Jaha – en ny tre veckors period av något slags halv lockdown, igen. Jag kan nog inte dölja min förskräckelse, även om jag samtidigt naturligtvis tror på våra hälsovårdsmyndigheters expertis. Det måste alltså enligt lagen vara en absolut nödvändig åtgärd för att inte smittan ska öka explosivt.
Jag hoppas att människor haft möjlighet att samla krafter under sportlovsveckan, så att distansskola och distansjobb inte ska kännas omöjligt för tre veckor framåt. Man räknar med att på så sätt dramatiskt få ned smittspridningen, så att vi i fortsättningen inte behöver begränsa barnens och de ungas liv på detta sätt. Tre veckor känns som en överkomlig tid – och vi behöver tro på en ljusare tid efter det.
Mest är jag orolig för dem som bor ensamma, dem som bor på boenden utan kontakter till sina käraste och dem som har svåra förhållanden från förut eller för vilka hemmet inte är en trygg plats.
Då huvudstadsregionen beslöt att återinföra närundervisningen för unga som studerar på andra stadiet, hörde jag till dem som stödde detta beslut. Rapporterna från skolor, ungdomsarbetare och polisen om ungdomars ökade illamående, oroliga och till och med våldsamma beteende, samt från skolan avhoppade och borttappade unga, är alarmerande och kräver motåtgärder.
Nu blir det alltså ingen närundervisning för gymnasier eller yrkesskolor i huvudstadsområdet på grund av regeringens beslut om undantagsförhållanden och utvidgande av distansundervisningen. De unga som mår illa behöver nu få mer hjälp på andra sätt, även utanför skolan. Och detta är faktiskt inte så enkelt, eftersom skolorna varit den naturliga platsen för unga att kunna söka hjälp. Inom skolväsendet arbetar elevvårdens team, som trots otillräckliga resurser ändå har en tydlig närvaro i skolorna. Elevvårdsteamet är en verklig lågtröskeltjänst som är lätt att hitta, bekant för de unga och med ett brett nätverk bland skolans andra vuxna. Det är otroligt viktigt att värna om dess plats i skolväsendet även i fortsättningen.
Vi behöver nu snabbt sätta in en krisplan för skolorna i samarbete med ungdomsarbetet, socialarbetet och hälsovården, för att få in mera resurser till ett aktivt stödjande och uppsökande arbetssätt. Det gäller arbetet inom skolan och fritidsverksamheten men även veckosluten. Kunde ungdomsgårdar eventuellt besättas med lågtröskel stödtjänster, eller kunde ett hjälpnummer uttryckligen för barn och unga till stadens socialtjänster inrättas temporärt?
Pandemin kräver att vi begränsar våra sociala kontakter för att hindra smittspridningen och därigenom rädda liv. Vi behöver ändå samtidigt vara beredda på att sätta in effektiva räddningsinsatser för att stoppa de nödvändiga begränsningarnas skador på barn och unga.
