Minimalism och konceptkonst är det finländska konstlivets sockenbarn. Just nu föga efterfrågade på museerna är de inte desto mindre ett starkt element i Helsingfors konstliv. Ny Tids konstkritiker Pontus Kyander överväldigas av en tät och väl sammanhållen utställningsrunda, lika visuell som tankeväckande.
Matti Kujasalo
Galerie Anhava, Fredriksgatan 43, Helsingfors. Till 29.3 2020.
Bilderna tycks sväva, som svärmar av färg. Tänk dig röda getingar som flyger i formation mot dig, som ett i mitten tätnande kors och med något slags grönska i bakgrunden. Eller om gaddförsedda steklar låter alltför aggressivt för dig: en pointillistisk svärm av punkter som glesnar mot kanterna och som tycks flimra bara en aning. Den digitalt lagde tänker på fält av pixlar, men då måste det understrykas att Matti Kujasalo arbetar alldeles analogt. Denna nestor bland finska nulevande konkretister – det finns även mycket i hans konst som för tankarna till opkonstens Bridget Riley – arbetar med lager på lager av mönster i skiftande akrylfärger, minutiöst maskade med tejp på duken. Resultaten blir målningar där färgklustren samlas och glesnar, som om de vibrerade lätt. Den paradoxala rörelseenergi som Kujasalo lockar ur den tröga materien är resultatet av en skicklig lek med färg och ytor där överraskande nog de vita fälten ligger ytterst av färglagren. Den aspekten försvinner i fotografier av verken där mönstren förvisso framgår, men inte bilddjupet.
Kujasalo har länge mest arbetat i svart och vitt, så dessa målningar i klara färger är i någon mån ett nytt steg. Över tid ser man också hur hans arbeten har gått från ett slags abstrakt teckenskrift med urskiljbara linjer och mönster i de minsta beståndsdelarna till ett friare, mer upplöst sätt att bygga upp bilderna. Det finns en intressant parallell – i själva verket flera – mellan Kujasalo och den brittisk-iranska konstnären Shirazeh Houshiary vilken från början arbetat med diminutiv mikroskopisk persisk skrift i sina målningar, men som övergått till att teckna sina målningar med tusentals minimala streck, som om skrivtecknen brutits sönder. Också hos Kujasalo har en sådan nedbrytning av beståndsdelarna skett.
Utställningen på Anhava är ett kraftprov och samtidigt utfört med den lätthet som utmärker den sanne mästaren.
Juha van Ingen: Stripe portraits
Kenetti, Nylandsgatan 2 Helsingfors. Till 29.3 2020.
Ett porträtt kan ”likna” på väldigt olika sätt. Juha van Ingens ”Stripe Portraits” ”liknar” i första hand minimala, horisontellt randiga ytor. Ändå har de alla personnamn som del av titlarna: Yayoi K[usama], Vincent van G[ogh], David B[owie], Mireille M[athieu] och rent av Madame Matisse, gjort efter den berömda målningen där Henri Matisse målat hustruns ansikte i grönt. van Ingen har valt en mittlinje i bildens reproduktion och därifrån sträckt ut färgen på pixlarna i sidled. Samma metod är använd genomgående i verken på utställningen. Därför är bilderna ett med sina titlar, genom dessa öppnas verken mot en gemensam skatt av mer eller mindre populärkulturella referenser. Samtidigt finns här en konsthistorisk botten av experiment med porträttbilden – jag tänker inte minst på intresset för anamorfa bilder framställda med hjälp av kupade, ibland tubformade eller vinklade speglar. Holbeins ”Ambassadörerna” innehåller en berömd anamorf dödskalle, Parmigianino arbetade återkommande med förvrängningar framställda med speglar. Skillnaden mot van Ingens bilder är att det hos den senare inte finns en självklar väg tillbaka till originalet. Det finns en direkt referens till Gerhard Richters ”Strip Paintings” som i likhet med van Ingens verk bygger på ett vertikalt snitt genom en äldre bild. Dialogen med Richter är högst medveten från van Ingens sida. Emellertid förskjuts bildernas referensramar genom att han så tydligt knyter an till porträttet som genre.
Återigen påminns jag om att konceptkonsten här i Finland är både stark och undanskymd, ett konstens sockenbarn som just nu inte passar in på museerna, vilka föredrar konst som kan sammanfattas i entydiga och lättbegripliga budskap. Idékonst – det ryms inte inom ramarna för den populism som håller våra institutioner i ett konstnärligt strypgrepp. I Juha van Ingens verk har vi one-liners av ett annat slag, som öppnar sig mot en vid associationssfär.
Tacita Dean
EMMA – Esbo museum för modern konst, Flitarvägen 5, Hagalund. Till 3.5 2020.
En vägg, tecknad med krita på en svart griffeltavla. Och med vägg menar jag både att kritan täcker nästan hela ytan och att den svarta tavlan är stor som en vägg. Brittiska Tacita Dean skyr inte vare sig de stora gesterna eller de väldiga formaten. Ändå måste hennes konstnärliga praktik beskrivas som ekonomisk och återhållen. Hon är just nu samtidskonstens Grande Dame, en konstnär som åtnjuter stor respekt och som visas på institutioner världen över. Detta är tredje gången på lika många veckor som jag ser hennes verk på en stor europeisk institution. Nyss stängde visningen av hennes långa film och installation ”Antigone” (2018) på danska Glyptoteket, och i förra veckan öppnade temautställningen ”Among the Trees” på Hayward Gallery i London, där ett magnifikt foto av en uråldrig ek hör till utställningens mest minnesvärda bilder.
Tacita Dean är inte en konstnär som gör det enkelt för sin publik. Hennes repertoar är bred, men ingångarna i verken är ofta små. Verken får stå för sig själva, titlarna säger ofta bara det mest uppenbara, som platsen, eller ungefär vad bilderna visar. Resten får du själv avgöra. Hon rör sig ledigt mellan myt, historia, familjeanekdoter, vardagslivets parafernalia, landskap, natur, moln, världsomseglare, fyrar (hav tycks ha en särskild plats i hennes medvetande). Mycket av detta är klassiska bildkonstnärliga frågeställningar och motiv, men som hon tar upp på ett helt eget vis. Central i hennes bildskapande är filmen, och EMMA presenterar sju av dessa på olika sätt minimala berättelser. Med film avses här just celluloidremsan på 8, 16 eller 35 mm som Dean genomgående använder, också för uppspelningen av verken.
Det är en unik möjlighet att bekanta sig med en konstnär som under bortåt tjugo år haft en stark ställning i konstvärlden och vars verk nu äntligen hittat till Finland. Samtidigt är det en något spretig utställning, utspridd på EMMAs vis över något för stora ytor – den som lider av torgskräck ska generellt undvika museets presentationer av världsnamn vilka systematiskt breds ut tunt över en stor areal. Det gör att utställningen som helhet aldrig får till den där ta-fatt-effekten där ett bredare urval och en skarpare tematik hade gett bättre ingångar i ett sannerligen mångsidigt och fascinerande konstnärskap. En liten guide som kan läsas i utställningsrummen, men inte tas hem, ger ingångar till de enskilda verken, men utställningen hade vunnit mycket på en aldrig så blygsam skrift som kunde sätta Tacita Dean i ett större sammanhang för en publik som möter hennes verk för första gången. Därför kommer jag att ägna henne en egen essä i ett kommande nummer av Ny Tid. Men till dess: tveka inte, ta första bästa tåg till Hagalund och se utställningen!
Yane Calovski: Personal Object
Kohta, Verkstadsgatan 2b, byggnad 7, Helsingfors. Till 10.5 2020.
Är det här en teckning? Skulpturen drar sina distinkta streck genom utställningsrummet på Kohta. Är det en skulptur? På väggen bland andra bilder hänger ett broderi som nästan på pricken återger skulpturens form. Att den senare är gjord av den makedoniske konstnären Yane Calovskis mor på 1970-talet kan nämnas, inte av sentimentala skäl utan för att Calovski genomgående arbetar över en relativt lång tidsdimension, som huvudsakligen sträcker sig över konstnärens egen livstid, men som naturligtvis har rötter djupare än så.
Den stora skulpturen ”Embroidery” (2020) är gjord på plats för Kohta, resultatet av en längre vistelse i Helsingfors. Det är en välsignelse för Helsingfors att Kohta finns – konsthallen är ett andningshål i den finländska is som effektivt tycks hålla omvärlden borta från gallerierna (att detta är en effekt bland annat av för Finland mycket speciella finansieringsformer för konstlivet kan vi lämna därhän tillsvidare). Skulpturen är på samma gång teckning, arkitektur och objekt. Med viss försiktighet kan den även tjäna som möbel. Calovski har ett utstuderat förhållande till arkitektur, och på de plywoodskärmar som åtminstone i teorin kan skjutas längs väggarna hänger bilder med åtskilliga kopplingar till det arkitektoniska. Den polske arkitekten Oskar Hansen återkommer i det fördolda, i ett färgsystem med prickar, i sentenser kring konsten och i arkitekturens samhälleliga roll.
Naturligtvis vet jag detta därför att jag talade med konstnären dagen före vernissagen. Som så ofta är mycket av informationen kring verkens enskildheter förborgade för betraktaren i gemen. Kanske framstår utställningen som full av spretiga ingångar, enkla teckningar, papper linjerade slarvigt för hand, ritningar, formstudier. Men även utan kontakt med konstnären framstår helheten som arkitektonisk och infallsrik, trots att hängningen som helhet är stram och återhållen.
Glömde jag nämna att en del av dikterna som finns med bland väggarnas ledtrådar är skrivna av Calovskis far, den jugoslaviske poeten Todor Čalovski, på sin tid så erkänd att sonen som alla andra fick traggla hans dikter på skoltimmarna. Det är en både privat och allmän historisk arkeologi som är i rörelse i utställningen, där gränsen mellan de enskilda verken blir allt mer upplöst ju mer man sätter sig in i dem.
Jag tror emellertid att Kohta vinner på att publicera en eller annan form av essä om eller intervju med konstnären – ett par sidor att lägga ut i galleriet för den som vill vila benen efter promenaden till Fiskehamnen. Men också utan denna bakgrund är det en visuellt rik och tilltalande helhet, en som lockar mig som besökare att gräva vidare. Ännu en fullträff på veckans utställningsrunda.
Inma Herrera: Metaxu
Kosminen, Båtsmansgatan 13, Helsingfors. Till 29.3 2020.
Det löper en axel genom det lilla gallerirummet. Från kortväggen närmast ingången faller en pappersvåd ut över golvet där den lagt sig tillrätta i mjuka veck; över dess yta brer sig en efterhand mörknande svärta ut sig. I galleriets mitt står en skulptur av två händer, förenade men inte knäppta och med ett finger avbrutet (se översta bilden). Också här är verket svärtat, nu med torrt pigment som hopar sig likt smulat kol på och kring händerna. I rumsaxelns förlängning, på väggen mitt emot, hänger en kopparplåt, också den svärtad. Hela plåten är, tekniskt sett, en etsad tryckplåt, men blir här i sig själv bild och konstverk. En cirkel som tycks framstruken för hand i svärtan öppnar en glödröd ring av koppar.
Mer behövs inte. Inma Herrera – en av många lovande utlandsfödda konstnärer som verkar i Helsingfors – arbetar på flera plan i sina verk. Sedan länge har hon undersökt grafikens traditionella material med en närmast vetenskaplig konsekvens. Koppar, trycksvärta, papper. Dessa aktörer har lösgjort sig i Herreras arbeten, renodlats och fått rollen av skulpturala objekt. Men därefter har hon fortsatt in i grafikens andra visuella kvaliteter och låtit materialen samverka till bilder, fast på ett nytt sätt. Plåten, svärtan och papperet måste inte till varje pris passera tryckpressen, de har visuella kvaliteter också utan att på traditionellt vis reproduceras. Under denna process har Herrera steg för steg utvecklats som rumslig konstnär – vilket för många unga konstnärer kan vara en stor utmaning. Hon har i andra utställningar närmat sig grafikens mästare Tiepolo och Ribera, utan att upprepa deras uttryck.
I ett sista skede handlar det inte längre alls om materialen utan om en dimension, inte bortom det sedda och det materiella, men som förenar dessa med ett svävande outsagt. Utställningen på Kosminen kallar hon ”Metaxu”. Det är ett begrepp med rot i grekiskan och som hos Platon närmast beskrivs som ett öppet tolkningsutrymme, ett utrymme i språket som inte har någon entydig betydelse. Herrera väljer i sin text att referera till poeten Simone Weil, som talar om skapade ting som något mer än bara sig själva. På ett sätt är föremålen slutet, på ett annat sätt en början och en öppning. Dessa skapade ting är mellanhänder, de står i mitten av transaktionen, mellan det materiella och definitiva och alla de öppna möjliga förståelserna. Det ger en oväntat konkret betydelse åt de skulpterade händerna i utställningens mitt (en betydelse som emellertid inte nödvändigtvis motsvaras i andra språk än svenskan). Så förstådd är denna glesa utställning den tätaste i Helsingfors just nu, och Herrera är utan tvekan en av de intressantaste konstnärerna i Helsingfors unga konstliv.
Mika Palonen: Fantomimia
SIC, Potpurristigen 5 Gamlas, Helsingfors. Till 29.3 2020.
Har du någon gång suttit i en stuga, kanske i ett lite nergånget sommarhus av trä, och stirrat på små fuktfläckar i tapeten eller innertaket medan regnet smattrat mot yttertakets plåt? Eller varit inlåst i en källare eller ett fängelse, och haft dessa oavsiktliga dekorationer som enda underhållning? En fläck kan betyda mycket, och mycket olika.
Mika Palonen arbetar just så förstrött med sina små dukar och andra föremål på SIC ute i Gamlas. Jag börjar gilla turerna dit. Själva resan med lokaltåget och den korta promenaden blir som en rituell förberedelse för vad som komma ska i den gamla tvättstugan bland höghusen. Egensinnigheten i utställningsprogrammet förnekar sig inte heller nu. Att i ett stilla galleri med skamfilade väggar och golv leta efter Palonens verk blir både lek och meditation. Ibland avbryts sekvensen med mycket små dukar av föremål gjorda av till exempel bläckpatronen i en billig kulspetspenna eller ätpinnarna som kom med hämtsushin. De blir skulpturer, eller i varje fall ingrepp av ett eller annat slag. Jag påminns om brittiska Sara MacKillop, en konstnär som den som lockas av Palonens konst bör kolla upp. Det som redan finns kan återanvändas, det är handlingen och blicken som lösgör och omvandlar föremålet från myriaderna av objekt, i det vi lite slarvigt kallar verkligheten, och gör det till konst.
”Fantomimia” – jag tolkar utställningens namn som någonting som är både fantom (spöke, illusion) och mimesis (avbildning eller efterbildning). Bilden är inte avgjord eller avslutad av konstnären utan en påbörjad ansats som du själv har en oerhörd frihet att föra vidare. Ordet fantomimia är hämtat från en berättelse av Volter Kilpi, om någon önskar gräva vidare.
Det händer att Palonens målningar någon gång går väl lång in i det förstrött tillfälliga, men samtidigt är de lätta att lära sig leva med dem, liksom man lever länge med fuktfläckarna på barndomens sommartapet.
Petri Kaverma: Bilsalong
Galleria Sculptor. Södra kajen 12, Helsingfors. Till 22.3 2020.
Bromsspåren på vägen: fotograferade uppifrån rymmer de både rörelse och händelse. Bilens tvära gir och gummit som av friktionen brände fast i asfalten, och spåren som oftast leder vidare längs vägbanan men ibland vittnar om en äventyrlig flykt ner i diket eller ut i skogen.
Petri Kaverma har studerat bilens visuella avtryck i landskapet och kulturen. Han arbetar med fotografier, video och objekt, hela tiden med utgångspunkt i det nämnda fortskaffningsmedlet – som jag själv, körkortslös, måste förhålla mig mer distanserat till än de flesta andra vuxna. Hans sätt att berätta – det är en berättande konst – har ett på ytan minimalt uttryck, även om de långa bilderna av vägbanor kan var nog så spektakulära sedda var för sig. Biltvätten, övervakningskameran – överallt finner Kaverma uttryck för tid och existens. Det är en fin och fokuserad meditation, även om jag kunde ha önskat mig lite färre verk, lite mindre just Bilsalong. Liksom ifråga om de flesta utställningarna i denna runda handlar det också här snarare om idékonst än om minimalism, men den konstnärliga ekonomin är gemensam.
