatta, så tydligt släkt med de finländska ryorna. En stor matta formgiven av Gallen-Kallela pekar i sin tur ut en tydlig japansk inspiration. Vitrinerna i rummets mitt låter oss associera fritt mellan formlikheterna hos olika skisser ur samlingarna och fyra nutida finländare, verksamma inom olika kreativa fält. Keramikern Matias Liimatainen utvecklar i sina rum parallellerna mellan keramik och vävning, eller riktigare så väljer han att ”väva” i keramiska material. Resultatet är stramt, minimalt och ändå måleriskt. Fantasieggande är konstnären Hanna-Kaisa Korolainens installationer vilka fungerar som något dekadenta jugendtablåer med föremål ur samlingarna och egendesignade textilier. Mindre imponerad är jag av modedesignern Henna Lampinens försök i filmgenren, det blir statiskt och stillastående, medan speldesignern Henri Tervapuro har gjort ett riktigt fint och enkelt TV-spel baserat på – tror jag – textil formgivning där besökaren blir en ”bad guy” som med yxan i hand går lös på en fridfull granskog. Som helhet är det en riktigt fin utställning.
1 kommentar
intressant att läsa. Tack.