Irma Swahn har läst Henrik Knifs biografi om Göran Schildt och tycker att den seglande författarens livsresa har mycket att ge en läsare av i dag. Boken har också gett henne svaret på en fråga som hon grubblat över i fyrtio år.
Jag kände aldrig Göran Schildt (1917–2009) personligen.
De facto träffade jag honom bara en gång, i Aten, var annars? På 1980-talet i samband med evenemanget Finländsk Vecka – ett i raden i lobbandet för att Finland skulle få ett eget kulturinstitut i Grekland. Hellenerna skulle få upp ögonen för att också det okända landet uppe i norr hade något att erbjuda.
Göran Schildt hade varit en aktiv kraft bakom tanken på ett kulturinstitut. Under den här veckan skulle han tilldelas ett utmärkelsetecken, själv hörde jag till personalen.
Dock, Schildt och jag hade tre gemensamma intressen: Grekland, segling och arkitektur. Likt många andra slukade jag de så kallade Daphneböckerna och läste allt han skrev om Grekland. När Ön som förtärdes av havet (1970) kom ut köpte jag den genast.
Då, där i Aten, vågade jag mig fram till min idol och berättade att jag läst den. ”Ön som förtärdes av havet? Den har väl ingen människa läst!”
Läget medgav inga vidare frågor. Men nu, 40 år senare med Henrik Knifs välgjorda biografi i handen, har jag inte bara en utan flera ledtrådar till Schildts reaktion. Knif tar flera gånger upp den här boken, som avviker från det mesta Schildt har skrivit. Han har flera olika angreppspunkter, en strategi som han för övrigt använder också när det gäller andra väsentliga teman i Schildts liv. Knif belyser ofta samma händelse eller fenomen från olika synvinklar. Han nöjer sig inte med att beskriva, utan för ett resonemang som så småningom öppnar för nya insikter och han väjer inte heller för det motsägelsefulla i personen Göran Schildt.
Förebilden Gide
Göran Schildt var en mångsidig begåvning. Beläst, intellektuellt skarp, konstkritiker, kulturjournalist, debattör, skönlitterär författare, livsnjutare och seglare. Böckerna om seglatserna i Medelhavet med ketchen Daphne översattes till många språk, gjorde honom till en världskänd författare och ekonomiskt oberoende för att leva det liv han ville.
Eftersom Schildt är mest känd genom sina böcker om Medelhavsseglatserna har Henrik Knif valt att sätta fokus på den yngre Göran Schildt och de upplevelser som starkt kom att påverka hans förhållningssätt och tankevärld senare i livet.
Den unge Schildt problematiserade ständigt sitt, eller ”sina”, jag i allt han skrev. Den franske författaren André Gide och hans ”sätt att bearbeta jag-problematiken, jagets olika uppenbarelser” fängslade Schildt och kom att påverka hans eget författarskap. Han översatte också Gide till svenska och gav ut en egen bok om mästaren, Gide och människan (1946). Gide fick Nobelpriset i litteratur följande år och Knif antar att Schildts insatser inte var utan betydelse för Nobelkommitténs beslut.
En livslång vänskap
Biografin inleds med en resa till Italien 1937, som Schildt gjorde i tjugoårsåldern delvis tillsammans med sin jämnåriga vän, Georg Henrik von Wright. För Schildts del kom resan att bli livsavgörande och vänskapen med von Wright skulle bestå livet ut.
I skuggan av de doriska tempelkolonnerna i Paestum (Poseidonia) i södra Italien, antikens Magna Graecia, beslöt de bägge vännerna att de skulle bli ”greker”. De skulle börja leva ett nytt och bättre liv. De svor på att aldrig dricka starkare drycker än vin och att upphöra med tidningsläsning.
Löftet om tidningsläsningen höll Schildt dock inte (han skrev i nästan 40 år artiklar för Stockholmstidningen och Svenska Dagbladet), men ”han blev säkert ‘grek’ så gott som det lät sig göra för en nordbo i hans samtid”. För de båda unga männen betydde ”grek” någonting ädelt och upphöjt, den fria och självständiga tankens ursprung i den grekiska kulturens tidigast kända fas.
Politiskt naiv
Men de mentala upptäcktsfärderna i antiken gjorde dem blinda för de mörka molnen på närhimmeln. Schildt kommenterar sålunda ”inte heller den politiska historia som utspelades framför hans ögon, utslag av den vardagliga fascismen i trettiotalets Italien.” Mussolinis fascistbrigader stred redan i februari 1937 tillsammans med Francos nationalister i det spanska inbördeskriget. Både Schildt och von Wright har senare reflekterat över hur ”obekymrade om politiken” de varit. von Wright har sagt att ”han förvånats och skämts över sin likgiltighet” inför vad han kallar ‘ett dödligt hot mot den europeiska civilisation, som jag ibland ganska storordigt bekände mig till’”.
Göran Schildt skulle snart få känna av den brutala verkligheten i sitt eget skinn. Gripen av en plötslig patriotism, som han beskriver det i sin bok Vinterkriget som fars. En ung mans dagbok 1939-1945, anmälde han sig som frivillig till fronttjänst och sårades svårt två dagar innan Finland kapitulerade. Krigsskadan i underlivet gjorde att han aldrig skulle kunna få några egna barn. Knif påpekar att frontupplevelserna ”rätt överraskande” saknas i den ovannämnda boken. Därmed blir Knifs tillgång till Schildts oredigerade dagbok ovärderlig för biografin.
Vad har biografin om Göran Schildt att ge dagens läsare? Mycket, vågar jag säga.
Tuva Korsström, som Knif säger ”hör till de få litteraturhistoriker som ansträngt sig för att bekanta sig med Göran Schildts författarskap”, kallar biografin för en ”person- och kulturhistorisk guldgruva”. Det är lätt att hålla med. Vivica Bandler och Tove Jansson, Elmer Diktonius och Ulla Bjerne, Artekgruppen med Alvar Aalto i spetsen, vännerna Jutta och Benedikt Zilliacus, med flera ingår i kretsen av vänner och ”medseglare”.
Och ännu till sist till boken Ön som förtärdes av havet som Schildt inte ville tala om. Den hade minsann lästs, men Schildt upplevde sig missförstådd. Knif vänder sig igen till Tuva Korsström som ser idéromanen dels som en kärleksförklaring till hustrun Christine Schildt och till Leros, men också som en polemisk debattbok. Kanske det enda han kunde skriva i den situation han befann sig i på sitt Leros, efter militärjuntans statskupp 1967?
”Göran Schildt, en nordisk medie- och kulturperson, fick finna sig i dela ö med ett koncentrationsläger”.
Irma Swahn
Henrik Knif:
Göran Schildt. Två liv.
Gummerus, 2020.
