Allt från My Fair Lady på Björneborgs stadsteater till Geoffrey Eristas slutarbete på Teaterhögskolan ryms med då Tinfos avgående verksamhetsledare Hanna Helavuori på Ny Tids begäran listar de tio mest minnesvärda teaterföreställningar hon sett.
Det här är oförblommerat våld. Jag har tryckt ner under ytan många som har försökt klättra upp i minnets ranka båt. En sån här ”åskådarens teaterhistoria” berättar kanske mer om vad jag medvetet eller omedvetet vill minnas eller påstå mig minnas. Min lista avslöjar slumpmässiga faktorer som påverkade vad jag fann meningsfullt. Fungerar föreställningar som byggstenar för jaget genom att de tränger in i mitt inre eller genom att göra nya urgröpningar? Listan innehåller uppsättningar som vibrerat på samma våglängd som jag. Denna gemensamma resonansbotten har ofta uppstått genom ett tillstånd av uppvaknande, skapat av en skådespelare/artist eller ett rum. Flera av föreställningarna har tvingat mig att avlära eller flyttat det egna jaget från sin plats – lite som människor som man älskat och slumpmässiga möten – de som kommit en under huden. Det är fråga om välbehag och njutning och om vilt fantasteri och påhitt – om kroppen och om att dela.- Minnet är en väverska i efterhand, och det går aldrig att vara riktigt säker på hennes slutresultat.
My Fair Lady
Porin Teatteri, 1967.
Var My Fair Lady oförglömlig därför att jag såg den med pappa och vi innan föreställningen åt griskotletter och potatismos på Karhubaari, eller för att jag i hemlighet förälskade mig i Kristiina Elstelä, som var så vacker och bar en ljusblå (fantiserar jag) klänning? Eller för att Doolittle- var Joel Asikainen, som hade en St. Bernhardshund och nästan bodde granne med oss? Jag kände redan från tidigare till sången ”Get Me to Church on Time”, som pappa ofta brukade sjunga. Jag var en liten romantiker som drömde om lyckliga slut. De fick varandra, och snipp snapp snut, så var sagan slut.
Seitsemän veljestä
Åbo stadsteater, 1975. Regi: Kalle Holmberg. Dramatisering: Ritva Holmberg. Efter Aleksis Kivis roman.
Foto: Åbo stadsteater.
Vår modersmålslärare tog med oss till Åbo för att se Sju bröder. Jag hade aldrig upplevt något liknande. Skådespelarna talar till och blinkar åt oss. Det står härliga till som på en idrottsplan eller en cirkus – akrobatik! Rörelse och energi. Rummet vibrerade redan från start. Jag var inte på något sätt en teaterfreak. Jag missade till exempel Peter Brooks En midsommarnatts dröm – jag gjorde en no show med min bästa flickvän. Det var mer intressant att hänga vid Liikebaari, stärkt av mellanöl. Men i Sju bröder levde jag, körflickan, också i musiken, allsången. Jag kände inte då till ordet ensemble, men det var vad det var. Folk som spelade i samma band, lösgjort jammande. Varför berörde det mig så hårt? Nu efteråt tänker jag på maskulinitet, kupletter, tjosanhejsan. Jag hade tillbringar mycket tid med min pappa i bowlinghallen – i männens värld. Jag hade sett på boxning och brottning. Jag hade koll på Sju bröders värld. Kroppslighet och manliga känslor!
Snöbollskriget
Lilla Teatern, 1981. Regi: Kaisa Korhonen. Manus: Hagar Olsson. Dramatisering: Johanna Enckell.
I Finland har kvinnorna inte skrivits ut ur scenkonstens kanon. Våra institutioner har möjliggjort att också kvinnor kunnat vara skapare. Å andra sidan fungerade nog segregationen bra på 70-talet: manliga regissörer på de stora institutionerna, kvinnliga regissörer på fria fältet. Mina starkaste upplevelser från 80-talet är av kvinnliga regissörer. Jag kämpade länge med frågan om jag skulle välja Huojuva talo i Eija-Elina Bergholms regi eller den här föreställningen av Kaisa Korhonen. Jag valde Snöbollskriget. Den vibrerar i mitt minne med Rabbe Smedlund som Outi, det oskyldiga offret. Jag minns stum musik. Är det rätt? En vit flygel och väggar som inte håller ondskan utanför. Jag bevittnade en tragedi vars repliker redan var skrivna. Jag drogs till sättet på vilket det politiska vändes till passion. Innan det hade jag inte riktigt haft klart för mig hur förhandlingarna innan vinterkriget gick. Ur den fiktiva familjens privata sfär öppnades ett upplevelsefönster till den politiska historiens verklighet.
Wielopole, Wielopole
Gästspel i Gamla studenthuset, 198?. Manus & regi: Thaddeus Kantor.
Foto: Leszek Dziedzik / Teaterinstitutet i Prag.
Jag hör till de få lyckosamma personer som såg Thaddeus Kantors Wielopole, Wielopole och Jan Fabres The Power of Theatrical Madness på 80-talet. Wielopole, Wielopole var som konkretiserade, fragmentariska sinnebilder av människo- eller objektsinstallationer, obegripliga människohybrider som på sina ryggar eller i sig själva släpade på en rad olika ting, saker. Det kändes som en surrealistisk, emotionellt laddad dröm, fylld av minnesfragment. En det förflutnas människokonsert eller -procession, ledd av den lilla kutryggiga 70-åriga mannen. Först senare lärde jag mig om bio-objekt eller fattiga objekt, scenmaskiner, om döden och om att minnas. Och om metafysik. I efterhand förstår jag att jag undermedvetet fascinerades av Kantors intresse för döden. Han skrev sitt manifest för Dödens teater år 1975. Tanken i texten är att livet endast kan manifesteras i teatern genom avsaknaden av liv, och en vaxdocka kunde förmedla känslan av död.
Finlandia
Ryhmäteatteri, 1986. Regi: Raila Leppäkoski. Dramatisering: Outi Nyytäjä. Efter Hannu Salamas böcker.
Jag var och är en av Hannu Salamas största beundrare (liksom jag är en av Christer Kihlmans största beundrare – båda gör obeslöjade iakttagelser). På Ryhmäteatteri såg man ett skådespelararbete som inte fanns någon annanstans (Teaterhögskolan var sen en helt annan, helt egen, grej). Finlandia blev så kallt illusionslös och så otröstligt cynisk. Helsingfors kalla gator i Ryhmäteatteris trånga utrymmen. Jag minns att jag efter föreställningen gick längs med Terrassgatan och grät. Vilken tröstlöshet som bodde i rummet, vilken tomhet, vilket naket skådespelararbete. Nakna väggar (Tack Markku Hakuri!). En hel stad hade man fått att rymmas i rummet. Och Ulla Uotinen!
Mama Blue tai leivän talon legenda
Teatteri Mukamas (gästspel i Roihuvuoren koulus gymnastiksal), 1986. Manus & regi: Johanna Enckell & Gösta Kjellin.
Jag var tokig i dockteater, som jag tänkte mig att förkroppsligade alla möjligheter till förnyelse av teatern. Det bevisade också Mama Blue att den gjorde. Jag fascinerades av Mama- Blue lite på samma sätt som av Kantor. Det handlade inte om ord, utan om det visuella och om metaforer och surrealism och naivism! Ljud som föddes ur en knarrande violin, en blockflöjt eller trummor eller ur en babblande mun. Den berättade människans och brödets historia, med en flodvåg av associationer och sensualitet. En järnplatta är ett hålbröd, ett hålbröd är en man av järn. En beslöjad, ridderlig man i rustning som representeras av en järnnäve får inte väderkvarnen att snurra. Med det gör en fjärils beröring. Mötet mellan järnvanten och den sammetslena, pryda rispirogen var fyllt av erotisk spänning. Och föreställningen tycktes behandla hela existensen och kulturens tillstånd.
Galilein elämä
Helsingfors stadsteater, 1987. Regi: Ralf Långbacka. Manus: Bertolt Brecht.
Foto: Tapio Vanhatalo / Helsingfors stadsteater.
I april 1986 demonstrerades det mot ett femte kärnkraftverk, och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl skedde kring samma tider. Kanske var det under dylika omständigheter som jag gick och såg Galileis liv i bitande köld 1987. Jag hade varit entusiastisk över Ralf Långbackas bok Bland annat om teater, speciellt dess teser. Långbacka skrev optimistiskt om institutionsteatrarnas ”bingomentalitet”, där man satt och väntade på slumpmässig konstnärlig framgång som på rätt siffra i en bingosal. Jag hade alltid tyckt om Långbackas humor. Han hade ju också skrivit om traktorteater! Galilei var ett underverk. Publiken i Helsingfors stadsteaters stora scen sitter knäpptysta och lyssnar på då en ensam människa talar – inget annat. Lasse Pöystis Galilei funderar i sin slutmonolog över vetenskapen och mänsklighetens möjligheter. Det var rationella grubblerier, intelligensens och vettets röst, men det var ingen predikan. Hur är det möjligt att genomborra en åskådare nånstans långt borta genom att tänka? Det här var en av de få gånger som jag skickat brev till regissören och arbetsgruppen.
äMMä
Gamla studenthuset, 1992. Manus & regi: Tuija Kokkonen med arbetsgrupp.
Jag hade redan en tid intresserat mig för feministisk teori. äMMä kom in just i rätt ögonblick. Föreställningen lekte med voyeurismen och med rollspel och maskering. Som utgångspunkt fungerade filmen Some Like It Hot och dess män som klär ut sig till kvinnor och Marilyn som sexobjekt och objekt för den manliga blicken. Så gör man en föreställning om att anta och bygga kön och roller och undersöker den voyeuristiska blicken och exhibitionismens villkor. För mig konkretiserade äMMä precis det som Laura Mulvey har skrivit om. Så många inverterade rörelser. Marja Silde och Mervi Varja som män och Markku Arokanto som Marilyn.
Moottoritie on meidän
Kollektivet Toisissa tiloissa , 2014.
Foto: Jaakko Ruuska.
Här är det ett långt hopp mellan föreställningarna. Det innebar barn och vistelse utomlands. Men kanske kan det också innebära förhårdning. Började publikköttet förhårdna? Nej, ingalunda. Det här 2010-talet har bara varit ett årtionde med så otroliga upplevelser. Vägen till Motorvägen var längre. Jag hade gått på ett hemligt nyprogrammeringsmöte ordnat av kollektivet Toisissa tiloissa och krupit under skinnet på en ärta, lösgjort mig från min plågsamma antropocentrism, letat efter bilen i mig själv och rullat in i Finlandiahusets parkeringshall. Och jag var ju förstås tvungen att också uppleva motorvägens jubel. Det är rätt fantastiskt att som en bil-varelse springa i strålande majsol, i total tystnad, längs motorvägen någonstans i trakten av Fredrikshamn. Motorvägen som sannerligen är vår. För en soffpotatis som mig var det också en fysisk prestation. Jag har njutit av att vara delaktig i situationsperformans och sådana verk har också gjort mig en liten aning modigare.
N.E.G.R.O. Growing ’n Reaching Out
Konstuniversitetets Teaterhögskola, 2019. Manus & regi: Geoffrey Erista.
Skådespelarstuderanden Geoffrey Eristas (se översta bilden) konstnärliga slutarbete- var det självbiografiska verket N.E.G.R.O. Nhaga & Erista Growing ’n Reaching Out. Att en nyutexaminerad skådespelare kan iscensätta sina upplevelser på det här sättet: genom en föreställningsessä, en ljud- och utrymmesinstallation om rasifieringens representation. Tv-skärmar visade rasistiska reklamfilmer, nyanser av en svart människas hud, fåror och ärr som ett landskap. Jag lyssnade till Laura Eklund Nhaga som talade om den rasifierades vardag. Ack, hur artisten, skådespelaren och dansaren Erista iscensatte annanhetens ärr! Eristas catwalk-vogue var en hisnande snabbspolning av intersektionell representation. Efter att ha sett föreställningen inbillar jag mig att jag har en millimeter bättre förståelse för vad svarthet betyder och hur det är något man inte kan glömma.
Översta bilden, foto: Aya Brace
