I mars organiserades stora demonstrationer mot coronabegränsningar i flera länder. I Helsingfors deltog uppskattningsvis 400 personer, som trots uppenbar ringaktning för rådande begränsningar tilläts demonstrera på Medborgartorget.
Coronaprotesterna är kanske mest intressanta på grund av sättet de för ihop rätt så brokiga rörelser, tankeströmningar och individer till en någorlunda enhetlig röst. Extremhögern har varit en synlig del av protesterna, men det finns också utrymme för nyandliga hippies, vaccinmotståndare och förespråkare av alternativ medicin, egenföretagare, sannfinländare och allting där emellan.
Frågan är då vad som utgör kärnan i rörelsen. Några tydliga materiella intressen finns inte, åtminstone inte på en generell nivå. Rörelsen talar snarare om rättigheter och principer, framförallt frihet. Demonstrationerna i Helsingfors ordnades av gruppen Vapauden puolesta, som regelbundet taggar sina inlägg på sociala medier med bland annat #vapaus, #itsemääräämisoikeus och #sananvapaus. Liknande retorik förekommer också bland annat i organisationen Frihet Sverige och takorganisationen World Freedom Alliance.
Det skulle vara slarvigt att påstå att denna nivå av mobilisering mot coronabegränsningar bara beror på desinformation. I podden Apans Anatomi framför Mathias Wåg ett mera övertygande argument. Enligt Wåg är begränsningsmotståndet rotat i en extrem nyliberal individualism som helt enkelt inte kan acceptera att det finns gemensamma problem som kräver gemensamma lösningar. Begränsningarna uppfattas som fullständigt illegitima, eftersom jag borde få göra vad jag vill.
Enligt den synen är alltså coronaprotesterna ett uttryck för nyliberalism, snarare än något typiskt för extremhögern i sig. Extremhögern är närvarande, men i en annorlunda roll. I en kolumn för Kansan Uutiset beskriver Dmitry Gurbanov hur olika aktörer inom extremhögern försöker infiltrera och utnyttja coronaprotesterna snarare än att de skulle fungera som drivkraften bakom dem. Nordiska motståndsrörelsen har exempelvis publicerat många artiklar om coronaviruset och –vaccinen på sin webbsida, som sedan delas i coronaskeptiska grupper på sociala medier.
De flesta coronaskeptiker har antagligen inga nazisympatier, trots att en del säkert är mottagliga för propagandan. Men om den frihetsbegränsande fienden inte är någon viss folkgrupp, behöver den ändå ett namn och motiv. Ofta duger då nästan vilken som helst form av ”kollektivism” – staten, myndigheter, partier, intresseorganisationer, mellanstatliga organisationer och så vidare.
Det handlar inte heller bara om coronabegränsningar. Den nyliberala individcentrerade frihetsuppfattningen, både i mildare och mera extrema former, uttrycker sig också i motstånd mot klimatåtgärder, omfördelningspolitik och progressiva kamper i allmänhet. Det är i grund och botten en naiv och hopplös förståelse av frihet som ställer en inför frågan: Hur skulle en icke-individualistisk, icke-nyliberal frihet se ut?
