Det är en minoritet som avgör hur mycket covid-19 sprids, hur många som dör eller blir allvarligt sjuka. Ju större minoritet som slarvar, desto flera sjuka.
Det är få bland oss som startar skogsbränder, men också där kan följderna vara väldiga.
I bägge fallen kan det vara omöjligt att få reda på vem som ursprungligen slarvade med cigarettfimpen eller karantänen, men få tycker att pyromanen ska befrias från ansvar och skuldkänslor. Med coronan är etiken lite knepigare, eftersom den som sprider smitta ju själv är i riskzonen.
Somliga tycker att man inte ska ”skuldbelägga” smittspridaren. Men skuldkänslor är ett viktigt försvar för kollektivet. Förr trodde somliga att samvetet var administrerat av Gud – så kallad religiös alienation. Idag är samvetet snarare ett av de slagfält där bland annat liberalismens och solidaritetens principer testas i praktiken.
Det finns, tror jag, åtminstone fyra situationer där man med eller mot sin vilja blir en virusspridare.
1) för att man inte vet. Till exempel innan viruset upptäcktes.
2) för att man är tvungen. Exempelvis en papperslös migrant i ett riskyrke, eller någon som är barskrapad eller skuldsatt i ett samhälle utan sociala skyddsnät.
3) för att man ställer upp på grund av en yrkesetik. Exempelvis personer i vårdyrken som i princip kunde vägra, kunde stanna hemma.
4) för att man inte förstår, eller inte bryr sig, vilket i praktiken är samma sak. Jag har hört repliker – eller snarare sett facebookinlägg – om hur var och en måste få bestämma själv: mask eller inte, riskbeteende eller inte, det är ens eget val.
Många reagerar med magkänslan mot direktiv från ”myndigheterna” och en del tycker det är tufft och rebelliskt att utmana det löjligt fogliga kollektivet. Några utvecklar hela sofistikerade försvarstal för en attityd som i grunden är tanklös, men som de bygger ut med halvtänkta tankar om ”individens frihet”.
Det är framför allt det sistnämnda förhållningssättet som är intressant att diskutera ur ett principiellt och ideologiskt perspektiv, eftersom det blir ett test på hur väl eller illa vissa föreställningar ur liberalismens verktygslåda fungerar i praktiken.
Det var kanske bra att många i början av pandemin föreställde sig att munskydd var effektiva som skydd för bäraren. Och visst skyddar de en smula, fast inte som en vaccination. Om vi inte kör med dykarcyklop och tuber på ryggen andas vi ju fortfarande in och ut luft, vi känner till exempel dofter vare sig vi har mask eller inte.
Vi tänker ofta i alltför absoluta termer: skyddar/skyddar inte. Grejen med till exempel post it-lappar är att de fastnar, men inte för mycket. Masker begränsar droppsmittan en smula men vi kan fortsätta att andas. Och för virusspridningen är andra delfaktorer – som vädring eller hur länge exponeringen pågår – abstrakta, jämförda med ett stycke tyg eller papper på ett av kroppens synligaste ställen.
Här ligger roten till en massa tjafs och onödiga diskussioner, när det rationella är att helt enkelt använda mask, punkt och slut, som en av många ofullständiga men mycket enkla skyddsåtgärder.
En smula paradoxalt leder skyddet av mig själv med mask till att andra skyddas en smula mera, och i förlängningen vinner hela samhället på denna kanske missförstådda ”egoism”. Framför allt är masken en signal, en solidaritetsyttring, en påminnelse i det offentliga rummet: ”Jag vet. Jag bryr mig. Det är inte över”.
Och signalen smittar.
Signaleffekten är troligen den viktigaste med masken, men ute i verkligheten kan den inte skiljas från en tänkt, teoretisk, fysikalisk bromseffekt på en del viruspartiklar.
Samtidigt ledde tyvärr just föreställningen att bäraren använder mask för att skydda sig själv till att en minoritet kände sig som tuffa och självständiga rebeller när de valde att ”ta risken” och låta bli. Vi kunde kalla den tanken för ”det liberala felslutet”, för den är släkt med till exempel diverse miljonärers föreställning att just de inte behöver betala skatt. De är ”inte skyldiga samhället något” och de har minsann råd med privat hälsovård om det gäller, kanske också en privat armé för att skydda sin egendom? Visst är stora inkomstskillnader bevisligen illa för hela samhället, vilket drabbar också de rika, men jag är ju en unik individ som vill bestämma själv och nu väljer jag skatteparadiset, OK?
Den frihetsälskande smittoliberal som säger ”jag tar en kalkylerad risk” säger alltså egentligen ”jag vill bestämma över andras frihet”, ”jag infekterar andra om jag vill”. Som känt kan man smitta utan att veta om det och utan att själv ha symptom.
Det handlar om en ”frihet” att förlänga pandemin och därmed drastiskt inskränka andras frihet; att direkt eller indirekt beröva andra deras hälsa och liv.
Det är som att föreställa sig att det är ”individens fria val” om jag använder kondom eller inte – absolut inget som min sexpartner har något att göra med.
Vi är alla sammanlänkade, våra val får konsekvenser som vi har ansvar för, vare sig vi kan förutse dem eller inte. Det gäller också för de ”frisinnade”, för ”individualisterna”, som visserligen inte är mera individuella än att de kan gå samman i stora borgerliga partier där alla tänker individuellt på exakt samma sätt.
Individer finns inte minst i Sverige, där ansvaret för smittspridningen på ett tidigt stadium outsourcades till de enskilda medborgarna. Tanken var att om alla själva fick välja om de ville följa rekommendationerna så skulle ingen bli kränkt.
Det gick inte så bra, men åtminstone var det ingens fel. Och om regeringen i efterhand är missnöjd med hur samhället har klarat pandemin så är det väl bara att följa Brechts recept: att avsätta folket och välja ett nytt.
