Samma dag vårens ”lockdown” trädde i kraft, slog jag upp pärmarna till Ness. I början av mars sjöng vi ju alla ”Here we go again” till rytmerna av Ray Charles. Ett år av corona på allas läppar, i absurda drömmar, coronans dominans i alla tänkbara medier. Törsten efter kunskap om viruset gjorde att torra artiklar om klimatkrisen kändes som lika engagerande som småkusinens uppdateringar på FB om att de stickade (oerhört fula) sockorna äntligen blivit färdiga.
I samklang med massiva läspaket om coronans framfart med mutationer et al. och en sömnig klimatkris, slog jag alltså upp Ness, och aldrig hade jag kunnat ana vilket dyrbart konststycke det de facto var, som jag i julas hittade under granen.
Ness (2018), ett verk bestående av text (Robert Macfarlane) och illustrationer (Stanley Donwood) är en spöklik, kuslig, mörk helhet, likt antropocenens ultimata feberdröm. Blott några sidor in i boken blev jag betagen, av någonting mardrömslikt, jag anade att jag var ute på farliga vatten men ville vada ut längre och längre.
Somewhere on a salt-and-shingle [klappersten] island, inside a ruined concrete structure known as The Green Chapel, a figure called The Armourer is leading a ritual with terrible intent. / But something is coming to stop him. / Five more-than-human forms are traversing land, sea and time towards The Green Chapel, moving to the point where they will converge and become Ness. Ness has lichen [lav-] skin and willow-bones. Ness is made of tidal drift, green moss, and deep time. Ness has hagstones for eyes and speaks only in birds. And Ness has come to take this island back.
Efter första läsningen av verket förstod jag att en andra, en tredje läsning var nödvändig. Men före den andra gjorde jag efterforskningar. En av de stunder då jag fullständigt älskat internet, utan att samtidigt hata det för dess tendens till trolldom, fake news och hatprat. Dess lömska tidstjuveri.
Ness – a cape, är en udde. Ness existerar de facto. Orford Ness, i East Anglia, ligger öster om Suffolk, England. En sorts klapperstensbank som uppstod nångång efter 1200-talet. Innan det var kusten klar. Europas största klapperstensbank, och den absolut hemligaste. Ett naturligt under. Ett kluster av fåglar.
Från sidan National Trust Collections:
AWRE/6/79: (Thermo Nuclear bomb casing . Category Arms and armour. Orford Ness, Suffolk.)
QV 06 79 76D/00: (Thermo Nuclear Bomb Casing. Category Arms and armour. Orford Ness, Suffolk.)
WE-177A: (Free-fall gravity nuclear bomb. Category Arms and armour. Orford Ness, Suffolk.)
En hemlighetens ö. Från 1913 till 1983, från tiden före första världskriget, vidare under andra världskriget och fram till slutet av kalla kriget, forskade man på Orford Ness i hur man effektivast utplånar liv på vår jord. Under dessa år kontrollerades ön av Atomic Weapons Research Establishment. Numera av National Trust (of the United Kingdom). Med dessa kalla fakta i handen präglades min andra läsning av en djupare förståelse. Men det underliga är att, helt lösryckt från sin kontext, står Ness som konstverk helt på egna ben. Det är den magnifikt målade kusliga stämningen.
I form av dels novell, dels prosalyrik, dels mysteriespel är Ness en ovanligt stark kommentar till klimatkrisen.
Drift nears Ness. / Drift also acknowledges its debts to the plastics & fishing industries, & to the global capital flows that determine prevailing trade currents. / Drift relishes equally the company of sea-coal, Lego Star Wars figures / Drift is a Colgate-Palmolive Teeth-Whitening Toothpaste tube, no top. / Drift is jerrycan & doll’s head.”
Jag hör till en generation som aldrig aktivt varit tvungen att hålla andan i rädsla för ett atomkrig. Dagens generation unga ännu mindre. Vilket ju från mänsklighetens perspektiv är hoppingivande. Dock har ju mänsklighetens djupaste inre kärna inte förändrats på några decennier, centennier, milennier… Men den mörka ondskan gömmer sig alltid där nånstans, där regissören säger ”Cut”. Där radioprogramledaren sätter på nån evergreen. Den mörka ondskan gömmer sig där demokratin hotar att gå sönder när män med horn på huvudet intar Capitolium, medan en sittande president skrattande twittrar.
”In The Green Chapel:
For what we do is perfect the physics of death. / We test for lethality and we test for vulnerability. / We shock-test, stress-test, shake-test, temperature-test. We crash casings into concrete. / We spin detonators in the Centrifuge. We heat interior charges. We store weapons in the Armoury. / In the Green Chapel we simulate all that our bombs will face when the end times come.”
Ness påminner om konstens kraft att påverka. Dess möjlighet att injicera liv och engagemang i unkna grafer och experters jargong om jordens gång. Liksom i alla tider och alla kulturer bygger moral på narrativ. Börja med Bibeln, den första stenen är alltid den tyngsta.
Ett annat narrativ från den klassiska spelteorin, ”fångens dilemma”, ställer frågan så här: Är det rationellt att vara moralisk? Om alla använder mask (om alla låter bli att slänga Star Wars-LEGO i havet), hålls kanske coronan under kontroll (haven hålls renare.) Men eftersom alla andra bär mask, behöver ju inte jag (ingen slänger Star Wars-LEGO i havet, därför kan jag.) Men vad i helvete händer om alla andra tänker lika ”rationellt” som jag. Lockdown lucky loser.
Ness är inte spelteori. Ness är Good Old English Common Sense. Just do it, be good.
Fotnot: Bilden är inte ur den ovan nämnda boken boken.
