Angelas och Emmanuels förslag till krispaket för EU togs emot som en nästan gudomlig räddning för ett svårt sargat Europa. Tysklands finansminister Olof Scholz jämförde det med det Hamiltonska momentet – den händelse 1790 då USA blev en fiskal union, med rätt att ta lån och uppbära federala skatter. Nu har paketet godkänts av statscheferna, men huruvida det är fråga om ett Hamiltonskt moment eller inte är osäkert. Innebar beslutet ett radikalt steg mot en fiskal union?
Förhandlingarna blev utdragna, men det var en styrkeuppvisning att ro paketet i hamn. Macron, men kanske också Merkel, ville övervinna de gjutfel som uppstod i och med valutaunionen och stabilitets- och tillväxtpakten. Den ordoliberala politiken (ordoliberaler, som Hayek, vill att en stark stat ska svara för den samhällsekonomiska ordningen, men marknaderna ska vara fria från demokratisk styrning) skadade inte bara euroländernas ekonomi, utan höll på att spränga unionen i bitar. Dessutom var det nödvändigt att samla Europa politiskt för att kunna manövrera i ett läge där USA allt häftigare angriper den uppstigande rivalen Kina. Till all lycka hade Storbritannien lämnat EU, så ett Hamiltonskt moment hade för första gången blivit möjligt. Att förhandlingarna blev så bittra berodde på att det finns två helt motsatta visioner om unionens framtid.
”De frugala fyra” förstod att det gällde mer än att stimulera ekonomin efter coronakrisen. Risken för en Hamiltonsk vändning fanns faktiskt, men man kunde inte öppet erkänna att man fruktade ett ekonomiskt starkare EU, med rätt att låna och beskatta. I stället gjorde kvartetten vad den kunde för att urvattna paketet. Det lyckades rätt långt och resultatet blev något som liknar Marshallhjälpen efter andra världskriget. Tyskland intog USA:s roll och resultatet blev en uppbyggnadsfond som främst ska hjälpa de värst krisskadade länderna.
De fyra njugga hade det gemensamt att de är nettobetalare. Men lika avgörande var att de av olika skäl är rädda för en fiskalunion. Sverige och Danmark är ju inte ens medlemmar i valutaunionen. Varför skulle de binda upp sig för att lösa euroländernas problem?
Nederländerna och Österrike är medlemmar av EMU, men de är också de två länder (vid sidan av Luxemburg) som mest flagrant har utnyttjat möjligheterna att hjälpa skattesmitare. ”[Holland] är skattemässigt attraktivt eftersom det är ett EU-land och har många förmånliga skatteavtal med andra länder. Dividend- och ränteintäkter är skattefria, om de härstammar från dotterbolag i utlandet. Också vinster från immateriella tjänster som olika slag av patent, beskattas mycket lindrigt”, enligt Finnwatch. Österrike är känt för att hålla fast vid en strikt bankhemlighet och har blivit ett paradis för dem som vill sälja företag utan att bli beskattade. I planerna för krispaketet ingick förslag till federalt fastställda skatter på företag för att komma åt skattekonkurrensen mellan länderna och den orättvisa behandlingen av företagen.
