Coronaviruset förkortade vårsäsongen för alla Finlands teatrar. Nu spänner sig många för om samma öde kommer att drabba ett av våra stora sommarnöjen, sommarteatern. Amatörteatern i Finland är alldeles
unik, skriver Barbro Enckell-Grimm, som dyker ner i både sommar- och vinterteaterns historia och betydelse.
Amatörteatern i Finland är något helt unikt. Den har sina rötter i dels arbetarrörelsen, dels nykterhetsrörelsen – båda aktiva sedan 1880-talet. Proffsscenerna i Finland har fått både publik, skådespel och arbetstagare från nyårsrevyer och sommarteatrar. Fortfarande spelas amatörteater efter samma säsongskalender: En del i midvintertider (till exempel AV-teatern i Helsingfors, Fallåker i Esbo), men de flesta utomhus på sommaren.
Vårt nationsbygge står på uppsättningar som Ludvig Holbergs Jeppe på berget, Väinö Linnas Okänd soldat och Här under polstjärnan och familjepjäser, som dramatiseringar av Astrid Lindgrens barnböcker.
Tidsmässigt har de uppsättningar som visas rört sig i de här riktningarna, från det nordiska teaterfältet via inhemska pjäser och till internationella storsatsningar tillämpade ”hemma hos”. Den finländska teatern har sitt rotsystem i en nordisk, finländsk och östeuropeisk litterär och scenisk tradition. Folk går på teater för att undersöka och bekräfta sin tillhörighet. Finländarna härstammar genetiskt, mentalt och intellektuellt från alla de ovan nämnda rötterna.
En samlingsplats
Många amatörteatrar professionaliserades, om man med uttrycket avser att skådespelarna började få betalt, från början av 1900-talet. Numera är kutymen att också amatörteatrar engagerar en professionell regissör. Inget annat nordiskt land har en lika stark amatörteatertradition som vi.
För att göra en liten jämförelse: År 2010 spelade landets amatörteatergrupper 800 uppsättningar för en sammanlagd publik på cirka 800 000 åskådare. Finlands Nationalteater, landets största institutionsteater med fem scener, spelade samma år 23 uppsättningar för en publik om 103 133 personer.
En isländsk teaterprofil, Gunnar Helgason, berättade för mig att sommarteatrar på Island är liktydigt med turnéteater. Hos oss är det snarare tvärtom, sommarteatern har ofta stark lokal anknytning. Samma gäng samlas år efter år för att roa och stimulera lokalbefolkning och sommargäster. Ungdomsföreningar åker runt och ser varandras uppsättningar. På många håll är amatörteatern ett av få tillfällen där flera generationer möts för ett gemensamt projekt – det gäller både publik och ensemble.
Ett undantag är amatörteatern Rampfeber i Vanda som varje år brukar spela ett antal gånger på sin hemmascen för att sedan åka på en kortare turné. Skärgårdsteaterns verksamhet består också uteslutande av en turné som görs från Östnyland längs skärgården till Åland. Skärgårdsteaterns uppsättningar görs av Teaterhögskolans andra årskurs och är således ett elevarbete. Nationalteaterns ”femte scen” består av turnéer och besök till publikgrupper som inte kan komma till teatern, till exempel fängelser och flyktingförläggningar, och här består ensemblen ofta både teaterns ”egna” anställda och amatörer, som flyktingar. Det här är en situation som inte är helt befriad från komplikationer då villkoren för olika skådespelare inom samma produktion på flera sätt är väldigt olika. Social teater kan leda till tråkiga situationer där proffsen anser sig vara resultatansvariga, och de frivilliga vill dra sig ur. I ärlighetens namn kan nämnas att jag förstått att en av de stora utmaningarna för de professionella regissörerna på amatörteatrarna numera kan vara att få amatörskådespelarna att förstå att de måste infinna sig till repetitionerna. Man kan vara tvungen att förbinda sig till sitt uppdrag också fast man inte lyfter lön.
Amatörers yrkeskunskap
Ralf Långbacka är en nestor inom finländskt teaterliv. Han var regissör vid Åbo stadsteater, Svenska Teatern och Helsingfors Stadsteater. Tolv-tretton somrar regisserade han på Närpes Teater, där han är uppvuxen och där han har sitt sommarviste. I sin bok På jakt efter en konstnärlig teater (2011) beskriver han rätt ingående och med värme sitt team och arbete med amatörteatern. Närpes Teater har i likhet med Pyynikki i Tammerfors och Lurens i Lovisa en vridläktare, vilket är en helt annan sak än en vridscen. Vridläktaren, skriver Långbacka, ger helt unika dramaturgiska möjligheter till rörelse och samtidighet. Delvis handlar det om scenbyten, ändrade ljusförhållanden, men också om hur man kan synkronisera det att publiken flyttas med skådespelarnas rörelser. Effekten blir ett slags filmklipp från en situation till en annan, samtidigt som man använder ljudet (röster och musik) som ett sammanfogande eller åtskiljande element. Med vridläktarens hjälp kan man framhålla både samtidighet och tidsförskjutningar.
En annan viktig samtidighet Långbacka skildrar är dialekten som scenspråk och den tysta kunskap amatörskådespelare har – och som proffs sällan besitter. När en skådespelare talar sitt känslospråk frigör det resurser och kapacitet som används för att gestalta det han gör, möjligheter till scennärvaro, ett ”gestiskt spelsätt” blir en helt annan. Närpesdialekten har reminiscenser från fornsvenskan (1300-1500-talet).
På de lokala sommarteatrarna har man dessutom möjlighet att ta tillvara skådespelarnas yrkeskunskap och färdigheter. Så här uttrycker Långbacka det i sin bok: ”Att sitta på ett tak och med spikar i munnen samtidigt som man placerade och spikade fast pärtorna diskutera byns angelägenheter eller kommentera skräddaren Halmes litet valhänta sätt att hantera pärtorna nere på marken var någonting som ingen professionell skådespelare i världen hade kunnat göra efter – det var en scen som var både rolig, verklighetstrogen och djupt gripande”. Inhemsk identitetsrepresentation innan begreppet knappt var påtänkt, med andra ord.
En del av amatörteatereffekten består dessutom i att man får se traktens bekanta ansikten i helt nya roller; bankdirektören spelar rånare etc.
Modiga val
Om man ser till amatörteatrarnas repertoarval har det skett en viss likriktning, men det är de ju inte ensamma om, samma fenomen ser vi på institutionsteatrarna. Man sätter gärna upp farser och musikaler eftersom de drar publik (samtidigt kräver de tonträff, tempo och frasering). Familjepjäser är ett annat säkert kort. Vid sidan av detta finns ändå undantag: I vintras visade AV-teatern i Helsingfors Martin McDonaghs- Krymplingen på Inishmaan i regi av Oskar Silén, Lurens spelade Peter Shaffers Amadeus regisserad av Christian Lindroos och år 2009 regisserade Sven Sid Djurgården på Raseborgs sommarteater, förra året visade Teaterboulage i Pargas Monica Vikström-Jokelas- Morris och Leia i regi av Samuel- Karlsson. Det här är axplock ur amatörteaterrepertoaren men mitt intryck är att särskilt Teaterboulage och Lurens är måna om ett omväxlande utbud. Åland är en region med särskilda villkor, Pekka och Sofie Sonck samt Matts Stenlund driver tillsammans Teater Kuling som fungerar på professionell basis. Amatörteatern har ett starkt fäste på Åland. Många amatörteatrar strävar således medvetet efter en spridning och mångfald i pjäsvalet.
Det finns få saker som är så platsbundna, identitetsskapande och berörande som amatörteater. Att vi har en så livskraftig och brobyggande tradition i det här landet är något vi borde värna om.
Om man som en följd av undantagstillståndet på grund av coronaviruset inte kan visa sommarteater i år är det tråkigt. Under svåra tider är det den här sortens evenemang man borde få vara med om. Äldre generationer minns teaterrecensenten och skådespelaren Greta Brotherus- –(1915–1999) med skräckblandad förtjusning, hon hade en vass penna. Mindre känt är att hon uppträdde med bland annat revyer, komedier och operetter för Frontteatern år 1943, för att erbjuda soldaterna ett andningshål.
Teatern är ögonblickens konst, den är flyktig men samtidigt närvarande. Den bygger på delade, gemensamma upplevelser, på att vi är på samma plats, ser samma sak hända.
Fotot taget från Närpes Teaters föreställning Du Wida Wackra Wilda Wäst. Foto: Malin Kankaanpää
