Museerna är stängda, men det får inte stopp på Ny Tids envise konstkritiker Pontus Kyander, som nu granskar vad de stora konstmuseerna i Finland har att bjuda på virtuellt i coronatider.
Vad ska museerna och konstinstitutionerna göra i coronatider? Bäst hade varit att de satte sig ner och funderade på vilken roll de har i samhället, och vilka roller de önskar ha i framtiden. Vi har rätt att kräva mycket av museerna. De är liksom biblioteken viktiga arkiv för kunskap, platser att förmedla det som är väsentligt på deras respektive områden. I inte oväsentlig grad är de även mötesplatser. Det är i dessa samhällsviktiga institutioner som demokratin kan göras levande och synlig.
Näst bäst är att försöka nå ut till publiken med andra medel, till exempel över internet. Det kräver en del uppfinningsrikedom, särskilt från de mindre institutionerna som inte nödvändigtvis sitter på de stora extra resurserna. Märkligt nog är det just de små verksamheterna som satsar på att komma ut – som Helsingfors konsthall och Åbo konstmuseum.
Resultaten övertygar inte alldeles, men någonstans ska man börja. Frågan är dock om det är ”visningar” av pågående utställningar som är bästa vägen. Varför inte inbjuda till debatt och samtal via nya digitala plattformar, våga vara personlig och formulera idéer och tankar snarare än svepande bilder från utställningar?
Helsingfors konsthall
Webbsida ｜Facebook｜Instagram ｜Twitter ｜Vimeo
Om du känner en stark längtan efter konstvisningar med en väl påläst guide, då är Helsingfors konsthalls Instagramvideovisning något för dig (sen den här). Instagram är som bekant knutet till telefonen, och formatet är stående (går förvisso också att se både i datorns webbläsare och på padda, red.anm.). Det är två omständigheter som inte alltid är till visningarnas fördel. Filmarbetet (gissningsvis med mobilkamera) är relativt ok, man har koll på ljudet, ljuset och begår inga nämnvärda äventyrligheter med kameran.
Däremot är dramaturgin skäligen usel. En visning i ett fysiskt rum bygger på kontakten mellan guiden och publiken. Guiden pratar, konstföremålet är verkligt och närvarande, det finns en interaktion mellan guide och publik. Om man däremot pratar på likadant i ett videoformat, så åstadkommer man en ren ljudmatta av information som aldrig tar paus. Det gör däremot publikens uppmärksamhet. Jag tror helt bestämt att just Instagramformatet kan användas till sin fördel här. Men det kräver att man tänker ett par varv till.
Jag skulle varmt rekommendera Konsthallen att se över formatet och gestaltningen. Är det alls just ”visningar” som är det bästa sättet att förmedla konsten i en stängd utställning? Är längden den rätta? Jag skulle råda att man spar lite på krutet, gör kortare uppdateringar med större fokus på enskilda verk eller tematiska tankegångar. ”Visningar” är egentligen mest relevanta för en publik som själv befinner sig i rummet. I mobiltelefonen eller datorn finns ingen motsvarande rumslig närvaro, och heller inte den ögon- och personkontakt som kan hålla liv i en improviserad föredragning. Istället för att försöka återge just en ”visning” kan man med fördel tona ner just utställningsrummet och guidens prat och istället hitta en annan och effektivare berättarform. Eller om man vill förmedla just rumsligheten och den personliga kontakten anstränga sig extra för att få till just dessa. Tänk form, längd, berättelse. Vad är det man egentligen vill få sagt, och hur får man det att lyfta i just detta format och i denna plattform?
Åbo konstmuseum
Webbsida ｜ Facebook ｜ Instagram ｜ Twitter ｜ Vimeo
Åbo konstmuseum satsar på en serie korta telefoninspelade ”upptäcktresor” i utställningen med Lars Göran Johnssons konstsamling (du hittar dem här). Guidernas tilltal är personligt, här finns en hel del närvaro också i försöken att vitalisera bildlösningarna. Men återigen låter sig inte visningar överföras rakt av till videoformat. Det hela förvärras av en ekande ljudupptagning. Det senare hade enkelt kunnat undvikas med en separat mikrofon fäst på guiden – man kan jämföra med Helsingfors konsthall som lyckas bättre på den punkten.
Återigen skulle jag uppmana museet att fundera på hur formatet kan utvecklas. Ljud- och bildkvalitet, bildlösningarna men också vad som sägs och hur det sägs. Generellt blir även den kortaste ”visning” snabbt långrandig om man inte tillämpar något slags formidé och berättarekonomi.
Men detta är en början. Att förmedla sidor av verksamheten på digitala plattformar är inte något som upphör att vara aktuellt efter coronastängningarna. Det är rimligt att museerna finns på sociala och digitala medier. Men vilken form ska det ha? Nu är en bra tid att inte bara hälla ut en massa innehåll på nätet, utan också att ge det en vinnande form.
Finlands fotografiska museum
Webbsida ｜ Facebook ｜ Instagram ｜ Twitter ｜ Youtube
Den fantastiskt fina utställningen med Vivian Maier fick en offentlig visning live på Instagram och Facebook lördagen den 18 april. Finlands fotografiska museum ska ha en eloge för att de i dessa coronatider ensamma tar det svenska språkets ställning på allvar, då de levererar sin guidning på finska, svenska och engelska. Så ska det se ut på ett offentligt museum i Finland, pandemier eller ej. (Den finskspråkiga guidningen finns uppladdad på Youtube och går att se här.) Fortfarande är jag tvivlande i förhållande till ”visningar” på nätet. Som gammal frilansfilmare för SVT vet jag att man med enkla medel kan göra metodiskt och innehållsligt betydligt bättre inslag om man tänker igenom berättarformatet och gör lite redigeringsarbete i hemdatorn. Gör det enkelt, gör det kort, gör det spännande.
Fotografimuseets hemsida redovisar föredömligt deras uppdateringar på Twitter. Men som samtliga museer tycks de ännu sakna en riktigt genomtänkt strategi för hur de ska arbeta på nätet. Nu är en bra tid att tänka igenom hur, var och varför man ska man ska publicera sig på internet.
HAM Helsingfors konstmuseum
Webbsida ｜ Facebook ｜ Instagram ｜ Twitter ｜ Youtube
Helsingfors konstmuseum presenterar på sin webbsida pedagogiskt och ganska snyggt en utställning om konstnären Vilho Lampi, deras huvudnummer just nu (se den här). Visserligen zoomas det ett par gånger för mycket genom utställningsrummen (jag förmodar att en drönare använts, då tar leklusten gärna över). Men lugnt och sakligt berättas om Lampis konst, det ska erkännas. Man berättar nästan allt. I vanlig ordning glömmer man bort den besvärande omständigheten att Lampi var fascist, medgrundare av lokalföreningen i Limingo för Finlands svartskjortor, IKL, Fosterländska folkrörelsen.
Vi kan numera inte göra utställningar om Emil Nolde och förbigå hans nazism med tystnad. Det vore orimligt att presentera den brittiske futuristen Wyndham Lewis utan att nämna hans fascism och antisemitism. Samma sak om vi skulle vilja diskutera poeten Ezra Pound. Vi förstår deras konst och liv bättre om vi även känner deras politiska bevekelsegrunder. Detsamma gäller Lampi. Hans maskulina, lite brutala poserande får en kontext. Hans vurm för ”folket” likaså. Fascismen i mellankrigstidens Finland var stark, den är en omständighet som inte kan förbigås, inte minst när vi nu lever i en tid av nyfascism och högerextremism – i Finland. HAM gör ett gott arbete med sin presentation, men är moraliskt och politiskt helt ansvarslösa. Noll poäng.
I tillägg gör museet podcasts kring utställningen Sinnesstämning. Helsingfors 1939-1945 där kuratorn Anna Kortelainen fördjupar några teman i denna krigstidsutställning (lyssna på dem här). Även dessa är välgjorda, om än liksom videovisningen av Lampi enkom på finska – i coronatider överges de språkliga minoriteterna (inte helt, dock — man kan välja både svensk och engelsk textning till guidningen, red.anm.). Poddarna är inte gjorda med anledning av museernas stängning, så de erbjuder sidoperspektiv på det som visades i salarna. Det är som alltid julafton för krigstidsfetischisterna, det är ingen måtta hur ofta vi ska minnas krigstiden i böcker, tidskrifter och radiopoddar. Jag skulle önska att HAM tog tag i mindre populistiska och söndertröskade ämnen. Kanske något som handlar om samhällsangelägenheter i närtid, inte ännu mer infotainment om kriget. HAM är ett museum som både har förmågan och viljan att förmedla. Men jag ifrågasätter innehållet i det de förmedlar.
HAM:s senaste videor är av någon orsak inte uppladdade till museets Youtubekanal, utan bör ses via HAM:s webbsida.
EMMA Esbo museum för modern konst.
Webbsida ｜ Facebook ｜ Instagram ｜ Twitter ｜Vimeo
EMMA har relativt mycket digitalt presentationsmaterial på nätet, och ett verk från de pågående utställningarna, den brasilianska duon Bárbara Wagner & Benjamin de Burcas dans- och musikpräglade videoverk ”Faz Que Vai”, har gjorts tillgängligt på Vimeo under Coronastängningen (egentligen lånat från det brasilianska museet Fortes D’Aloia & Gabriels Vimeoprofil, går att se på här). Passa på att titta på den utmärkta konstnärsintervjun med Tacita Dean (här). Men jag är spänd på vad museet kan tänkas hitta på för att förmedla sina utställningar – åtminstone de tillfälliga utställningarna präglas av rörlig bild, och mycket av detta skulle kunna återges eller diskuteras ganska enkelt i videoform. Men ännu intressantare skulle vara att se resursstarka museer som EMMA bjuda in till samtal, föredrag och reflektioner kring verksamheten. Helt enkelt ta tag i de möjligheter som nätet erbjuder att nå ut just i digital förmedling.
Kiasma museum för samtidskonst.
Webbsida ｜ Kiasma Online Art ｜ Facebook ｜ Instagram ｜ Twitter ｜ Youtube
Finlands ledande museum för samtidskonst tar tid på sig att hitta förmedlingsformer för nätet – så här långt hittar jag inte mycket på vare sig hemsidan eller på deras Instagramkonto. Det är överraskande att ett så resursstarkt museum förhåller sig så passivt – men det kan hända att de tänker större än bara utställningsguidningar på nätet. I så fall kan det vara värt att vänta. Till exempel på konstnärssamtal, paneldebatter, fördjupande videoföredrag – det finns så mycket de skulle kunna göra, och göra bra. Man kan jämföra med konstmuseet Louisianas ”TV”-dokumentärer. Kiasma bör sätta ribban högt, och vi våra förväntningar.
Tillsvidare får vi nöja oss med att botanisera i deras samling av nätkonst – arbeten gjorda för eller lämpade att visas i hemdatorn. De har en särskild samling sedan gammalt på nätet. Många verk är interaktiva, som Raija Meriläinens datorspel ”Survivor”, eller långsamma metodiska undersökningar av digitala processer, som Juha van Ingens två verk ”Inter_active (Black & White)” och ”Web-safe”.
Sammantaget är en digital utställningsrunda på konstinstitutioner i Finland inte särskilt spännande. Jag kommer i en senare Konstkollen ta oss ut på mer inspirerade och inspirerande museer utanför landet. Det finns mycket spännande där ute!
