Som aktivist har man rumpan bak, hur man än svänger sig. För några år sedan förminskades gärna så kallad ”klicktivism”, och liberala opinionsbildare förringade folkrörelser som inte materialiserades i stora fysiska demonstrationer. Efter den av Greta Thunberg inspirerade globala klimatdemonstrationsvågen höjdes ribban. Då krävdes det inte längre bara att aktivisterna demonstrerade på gatan – de skulle dessutom vara fullständigt konsekventa och absolut hängivna sina mål i det privata för att räknas. Annars blev de bara ”radical chic” och ”frasradikaler” (Torsten Fagerholm, Hbl 31.3.2020).
Så kom då Black Lives Matter-demonstrationerna och Extinction Rebellion, där demonstranterna plötsligt satte liv och lem på spel för sina övertygelser. Men inte heller det dög. Nu är aktivisterna plötsligt ”vandaler, brottslingar och mördare” (Nicolas von Kraemer, Hbl 15.6.2020) eller ”hobbyanarkister” och ”klimatfanatiker” som ”kidnappar demokratin” (Fagerholm, igen, Hbl 8.9.2020).
Lördagen den 3 oktober samlades ett tiotal aktivister från klimatrörelsen Extinction Rebellions finländska gren Elokapina för att blockera Kajsaniemigatan i Helsingfors. Polisens agerande i samband med demonstrationen har stött på kritik på bred front, men också en hel del förståelse från debattörer som ansett att polisens bruk av våld – i form av så kallad pepparspray – var berättigat. Diskussionen har varit full av felaktigheter, missförstånd och begreppsförvirring.
Huruvida aktivisternas metoder var moraliskt försvarbara eller ändamålsenliga är i sammanhanget fullkomligt egalt. Att demonstrera är en mänsklig rättighet, tryggad både i internationella överenskommelser och Finlands grundlag. Det krävs inte tillstånd av polisen för att demonstrera. Däremot rekommenderas att aktivister meddelar polisen om att en demonstration kommer att äga rum. Den grundläggande orsaken till detta är inte att polisen ska kunna övervaka att demonstranterna beter sig, utan att polisen ska kunna garantera demonstranternas möjlighet att utöva en grundlagstryggad aktivitet så säkert och ostört som möjligt. Polisen ska skydda demonstranterna från allmänheten, inte tvärtom.
I en intervju för Yle säger juris doktorn Henri Rikander att såväl Europeiska människorättsdomstolens som Finlands rättspraxis har varit att polisen inte kan använda våldsmetoder mot fredliga demonstranter, ens om de bryter mot lagen. Rikander torde veta vad han talar om, eftersom han forskat i våld mot polis och våld utövat av polis. Enligt Rikander är fallet rätt unikt i modern finländsk historia. Gatuockupationer och andra liknande fredliga aktioner har tidigare lösts genom att polisen burit bort demonstranterna, vid behov i polisbilar eller bussar. Att polisen inte anser sig ha tillräckligt med resurser för att göra det, ger dem inte rätt att utöva våld och frångå sin grundlagsstipulerade plikt att skydda fredliga demonstranter.
Praxis är också, enligt Rikander, att demonstrationer ska få störa trafiken och ska få orsaka stat, kommun och företag till och med ansenliga ekonomiska förluster. Så starkt är skyddet av rätten att demonstrera. Hotet mot demokratin utgjordes på Kajsaniemigatan inte av aktivisterna, utan av de poliser som drog fram sprayflaskorna.
