När Kalevi Sorsa-stiftelsens verksamhetsledare Pauli Rautiainen, docent i statsrätt, intervjuas av YLE den 27 januari
konstaterar han att nedstängningen av kulturfältet under coronakrisen står på skakig juridisk grund, vilket till och med grundlagsutskottet noterat. Däremot kunde någon anklaga myndigheterna för att bryta mot sin lagliga plikt att i varje kommun förse sina medborgare med konst- och kulturprogram. Konstens och kulturens frihet är en lagstadgad grundrättighet, men frågan (rent juridiskt) är om publiken också är en del av själva konstverket?
I skrivande stund har vi nyss fått beskedet att vår teater inte får öppna för publik ännu i februari. På min avdelning började vi genast diskutera när vi ska ta ner den stående scenografin och bygga upp för nästa. Jag har tappat räkningen nu på hur många gånger vi har byggt upp, repeterat i hopp om inkommande nypremiär och sedan tagit ner igen nästa vecka när nya besked har kommit. Barnpjäsen jag har jobbat med i snart ett år har hunnit framföras två gånger inför publik.
Men jag klagar inte, det är få av oss som gör det. Förståelsen för regeringens åtgärder är stor bland kulturfolket. Visst muttras det och svärs ibland över situationen, men det är inte många som protesterar. Hur skulle vi kunna det? Det handlar ju trots allt om liv och död. Många av oss är väldigt medvetna om hur priviligierade vi ska känna oss över att vi får jobba med något så roligt och onyttigt som kultur.
I en annan intervju för YLE den 15 januari menar den tyske barytonen Christian Gerhaher att den tyska regeringens njugga inställning till kulturbranschen och dess lättvindiga nedstängningsbeslut beror på att myndighetspersonerna har fått en sämre konst- och kulturbildning i skolan än tidigare generationer. Att förståelsen och uppskattningen för kulturen i vårt samhälle har minskat drastiskt. Den inställningen måtte också kännas av bland kulturarbetarna själva. Att vi på något sätt inte är lika viktiga.
Av juridiska och sociala skäl kan restaurangbranschen fortsätta verka trots vissa (nog så ekonomiskt allvarliga) restriktioner. Alla försök att ytterligare begränsa näringsverksamheten möts av stora protester från både bransch och medborgare. Att få ta en kaffe, en restauranglunch eller en öl verkar vara en större mänsklig rättighet än att få gå på teater eller museum.
Att försvara kulturens betydelse för samhällsbygget – och kanske för medborgarnas mentala hälsa i dessa tunga tider – är en stor utmaning i ett diskussionsklimat där konstutövning åtnjuter så liten aktning. Det sägs att snälla barn väntar och blir utan. Nedstängningen av teatrar och musikhus har hos oss inte lett till några större protester såsom i centrala Europa, tvärtom, den tysta underkastelsen inför situationens allvar är påtaglig. Är det faktiskt bara kulturarbetarna som ensamma (med själviska argument) måste ge ett värde åt kulturen, de allena som ska försvara behovet av kultur också när livet är hotat? Var finns publikens medborgerliga upprop? Vem ställer sig på barrikaderna för konsten? Oberoende av vilka åtgärder som är rätt och fel känns denna tystnad väldigt oroande för konstens samhälleliga betydelse i framtiden.
