Vår konstkritiker Pontus Kyander går från unga konstnärers undersökningar av rum och material, konstaterar än en gång att konst är ett trubbigt sätt att rädda världen och når mot slutet av sin runda en grabbig värld där flatskrattet och cynismen råder.
Maria Erikson: Borderspace, Risako Yamanoi: Sometimes I forget.
Project Room, Lönnrotsgatan 35, Helsingfors. Till 8.3 2020.
Som hudar, som åldrad och medfaren pergament. Maria Erikson fogar samman sina skulpturer av buktiga, blekgula och fläckade pappersark (se ovan). Sammanbuntade ser de sköra ut, med all den ömtålighet och styrka papper kan ha. De kan fogas samman till större dukar, som ålderdomliga och ändå minimala segel. Varje ark är handgjort, varje åtgärd med papperen är reversibel, kan mer eller mindre göras ogjord – jo, man lär sig mycket av att fråga konstnären. Eriksons arbete visar på ett tilltagande intresse för konstens basmaterial, något som hon delar med många andra konstnärer just nu. Hennes råvaror är egenfabricerat papper, hampafiber och gummi arabicum – ett traditionellt naturligt harts som kan vara bindemedel i pigment, fungera som klister och dessutom ätas. Dessa material samverkar i organiska helheter i Eriksons installation. Man kan förledas att tänka på Eva Hesses arbeten från 1960- och 70-talen, men även om de har det taktila (beröringsmässiga) gemensamt så arbetade Hesse i vad som då var ganska otraditionella material som exempelvis latex, med verk som först över tid fått den åldrade bruna ton och skörhet som de har idag. I likhet med Hesse arbetar Maria Erikson också rumsligt, hon skyggar inte för att gå upp i större skala och att använda hela utställningsrummet. ”Borderspace” kallar hon utställningen. Jag förstår det som att hon med dessa verk fysiskt och påtagligt undersöker gränsen mellan kropp, verk och rum. Detta är ett distinkt steg från konstakademin ut i konstvärlden.
Det talas ibland om en ny materialism i konsten. Den är i så fall en tvärvändning i förhållande till de rådande stämningarna när jag själv började skriva konstkritik vid 1990-talets mitt. Då talades det istället föraktfullt om ”materialromantik”. För egen del finner jag det spännande att följa dessa växlingar, där varje ny generation prövar och omprövar det som alldeles nyss var självklart. Att dessa tendenser hänger samman med – ibland även orsakas av – en ökad miljömedvetenhet gör det bara intressantare. Konsten är, måste vara, en del av allt det som sker i tiden.
Risako Yamanoi, den andra konstnären i Project Room, knyter även hon an till papperet som material, om än med den tryckta bilden och boken som utgångspunkter. ”Sometimes I forget” är en avsiktligt disträ utställningstitel, och nog har utställningen ett drömlikt tankspritt anslag, med föremål – framför allt böcker – utspridda och iscensatta som små mestadels ordlösa tablåer. Yamanois arbeten på papper är mer eller mindre geometriska och mer eller mindre synliga för ögat – linjerna kan vara nästan oskiljbara från papperet. Någon gång är de bara ett blekgult-grått eller beigt fält på ett papper. Dessa små verk är spridda i små grupper runt väggarna. Ljuset, ibland reflekterat i en spegelskärva, får en central roll, då verken fördelar sig på ett ljussatt och ett mörklagt rum. Det uppstår en lågmäld teater där föremålen låter sig upptäckas och först då öppnar sig för tysta samtal med betraktaren. Utställningstexten talar om ensamhet och kontaktlöshet, och i rummen gestaltas detta på ett lika lågmält som poetiskt sätt. Om ni bara tänker gå till ett enda galleri det här veckoslutet, då är det hit ni ska gå.
Emelie Luostarinen: Blue Blue.
Sinne, Stora Robertsgatan 16, Helsingfors. Till 29.3 2020.
Skalan är större, verken färre, men på många vis knyter Emelie Luostarinens utställning ”Blue Blue” på Sinne an till utställningarna ovan. Även Luostarinen har ett starkt förhållande till materialen, också om de i hennes fall är betydligt handfastare: stål, trä, syntetisk väv, tjockt akrylglas. Likaså arbetar hon resolut med rummet, även om det må sägas att Sinnes rum med sina skyltfönster, stora pelare och personalens utsläpade arbetsbord (snälla, ta bort det!) ger åtskilligt av svåröverkomligt motstånd. Rummets egen flackhet tar över, men Luostarinen gör det bästa av saken. Det finns en nästan dansande rörelse, där verken tar fasta på pelarna och rummets lite egenartade dynamik. Utställningen har enligt textinformationen sin utgångspunkt i ”Takotsubo cardiomyopati”, den medicinska termen för det som kan hända med hjärtat efter plötslig känslomässig stress, som en anhörigs död, ett uppbrott eller långvarig ångest. Exakt hur detta tar sig uttryck i utställningens verk är inte uppenbart, men istället för att leta efter brustna hjärtan i utställningens former tar jag det som ett ingångsvärde, ett faktum. Samtidigt står utställningen sig bra utan denna lite påhängda förklaring. Den har en hel del jazz i sig: Kind of Blue.
Nastja Sade Rönkkö: for those yet to be, Barbara Wagner & Benjamin de Burca: Faz Que Vai.
EMMA Esbo moderna konstmuseum, Flitarvägen 5, Hagalund. Till 17.5 resp. 23.8 2020.
edf
Kameran är uppställd och visar en sandstrand. Kvinnan i bikini och skjorta kliver in i bildens mitt och viker ut en pappskylt: THE BEINGS YOU WILL NOT KNOW. På nästa tv-skärm, samma kvinna, ett fält, en ny skylt: THE SPACE WE TOOK. Sedan någonstans där det är kallt: COLD HEART HOT ICE. Någonstans i en tät tropisk skog: EXTINCT SPECIES YOU WILL STUDY. Budskapet varieras över sammanlagt tjugosju skärmar.
Nastja Sade Rönkkös budskap ”till de som ännu inte är” är formulerat i raka och slagordsmässiga oneliners. Naturligtvis är de riktade till oss samtida, på samma sätt som 1700-talspoeten Anna Maria Lenngrens ”Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon” inte var avsedda för någon ännu ofödd. Liksom Lenngrens dikt är det en moralitet som med viss sarkasm konstaterar världens vrånghet. Det omfattande videoverket är inspelat kors och tvärs över jordklotet, på platser som på olika sätt drabbats av katastrofer eller radikal mänsklig påverkan, som Fukushima, Svalbard, Tjernobyl, Talvivaara, Patagonien. Varje del har en textkommentar på nätet som kort redogör för varför varje enskild plats kommit med i denna katalog över människoskapta katastrofer. Det är intressant läsning, och verket saknar inte ambitioner. Jag kan inte låta bli att sympatisera med budskapet, på samma sätt som jag nickar medhåll medan jag läser en bra debattartikel i tidningen. Samtidigt placerar verket sig som ett sidoskott till miljö- och klimataktivismen. Rönkkös verk varierar uppenbart Greta Thunbergs berömda plakat med ”SKOLSTREJK FÖR KLIMATET”. Så likartade de är i budskap, och ändå så olika. Man kan bortsett från innehållet och lite cyniskt reflektera över det betydande CO2-avtryck som Rönkkös verk har haft. Men det är inte min främsta invändning.
Detta är konst som kräver, närmast förutsätter, att vi är överens och som ropar ett moraliskt och välgrundat imperativ: skärp er annars går det åt skogen! Det är lika vällovligt som välartat, ett slags aktivism som inte riktar sig mot en oformlig allmänhet utan mot en trygg krets av i stort sett likasinnade, konstpubliken. Men det finns en avgjord skillnad mellan Greta Thunbergs klimataktivism och Rönkkös: den förra kräver oändligt mycket mer mod och risktagande, och sker i ett stort offentligt rum där handlingarna har konsekvenser, genomslag och motstånd. Faktiskt är Thunbergs projekt – om vi tänker oss det som konst – mer sammansatt och utmanande i sin komplexa interaktion med media, människor och makt. Bättre konst, helt enkelt.
Mindre entydiga (men ännu i one-linerns gränsmarker) är Barbara Wagner och Benjamin de Burca som i ”Faz Que Vai” (ungefär ”är ni klara!?”) låter karnevalskulturen i nordöstra Brasilien komma till tals. En knapp handfull dansare, i några fall utstyrda i danskostymer, ger uttryck för den dans och kroppslighet som förknippas med den brasilianska karnevalen. Frevo kallas dansen som har rötter i kampsporten capoeira, en del av arvet som slavarna förde med sig från Afrika. Dansarna är män, kvinnor, både och, och ingendera, med skiftande mörkare hudton. Jag är mindre intresserad av den politiskt korrekta knorren som väggtexten understryker (könsambivalens har blivit en stapelvara i samtidskonst och populärkultur) än den täta och välkoreograferade dansen och den strama, ibland humoristiska, redigeringen. Dessa för oss nära dansens kärna, där utlevelsen och inlevelsen samtidigt är både kroppsliga och utomkroppsliga. Låt vara att vi rör oss i kanten av den turistiska kitschen (Brasilien är redan i vykortsversionen dans, kostymer, bar svart hud och oförblommerad sexualitet) men jag ser – väljer att se – i videon hur dansen är en metafor för att verkligen leva, att leva skapande, att leva i och med kroppen oavsett färg, form eller kön, och att skapa obehindrad av begränsningar. Låt oss leva dansande tänker jag, och dansar blundande ut ur EMMA.
Riiko Sakkinen: Animal Show Business.
Galerie Forsblom, Georgsgatan 22, Helsingfors. Till 15.3 2020.
(Dessutom visas Sakkinens utställning Taxonomy of Anthropomorphic Animals på Naturhistoriska museet i Helsingfors, till 29.3 2020).
dav
Djurens rättigheter har du hört talas om. De ingår numera i en posthuman och bitvis posthumanistisk filosofisk tendens. Allt liv bör respekteras. Riiko Sakkinen går ett steg längre i utställningen ”Animal Show Business”. Han låter de tecknade djuren ur seriealbum och animationsfilmer bilda AALF, Anthropomorfic Animals’ Liberation Front. I de många målningarna på Galerie Forsblom varieras en i grunden enkel tematik: de tecknade djuren ur Looney Tunes och Disneys imperier har tröttnat och ställer krav. Pluto vill arbeta med egna ”doggy style” färger, de tre små grisarna marknadsför ”pig-ments”, Bambi har en lång lista med krav. Det är uppsluppet och roligt, vältecknat och dekorativt, men samtidigt också väldigt kommersiellt. För mig är detta popkonst som tappat sin kritiska funktion. Konstnärer som Andy Warhol, Claes Oldenburg och Roy Lichtenstein återanvände som bäst popkulturen med kritiska grepp, där målet egentligen var våra föreställningar om konsten, vad den ska vara, hur den ska se ut och hur den bör framställas. Den skruvade distansen saknas här. Som underhållning är Sakkinens utställning effektivt enkel. Som konst når den däremot inte fram.
Ed Atkins: Live White Slime.
Kiasma, Mannerheimplatsen 2, Helsingfors. Till 23.8 2020.
Jag vaknar helt svettig med Maurice Ravels ”Boléro” dånande i öronen. Pam-tapatapam-tapatapam-pam-pam… Inte bara orkestern spelar i allt vildsintare kadenser, en lågt brummande mansröst intonerar ordlöst och överröstar emellanåt orkestern. Klockan visar 02.25, hela rummet gungar i takt med Boléro, jag är vimmelkantig och alltihop är Kiasmas fel.
Där visas just nu Ed Atkins stora digitala animation ”Safe Conduct”. Verket är exakt lika långt som Ravels berömda musikstycke, så på sätt och vis tar detta verk upp tråden från den förra utställningen med Ragnar Kjartanssons ”The Visitors”. På Kiasma går det återigen med bjällror och med sång, låt vara att feelgood-effekterna denna gång inte ingår i verket. Ed Atkins är välbekant på Kiasma efter att ett annat stort digitalt animationsverk var inkluderat i ARS 2017, i samma rum om jag inte minns fel.
Den här gången hänger tre väldiga skärmar från en stor metallkran, en sådan som används just för att lyfta och flytta tunga saker inomhus. Det ser imponerande och lite naket industriellt ut, även om jag inte hänger med i logiken bakom detta teatrala grepp. För videoverket är inspirerat av flygplatsernas säkerhetsinstruktioner för hur passagerare ska lägga ut allt som kan väcka terrormisstankar i plasttråg på ett rullande band. På sätt och vis speglar den tredelade filmen verkligheten för globetrottande konstnärer; mycket tid går åt till att stå och stirra på flygplatsernas animerade filmer medan bagagebanden rullar förbi som ett mekaniserat strandsvall.
Atkins resenär med sina lite skrovliga och blåslagna anletsdrag nöjer sig inte med att lägga datorn och de flytande hygienprodukterna på bandet som andra: där placeras dessutom en stor ananas, en mänsklig hjärna, en mycket stor njure, ett huvud, armar, små kranier och ben, dockversioner av huvudpersonen, blod och galla. Gång efter annan sliter han av sig ansiktet, rycker ut ögonen, tar loss händerna. För den som intresserar sig för alienation och Verfremdungseffekter är detta rena julaftonen. Musiken piskar på efterhand allt mer intensivt, det är medryckande bland alla splattereffekter. Det märks också att konstnären som det brukas i musikvideor återanvänder bilder och sekvenser för att matcha musiken. Popsångaren Robbie Williams har för övrigt gjort en digitalt animerad dansvideo där han sliter loss skinn och muskler tills bara skelettet dansar vidare. Atkins verk knyts ihop med popkulturen genom att det har något av den stora popballadens bombastiska gester och inre tomhet. Det är visuellt starkt, bilderna glömmer jag inte i första taget, men bortsett från en lite cynisk ”civilisationskritik” (det är lätt att bli civilisationskritisk medan man stirrar på bagagebandet) har jag svårt att extrahera något angeläget eller intressant ur verket. Det går på, och på, på tomgång.
Typiskt nog är ett mycket mindre verk av Atkins långt intressantare. Där använder han verkliga instruktionsfilmer från flyget, sådana som berättar hur man ska sitta, inte röka, hantera syrgasmasken och när planet väl nödlandat rädda sig med flytväst och rutschbanor. Här tilltalas jag av det enkla greppet, där upprepningen och de tillagda ljuden blir som en munter refräng medan de agerande bekymmerslöst förbereder sig för en osannolik överlevnad. I det lilla verket hettar det till existentiellt, där finns en levande paradox i att vi ibland också i verkligheten kan förmås att obekymrade följa order och ledda av en lämplig instruktör ledas rakt i fördärvet. Världens politiska historia visar eftertryckligt hur auktoritetstro och flockmentalitet bäddar för katastrofer. ”Live White Slime” står det textat på en stor röd vägg som vetter ut mot parken och Musikhuset utanför – det är också hela utställningens titel. Det är en term för en viss typ av slakteriavfall, det sista avskrapet från benen. Jag känner ett stort motstånd mot all denna grabbighet, alla dessa flata flabb i utställningen. För mig fastnar skrattet i halsen, och än värre, jag vägrar dras in i utställningens underliggande cynism.
