Flera länder som klarade av den första covid-vågen med heder har fått allvarliga problem med smittans andra runda. Gamla motsättningar vädras då korruption och vårdklyftor kommer i dagen.
Omkring mitten av 2020 etablerade sig Latinamerika som ett av de hårdast drabbade regionerna i världen av covid-19. Och livet hade knappt återgått till något i närheten av normalitet, innan en andra våg svepte över världsdelen. Även länder som tidigare knappt märkt av pandemin annat än på de stängda gränserna, som Paraguay och Uruguay, gick plötsligt upp bland de 10 värst drabbade länderna i världen i antal dödsfall.
Men det finns en skillnad. Medan den första vågen oftast såg folket sluta upp kring sina presidenter och deras respektive krisplaner, vare sig de stod till höger eller vänster, har de nya utbrotten istället skärpt motsättningarna och lett till omfattande politisk turbulens i flera länder.
Allierade sviker Bolsonaro
Den nya vågen startade i Brasilien, där den redan tidigare hårt drabbade djungelstaden Manaus överväldigades av nya fall, sjukhusen var överfulla med patienter som dog i väntrum och utanför portarna, och där syrgasen som behövs för vården snabbt tog slut. Ironiskt nog fick staden till och med ta emot syrgasleveranser från Venezuela – inte ett land som annars är i position att hjälpa andra speciellt ofta numera.
Den okontrollerade spridningen i Brasilien, vars president Jair Bolsonaro i ett berömt uttalande kallade sjukdomen för ”en förkylning” och hårt kämpat mot nedstängningar, skapade en perfekt miljö för viruset att muteras i, och utveckla den nya ”Manausvarianten”. Det är en av de mest smittsamma av de muterade varianterna av viruset, och verkar ge svårare symtom också hos yngre patienter; det är inte längre så ovanligt med dödsfall även hos 40-50-åringar.
Från Manaus gick vågen vidare till Rio de Janeiro och andra städer. Brasilien närmar sig nu en halv miljon covid-döda enligt officiella siffror. Demonstrationer – företrädesvis kastrullskramlande från balkonger, bilkonvojer och andra former som inte bryter den sociala isoleringen – har pågått under hela året. När landet passerade 400 000 döda grävde demonstranter 400 symboliska gravar på Rio de Janeiros ikoniska badstränder.
Året har också bekräftat brytningen mellan Bolsonaro och flertalet av hans allierade på högerkanten. En parlamentarisk kommitté med en majoritet av partierna bakom sig undersöker just nu hans pandemihantering, med en tänkbar riksrätt i sikte. Presidenten å andra sidan framförde vad som kan tolkas som ett förtäckt statskuppshot när han i april förklarade att ”armén står beredd att agera om restriktionerna (införda av borgmästare och delstatsguvernörer) inskränker på de friheter grundlagen garanterar medborgarna” eller om landet skulle hotas av ”kaos”. I slutet av maj upprepade han vid en militär konferens att armén kan komma att ”behöva återställa normaliteten”.
Paraguays kollaps
Paraguay är något av en lantlig avkrok i Sydamerika, huvudstaden Asuncion är inte större än vissa av Buenos Aires och São Paulos förorter. Dess jämförelsesiffror för brottslighet, fattigdom och korruption är sällan imponerade. Men vid årets början framställdes högerregering enunder presidenten Abdo Benitez-, för ovanlighetens skull, som något av ett framgångsexempel i regionen. Till skillnad från de större grannarna hade landet ridit ut den första vågen med en tidig och hård karantän.
Situationen förändrades dock snabbt under 2021. Antalet smittfall började snabbt öka och i februari överväldigades sjukvårdssystemet – det blev brist på både sängplatser och mediciner, som de anhöriga uppmanades att själva jaga rätt på, samtidigt som apoteken passade på att höja priserna. Samtidigt misslyckades landet totalt med att säkra internationella vaccinleveranser, och det blev skandal när ett hemligt system för att i förtid köpa vaccinationer under bordet avslöjades (flera länder har haft sina motsvarande skandaler kring VIP-vaccinering).
Sociala konflikter i Paraguay har annars oftast utspelats på landsbygden mellan storbönder och jordlösa, men i mars fick landet sin egen proteströrelse bland urbana unga, i likhet med många andra länder under senaste åren. Gatustrider bröt ut där barrikader slogs upp framför presidentpalatset och en demonstrant dödades.
Abdo Benitez tvingades sparka premiärministern, hälsovårdsministern och två andra ministrar, men överlevde en omröstning om riksrätt med ett par rösters marginal, och proteströrelsen tycks i alla fall för tillfället passerat sin topp.
En ljusglimt i Chile
Chile drabbades också av en andra våg, men har lyckats undvika en kollaps i sjukvårdssystemet och är ganska långt framme med vaccinationer. Men folkmajoriteten verkar ändå uppenbart missnöjd med regeringens Piñeras hantering av pandemin, eftersom valet till konstituerande församling blev ett ännu större nederlag för regeringspartierna än vad opinionsmätningarna förutspått.
Argentina tycktes också till en början ha fått smittan under kontroll, med betydligt lägre smittspridning än flera grannländer, men i maj hade landet (åtminstone under en dag) de högsta dödstalen i förhållande till befolkningen i världen. En hård karantän är uppenbarligen inte i sig en tillräcklig åtgärd – men samtidigt finns det fortfarande inget annat alternativ för att åtminstone bromsa spridningen. Buenos Aires borgmästare Horacio Larreta – en av högerns troligaste kandidater i nästa presidentval – bröt med den federala regeringen och startade en juridisk strid för att fortsätta med fysiska lektioner i skolorna, när de ställts in som en del av ett paket nya tillfälliga restriktioner. Men när sjukdomsfallen fortsatte öka blev han tvungen att backa. De spridda protesterna mot coronaåtgärderna drivs av de radikalare delarna av oppositionen tillsammans med de lokala konspirationistiska kretsarna som plockat upp globalt cirkulerande teorier om WHO, Bill Gates och vaccinmaffian.
Stora protester i Colombia
De mest dramatiska följderna har dock hittills synts i Colombia. Det är ett av flera länder som under de senaste månaderna börjat känna av en av pandemins indirekta följdverkningar – en tom statskassa. Landets tillväxt blev minus 8,5 procent förra året, med motsvarande fall i skatteinkomster. Regeringen, som under presidenten Ivan Duque är en av Latinamerikas mest konservativa, planerade att lösa det med en skattereform som skulle ha lagt de största bördorna på låg- och medelinkomsttagare.
Reaktionen blev lika omedelbar som våldsam. Protester bröt ut i april och har fortfarande inte mattats av trots att skattereformen drogs tillbaka efter bara några dagar – nu har rörelsen istället avancerat till nya egna krav, som någon form av basinkomst som lösning på den akuta fattigdom och nöd som brett ut sig i pandemins spår (det har blivit ett fenomen att familjer hänger ut röda trasor från fönstren för att visa att de inte har någon mat). Polisens synnerligen våldsamma svar – minst 50 personer har dödats, varav många av skarpa skott – har också i sig blivit ett skäl till ytterligare ilska. Colombia har under de senaste åren gått igenom en process där rädslan från inbördeskrigets år börjat blekna och människor, framförallt unga, känner att det är möjligt att protestera och engagera sig politiskt som i vilket annat land som helst – en rörelse som började med massdemonstrationerna 2019 och fick sin fortsättning i år.
Den första reaktionen på covid-19 var att tillfälligt lägga alla politiska och sociala konflikter på is. Samhället enade sig istället mot denna yttre, mikroskopiska fiende på ett unikt sätt i mänsklighetens hittillsvarande historia. Under året som gått har den mentaliteten gradvis fallit sönder. Skandalerna med genvägar till vaccin, de vitt skilda villkoren för fattiga och rika under karantän, och begränsningarna i ekonomiskt stöd till dem som förlorat sitt uppehälle, alltihop har avslöjat att vi trots allt inte alla är lika och inte alla kämpar tillsammans mot viruset. De konflikter som tidigare skjutits i bakgrunden kommer nu tillbaka med dubbel styrka.
Foto: São paulo stad, Lincoln Zarbietti
