Performancegruppen Oblivia firar sitt 20-årsjubileum med experimentell och stämningsfull musikteater. Det är en föreställning som imponerar och utmanar till reflektion.
Verdrängen Verdrängen Verdrängen är gruppens uppgörelse med våra kollektiva minnen, vårt medvetna och undermedvetna. Med avstamp i det tyska begreppet “verdrängen” – ett ord vars betydelse sträcker sig från avvisande och övergivande till förträngning – bjuder gruppen på en emotionell, originell och tankeväckande upplevelse.
Upplägget är minimalistiskt: tre svartklädda gestalter (Alice Ferl, Timo Fredriksson och Annika Tudeer) på en avskalad svart scen, upplysta av enkla strålkastare och det kalla skenet av två rader lysrör. Medan trion rör sig över scenen och mellan konstformer blir ändå ljuset, i design av Meri Ekola, en egen aktör – en slags symbol för självmedvetenheten. I strålkastarljuset upprätthåller aktörerna en tam och välpolerad fasad. Den försvinner däremot med ljusets hastighet och i mörkret är uttrycksmedlet fritt.
Det konstras och grimaseras i en fungerande, om än något juvenil, illustration av vår ständiga repression av det som skaver. Trots det tunga temat har Oblivia ständigt glimten i ögat och aktörerna imponerar med sitt minspel. Med enkla medel förmedlar de på ett övertygande sätt hela den undertryckta känslopaletten.
Variationerna i intensitet understryks av en ambitiös ljudmiljö, signerad kompositören och ljudartisten Yiran Zhao. Elektronisk musik blandas med a cappella och ljudeffekter som stundtals för tankarna till Einstürzende Neubautens västtyska ljudexperiment. Långa suggestiva ljudsekvenser blandas med minst lika suggestiva stunder av tystnad.
Föreställningen balanserar ständigt mellan det absurda och det igenkännbara, någonstans i samma gränstrakter där Freud hittade das unheimliche. Oblivia utforskar också det allmänmänskliga behovet av samhörighet och trygghet, av att minimera existensens obehag. Ett behov som ju inte sällan tar sig uttryck i ett motstånd mot det som upplevs stå i vägen; i undertryckandet av jaget, eller i avvisandet av det eller de som är annorlunda. Verdrängen Verdrängen Verdrängen ekar både av tyskt 1930-tal och finländskt 2010-tal, i sin frågeställning om hur långt vi kan förtränga vår mänsklighet utan att förvandlas till spöken av oss själva.
Oblivias särpräglade typ av konst ställer krav på publiken och är inte nödvändigtvis någon friktionsfri upplevelse. I en värld där humanismen är på glid är det kanske just vad som behövs. Verdrängen Verdrängen Verdrängen är en mänsklig performans, som vägrar ge färdiga svar och som utmanar till reflektion – om föreställningen, mänskligheten och jaget. Där berättelsen uppstår i åskådarens medvetande och fortsätter långt efter att lysrören flimrat ut.
Foto Daniela Wolf
Verdrängen Verdrängen Verdrängen (Oblivia). På scenen: Alice Ferl, Timo Fredriksson, Annika Tudeer. Devising: Alice Ferl, Timo Fredriksson, Anna–Maija Terävä, Annika Tudeer. Ljusdesign: Meri Ekola. Kostymdesign: Tua Helve. Komposition & ljuddesign: Yiran Zhao. Finlandspremiär på Esbo stadsteater 23.10.
