Pandemins tidevarv är också saknadens och längtans tid. Gränser och förbud skiljer släktingar och vänner åt. De tidsfördriv vi tog för givna är inte längre tillgängliga för oss eller riskerar att vara smitthärdar.
Jag kan inte vara den enda som det senaste halvåret funderat alldeles för mycket på det jag brukade ha i mitt liv istället för det jag har. Tillståndet för mig har dessutom förvärrats då jag lämnat Helsingfors för Stockholm.
Jag saknar att gå över Drumsöbron från Ny Tids lokaler i Kabelfabriken för att hämta på dagis, samtidigt som Tallinnbåten lämnar Busholmen. Jag saknar luncherna på Cargo i Gräsviken (RIP) och klätterhallen. Jag saknar Ode och en tunnelbana dimensionerad efter hur många som faktiskt åker den.
Jag saknar Helsingfors, jag saknar Finland.
I Sveriges huvudstad är saker och ting inte som vanligt. De få gånger jag åkt tunnelbana har jag inte behövt trängas med människor, vilket vanligtvis är bacillådans främsta kännetecken. Mitt sociala umgänge är begränsat till några få personer och hemmet är också mitt kontor.
Jag längtar efter mina vänner och saknar den vardag jag senast hade för två år sedan. Jag tänker att jag borde uppskatta det jag redan har mer och upptäcka det som finns nära. Men förutom naturen finns det inte så mycket annat att se. Teatrar och konsertlokaler får ännu i några veckor bara ta emot 50 besökare i taget. Att sätta sig i en salong med en massa människor jag vanligtvis inte umgås med känns ändå som det går emot hela tanken med Folkhälsomyndighetens rekommendationer, så jag väljer att stanna hemma.
Femåringen frågar när hen får träffa farfar igen och säger att hen kan ha munskydd, som vi pratade om att vi skulle ha om vi träffar farmor.
Jag vägrar kalla det vi lever i just nu för ”det nya normala”, för jag vill inte acceptera att det här kommer att pågå länge än. Jag försöker ansluta mig till dem som tror att världen efter pandemin kommer att vara en bättre plats. Att vi då är beredda att göra en ännu större omställning för att rädda klimatet och den biologiska mångfalden.
Men i USA tävlar en fascistisk och en senil gubbe om att bli president. Sverige står på gränsen till regeringskris efter att förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter om anställningstryggheten har fallerat, för att facken inte vill införliva en skadlig, nyliberal arbetsmarknadspolitik. Ljusglimten de senaste veckorna är att oljebolaget Preem dragit tillbaka sin ansökan om att få utvidga sitt oljeraffinaderi på den svenska västkusten. Bolaget har helt enkelt för dålig lönsamhet.
Ett ”nytt normalt” behöver innehålla fler Preem-vinster och mindre nyliberal politik. Det måste innebära mindre saknad, längtan och koldioxid, men mer tid för varandra.
Saknadens och längtans tid kommer att ha ett slut. Då börjar förhoppningsvis det nya normala. Och jag får än en gång åka till Helsingfors.
