Det är en skamfläck för Finland att den finska staten inte har ratificerat ILO:s konvention nummer 169, som garanterar urfolkens rättigheter. Det anser många människorättsaktivister både inom och utanför den samiska communityn. Det är lätt att hålla med. En populär tolkning är att orsaken till dröjsmålet är motsättningar mellan å ena sidan handelns och gruvindustrins intressen i Lappland och å andra sidan samernas självbestämmanderätt. Och till viss del handlar det just om detta. Men riktigt så enkelt är det inte heller.
ILO 169 är en konvention utfärdad av den internationella arbetsorganisationen ILO för att trygga urfolks och stammars självbestämmanderätt och kultur. ILO 169 innehåller också ett moment som garanterar urfolkens rätt till den mark som de lever och bor på. De flesta av de rättigheter som konventionen garanterar, förverkligas redan i finländsk lagstiftning. De rättigheter som inte förverkligas, skulle inte heller förverkligas i framtiden, om konventionen i dag skrevs under i den form som den hade då den senast var uppe i riksdagen 2014–2015 under Katainen-Stubb-regeringarna.
De finländska regeringar som behandlat konventionen har inte haft några planer på att utvidga samernas markäganderätt. Staten äger 90 procent av marken på samernas bosättningsområde, och resten ägs till största del av icke-samiska privatpersoner. Katainen-Stubb-regeringarnas justitieminister Anna-Maja Henriksson förklarade 2014 att regeringen var i samförstånd med ILO om att införa ett undantagslov för Finland angående markinnehavsfrågan om Finland ratificerar konventionen.
En annan fråga som skaver är Sametingets status. I dag har Sametinget ingen egentlig politisk makt. Sametingets status regleras av Sametingslagen. Lagen skulle uppdateras i samband med ILO-behandlingen i riksdagen, men även det arbetet har blivit på hälft.
Detta beror delvis på slitningar inom Sametinget. Slitningarna handlar i första hand om samedefinitionen. Finland har officiellt inga kriterier för vem som räknas som same, men en inofficiell definition utgår från vem som får ställa upp i Sametingsvalet. Bland annat en grupp Enaresamer inom föreningen Inarinsaamelaiset ry har starkt drivit på att Sametinget måste bredda sin definition av samer innan ILO 169 kan ratificeras – vilket resten av Sametinget motsätter sig. Anna-Maja Henriksson har påpekat att detta är irrelevant, eftersom konventionen inte tar ställning till hur urfolk definieras. Men enligt sedvanlig praxis, har riksdagen valt att inte ratificera ILO 169 innan resten av lagstiftningen är kompatibel med konventionen, och det skulle i så fall betyda att Sametingslagen borde uppdateras. Och även om den uppdaterades, är det osannolikt att Sametingets politiska befogenheter skulle utökas i någon avgörande grad.
Sanna Marins regeringsprogram uttrycker försiktigt att ILO 169-ratificeringen ”ska utredas” och att arbetet med Sametingslagen ”ska fortskrida”, men det finns inte mycket som pekar på några genombrott under denna regeringsperiod.
ILO 169 riskerar i Finland att bli en papperstiger. Trots detta skulle det vara symboliskt viktigt att konventionen ratificerades – men det får inte leda till att frågan om samernas rättigheter sedan betraktas som avhandlad, i stil med Sipilä-regeringens uttalande: ”I Finland råder jämställdhet”. I bästa fall kan en ratificering erbjuda bättre verktyg för samer och människorättsaktivister att fortsätta kampen för de nordiska urfolkens rättigheter.
