Klara är en sådan som framför publik doppar sina bara tuttar i en gräddtårta, förför den ouppnåelige medieprofilen Patrik Lundgren och blir gravid med hans barn. Hon är en sådan som har en psykolog som straffpiskar henne med ett skärp. I fantasin då alltså.
Josefin Soncks debutroman Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren är en hyllning till dagdrömmaren. I centrum står Klara, en frilansande allt-i-allo i Stockholms mediabransch. Hon är trettioplus, singel och hetsäter på fritiden. Det finns flera yttre likheter med Sisko Savonlathis debut från tidigare i år. Men där läsaren i I sommar blir det nog bättre fick följa med den gråa vardagens alla misslyckanden får man här istället fly in i Klaras fantasivärld. ”Min fantasi är som en djuphavsgrav. Jag dyker ner där och svävar runt i en värld som styrs av helt andra regler medan alla andra uppe på däck dricker cava och pratar om att träna, resa och vabba.”
Men Klara är bitter. Hon tycker att allas liv utom hennes rör sig framåt. Värst av allt är att hon är förälskad i den här Patrik Lundgren som hon egentligen föraktar. En så kallad gyttjeman. Gift, ”men det är inget problem för honom. Han slirar runt i lervällingen och viftar med kuken åt alla håll och kanter”. Hon har bestämt sig för att det nu måste bli ett slut på fantiserandet om Patrik Lundgren och annat som inte leder någon vart. Så hon gör upp en plan för hur hon ska kunna sälla sig till de mer normalas skara. Börja leva på riktigt.
Läsningen får mig att skratta högt, sätta skrattet i halsen och skratta igen. Framförallt är det Soncks språk som är så roligt. Hon skriver rättframt och sylvasst. Ironin och de cyniska iakttagelserna flödar. Texten är också full med oväntade men ändå pricksäkra formuleringar. Hennes metaforer är uppfinningsrika och överraskande utan att kännas långsökta.
Med en debutant bör en kritiker inte vara för hård, och det blir knappast heller ett problem här. För helt ärligt, en bok som får en att skratta på det här sättet – vad mera kan man begära? Men om jag ändå ska nämna något som gjorde mig missnöjd, så var det slutet. Måste jag kanske ta tillbaka hela inledningen om att boken är en hyllning till dagdrömmaren? Är den kanske istället en uppmaning om att sluta dagdrömma? Att kamma sig och skaffa ett riktigt jobb? För det är just precis vad Klara gör. Dessutom har hon mage att finna lyckan där! Sitter och småler i bussen på vägen till jobbet på mornarna. Nej, usch. Det lämnar en besk eftersmak av svek i gommen. Jag som trodde mig ha funnit en bundsförvant.
Foto: Alison de Mars
Josefin Sonck: Jag måste sluta tänka på
Patrik Lundgren. Schildts &
Söderströms, 2020.
