Louisiana i Danmark, Moderna museet i Sverige, Astrup Fearnleymuseet i Norge och Kiasma i Finland är fyra museer som har liknande utställningsprofiler och som allt emellanåt samarbetar om utställningar – de är på inget sätt identiska museer, Louisiana och Moderna museet inkluderar hela 1900-talsmodernismen med det samtida, medan Kiasma och Astrup Fearnley på olika sätt är museer för samtidskonsten. Men på nätet kan vi lämna detta åt sidan. Nu har vi ett gyllene tillfälle att studera hur de, alla på sitt eget sätt, arbetar med sin digitala förmedling på Internet. Vår trägne konstkritiker Pontus Kyander har ägnat nätter och dagar för att grundligt skärskåda deras hemsidor och andra digitala kanaler. Hur når de ut med en meningsfull verksamhet, alltså inte bara information om utställningar och öppettider? Under coronastängningarna har detta tagits till sin spets. En solklar vinnare utmejslar sig: det fina och i sig oändligt vackra Louisiana, som är veteran på att förmedla digitalt. Deras ”TV-kanal” Louisiana Channel har varit stilbildande för museer över världen, och ingen av museikollegorna i Norden når upp till detta. Och trots att hemsidan ser ut att vara från minst ett tidigare årtionde finns det mycket muskler där. Den är en Rolls Royce under en rostig huv. Men hur går det för vårt eget flaggskepp Kiasma? Läs här! Alla får betyg.
Moderna museet, Stockholm
Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube
Moderna museet har en stolt historia som en del av avantgardet bland museerna på 1960- och 70-talen. Numera är detta en väl etablerad bjässe på Skeppsholmen i Stockholm, till sist i ett modernt bygge från 1998 av spanjoren Rafael Moneo. I juni öppnar museet på nytt efter pandemistängningen. Men det betyder inte att man har varit passiva. Såvitt jag förstår var det Moderna museets live-visningar av utställningar och samling som inspirerade finländska och andra verksamheter att rycka ut med mobilkamerorna och visa utställningarna live.
När jag i efterhand tittar på dessa mobilfilmade visningar känns det inte längre lika omstörtande. Särskilt i början är visningarna lite för långa, amatörfilmat i stående format och med aningen dåligt ljud (Moderna museet har dock bättre rumsakustik än de finländska efterföljarna), så det krävs ett minst sagt passionerat intresse eller nära släktskap med guiderna för att orka med många av dem. Men en eloge för att man såg till att få museets curatorer på banan. Det är bra. Den danska chefen Gitte Ørskou hör jag bara i museets radiopodd, som för övrigt är väl producerad. Medan ”Soffvisningarna” som de kallas åldrats på den lilla tid som gått är de mer professionella videoproduktionerna engagerande och välgjorda. Museets pedagoger framträder tillsammans med barn i en serie videor som heter ”Skapa som” och ett följande konstnärsnamn. Dessa har tillkommit under de senaste månaderna och är intressanta även att följa för mig, som åldersmässigt är långt från målgruppen mellanstadiebarn och yngre. Likaså finns det en hel del videodokumentärer som man hittar både via hemsidan och på youtubekanalen. En serie ”Bakom kulisserna” har producerats sedan ett år tillbaka, och museet har en hel del gott och nyttig i sitt förråd av äldre videoreportage. Inte helt i klass och omfång som kollegorna i Danmark, Louisiana och Statens Museum for Kunst, men helt tydligt har Moderna museet inlett en satsning på förmedling i videoformatet.
Museets hemsida är lätt att orientera sig på, med en framsida som tydligt är gjord för att lyfta allt material som kan användas medan museets fysiska lokaler är stängda. Bakom den döljer sig en torrare baksida, där museets sakliga myndighetsnatur blir synlig.
På sociala medier fungerar Moderna museet rätt väl. Instagram är här en engelskspråkig kanal, och museets grafiska uppryckning gör att det senaste årets postningar av till exempel videor fungerar som enkelt synliga ”plattor”. Bildpostningen är informativ och intressant, och reklamen för evenemang mer sparsam än på andra ställen.
På Facebook hittar du ungefär samma material, men den hålls på svenska och är genom mediets natur mer informationsorienterad, vilket de utnyttjar väl.
Betyg:
Webbsidans organisation och tillgänglighet: * * * *
Berättarförmåga och förmedling: * * * *
Innovation: * * *
Fördjupning: * * *
Sociala media: * * * *
(Snittbetyg: 3,6)
Louisiana, Humlebæk
Webbsida | Streamingtjänst | Facebook | Instagram | Youtube | Arkiv
”Två varma och en kall” lär ha varit Louisianas grundare Knud W Jensens motto, och med det avsåg han givetvis inte dansk öl utan omväxlingen mellan publikvänliga utställningar och de mer utmanande, varma och kalla ”duschar”. På den grunden har detta egentligen privata museum överlevt och blomstrat. Knud W Jensen må ha investerat en och annan miljon av sin förmögenhet, men det är publikskarorna som alltid varit museets huvudsakliga finansiärer, även om Louisiana numera åtnjuter en del offentligt stöd och även sponsorsmedel.
Av detta ska vi finländare inte dra slutsatsen att Louisiana sysslar med den typ av populism som tyvärr dominerar på våra museer. Detta är ett av Europas och världens ledande museer, och publiken kommer inte bara för att få någon enkel kick, utan för att se det bästa av modern och samtida konst. Det är utan tvekan Nordens bästa museum för modern och samtida konst, ett snäpp bättre än Moderna museet i Stockholm och en stjärna att sträva efter för vårt eget Kiasma.
Hemsidan ser emellertid i förstone mindre upphetsande ut, lite torr och fyrkantig, och det märks att designen varit med ett tag. Men under ytan brummar en Rolls Royce, eller gnäggar en rashäst för den som ogillar bilmetaforer. Louisiana har knappt gjort ett skvatt extra på grund av coronapandemin – eftersom man inte behövt. De har genom sin Louisiana Channel varit pionjärer på att producera gedigna konstdokumentärer, konstnärsintervjuer, panelsamtal, musik, litteraturporträtt och vad mer. Det rör sig om hundratals ofta välgjorda videofilmer som både erbjuder information, fördjupning och underhållning.
Samlingen får man leta efter på hemsidan, men väl där – här hittar man väldigt fin övergripande information om, helt tematiskt ordnad. Men för att söka på enskilda verk hamnar man i ett åldersdigert arkiv med bilder. Det verkar ganska fullständigt, men uppenbart är dess modernisering någonstans på museets ”to-do”-lista. Men att den är så fullständig är redan det en styrka. Louisiana har länge legat i framkant, så länge att åldern syns.
Det som i Danmark är ”två varma och en kall” skulle på finländsk mark nog ses som ”två kalla och en varm”, det vill säga konst på allvar hela vägen, inklusive den som ska dra de stora skarorna. Så ska ett museum arbeta, och den digitala förmedlingen är ett långsiktigt arbete som Louisiana inledde för snart tjugo år sedan.
Sociala media är Louisianas svagare sida. Facebook är helt ok, på danska och varken mer eller mindre än man kan förvänta sig, men Instagram är beklagligtvis mest en reklamkanal på engelska med käcka marknadsföringsinslag. Där bör Louisiana göra en insats, och som omväxling använda Moderna museet som förebild.
Att Louisiana får ett högt betyg nedan för ”Innovation” baseras på att de gett sig in i den digitala förmedlingen så tidigt att det är närmast charmigt att hemsidan hunnit åldras. Jag inser att det är en enorm insats att byta plattform för något som hunnit bli så omfattande och komplext.
Betyg:
Websbidans organisation och tillgänglighet: * * * *
Berättarförmåga och förmedling: * * * * *
Innovation: * * * * *
Fördjupning: * * * * *
Sociala media: * * *
(snittbetyg 4,4)
Kiasma, Helsingfors
Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube
Kiasmas djärva arkitektoniska profil signerad amerikanen Steven Holl är ett markant inslag i Helsingfors stadsbild. Är verksamheten på nätet lika markant? Jag har redan tidigare studerat hemsidan i en rent finländsk kontext och utan betygsättning. Men Kiasmas sammanhang bör vara de jämförbara museerna för modern och samtida konst i Norden. Hur står sig museet jämfört med till exempel Moderna museet och Louisiana?
Hemsidans uppsyn är relativt fräsch, och det är minsann ingen risk att du går vilse. Allt presenteras i rutor som staplas nedåt efterhand som du skrollar. Ett skäl till att du inte går vilse är att hemsidan är en ren informationssida om de pågående verksamheterna. Om du söker andra typer av upplevelser och fördjupning kammar du hem – inte noll, men nästan. Museet har en blogg som med relativt jämna mellanrum uppdateras med ett nyhetsbrev på finska. Dessa nyhetsbrev gör för det mesta reklam för en eller annan aktivitet på museet – senast om publikbegränsningar, stängning och nu öppning till sommaren (3 juni). Ironiskt nog handlar det senaste nyhetsbrevet om coronaaktiviteter på andra museer i världen. Kiasma däremot har gått i ide under perioden.
Mer spännande än bloggen är samlingen med digitala verk. Du kan se jämnt tjugo konstverk som är gjorda för att kunna ses på nätet. Dessa presenteras dessutom relativt fylligt med artiklar på finska och engelska. Finlands andra officiella språk har man lämnat åt sidan här, vilket är beklagligt då vi ju talar om ett nationalmuseum. Det snålas för övrigt med information på svenska även på hemsidan – utställningarna presenteras, men basinformation om butiken och Kiasmaklubben ges av outgrundliga skäl endast på finska.
Jag nämner språkproblematiken här eftersom det egentligen är mindre en fråga om resurser än om rutiner. Med lite metodik är det inte en stor utmaningen att hantera de två finländska språken parallellt. Den språkliga kompetensen bör rimligen finnas inom museets väggar.
Fördjupningen hittar man på Kiasmas Youtubesida, som är en värld skild från hemsidan, bortsett från den färdiga länken. Här finns ett jämnt dussin välgjorda konstnärsintervjuer. De är alla textade på svenska och engelska, när de inte är inspelade på dessa språk och får textningen anpassad därefter. Här blir jag glad, för här märks professionalism och vilja att förmedla något väsentlig till publiken. Att den utmärkta textningen på två språk inte slår igenom i andra typer av videor är beklagligt, det visar att museet inte tänkt igenom hur man kommunicerar språkligt. Det är också lite slumpartat vad som hamnar här: en massa videor om konstnären Jani Leinonen, en handfull om Kiasmateaterns uppsättningar och lite färre om den elektroniska URB-festivalen och annars lite spridda ämnen. Alltid något, men också mycket att förbättra.
Samlingen hittar man på Nationalgalleriernas gemensamma separata sida. Det är ett helt sakligt om än inte djuplodande arkiv som av utseendet att döma varit under utveckling det senaste årtiondet. Även här finns utrymme för mycket utveckling, men det är bra att den finns.
Alla sociala mediasidorna fungerar ungefär likadant, men saknar extra insatser utöver ren reklam och information om verksamheten. Språkbruket vacklar, med sporadiska uppdateringar på engelska. Här behövs en språkpolicy så att man åtminstone når sina internationella följare mer systematiskt på engelska. Efter att ha sett vad andra museer får ut av sina sociala media blir det ett relativt lågt betyg, men inte helt underkänt.
Betygen nedan är generösa, ett par av tvåorna och treorna är i det knappa laget.
Betyg:
Webbsidans organisation och tillgänglighet: * * *
Berättarförmåga och förmedling: * *
Innovation: * *
Fördjupning: * * *
Sociala media: * *
(snittbetyg: 2,4)
Astrup Fearnleymuseet, Oslo
Webbsida | Facebook | Instagram | Twitter | Youtube
För ett tiotal år sedan fick det privata Astrup Fearnleymuseet i Oslo en ny och spektakulär byggnad signerad av den italienske stjärnarkitekten Renzo Piano. Läget är fint, i centrum på Tjyvholmen med en praktfull vy över Oslofjorden. Astrup Fearnleymuseet är kanske inte lika namnkunnigt som danska Louisiana, men har ambitionerna och är på liknande sätt inlemmat i den självklara infrastrukturen för konst i den norska huvudstaden.
Hemsidan kunde inte vara enklare och överskådligare. Den är väldigt saklig och organiserad så att du skrollar nedåt och får dig mycket matnyttigt till livs. Vill du bara ha generell information hittar du den under menyknappen längst upp till höger.
Hemsidan fungerar lite som en vertikal tidskrift. Utställningsinformation varvas med artiklar och intervjuer. De senare är inte många men överraskande djuplodande, du får utförliga texter om målaren Richard Prince, Anselm Kiefer och även litterära och poetiska texter. De ingår alla i något som kallas Magasin. Tyvärr verkar det inte finnas en översikt över äldre artiklar och texter – att de finns märks då man kommer till botten av några artiklar och klickar sig vidare. Här finns en missad möjlighet som ganska enkelt kan repareras med en arkivfunktion.
Ganska sent har museet vaknat till och börjat med coronaspecifika aktiviteter. Men Astrup Fearnleymuseet gör vad ingen annan gjort i livevisningsgenren – de har lärt av andras misstag. Mikrofon för ljudet, och en pigg och engagerad guide. Bara ljudförbättringen är en enorm skillnad. Däremot är visningarna ofta hopplöst långa: över 40 minuter är ett par gånger för långt för ett stående mobilfilmat format. ”Barnas kunstonsdag” har däremot ett kort guideformat. Det är inte lika roligt som museikollegorna Nasjonalmuseets och Moderna museets barnaktiviteter. Personalen väljer verk ur samlingarna på ”Verkene vi velger” och ger en kort kommentar. Deras serie ”Meditativ Mandag” är en förbryllande hypnotisk verksamhet som verkligen inte passar mig, men som kanske är något för dig.
Om man enkelt vill komma åt aktiviteterna är Instagramkontot den enklaste vägen fram. Museet har gett bilderna en grafisk text och form som gör att du lätt hittar. Youtubekanalen är överskådlig, bättre än Kiasmas men långt ifrån så bra och omfattande som Louisianas videoproduktioner. Sammantaget gör man ett gott jobb på sociala medier, där man omväxlande postar på engelska och norska.
Betyg:
Webbsidans organisation och tillgänglighet: * * * *
Berättarförmåga och förmedling: * * * *
Innovation: * * * *
Fördjupning: * * * *
Sociala media: * * * *
(snittbetyg: 4,0)
Betygsjämförelse
Moderna museet, Stockholm 3,6
Louisiana, Humlebæk 4,4
Kiasma, Helsingfors 2,4
Astrup Fearnleymuseet, Oslo 4,0
Foto: Jens Frederiksen, Louisiana Museum, Copenhagen, Denmark/BM.
