Min första reaktion då jag stiger in i gamla Nordsjö gymnasium är att det nästan på pricken är en kopia av min gamla skola i Kimito. Nordsjöbyggnaden från 1976 har exakt samma platta, labyrintaktiga layout som skolcentret i Kimito där jag avlade studentexamen 2002. Samma låga rödtegelprofil, vitmålade betongväggar, det vinröda tegelgolvet som slipats glatt av tusentals tonåringsfötter, och som alltid var lika iskallt att gå strumpfota på om vintrarna. Skolcentret i Kimito fungerar fortfarande, men det i Nordsjö är tomt och rivningsfärdigt. Tomt på människor, alltså, men inte helt tomt. Möbler, teckningar, tavlor, klotter, hyllor, låsbara metallskåp enstaka kvarlämnade undervisningsmaterial och annat lösöre finns kvar, som om elever och personal tvingats evakuera i största hast.
Zon V är ett av avslutningsprogrammen för det så kallade Nordsjö-projekt som Klockriketeatern, KOM-teatern och Finlands fotografiska museum i sex år har drivit, med stöd bland annat från Helsingfors stad, som ett led i att rikta mer kulturfinansiering till stadens förorter. (Egentligen handlar det om två olika projekt, Gömda Nordsjö 2016–2018 och Nordsjö 21 2019-2021). V:et i Zon V hänvisar naturligtvis till stadsdelens finska namn Vuosaari.
Denna produktion är förverkligad i samarbete med konstnärsgruppen Kokimo, som i första hand består av visuella- och ljudkonstnärer. Detta märks väl i Zon V, som fungerar mer som en platsinstallation än som en föreställning. Jag skriver platsinstallation, snarare än “platsspecifik installation”, vilket är benämningen som kollektivet använder. Den här installationen kunde med små förändringar sättas upp i princip i vilken övergiven byggnad som helst – på gott och ont.
Skolan är höljd i halvdunkel och med hjälp av stämningsfull ljus- och ljuddesign har arbetsgruppen frammanat en kuslig, men på samma gång nostalgisk och trygg känsla. “Personal” i vita rockar som går omkring tillsammans med besökarna bidrar till trygghetskänslan men väcker också associationer till videospel som utspelar sig i övergivna mentalsjukhus eller hemliga laboratorier. Verkets titel anspelar på så kallade skyddszoner som evakueras eller isoleras i samband med till exempel kärnkraftsolyckor och miljökatastrofer – eller varför inte epidemier? Tjernobyls övergivna skyddszon, dit det numera ordnas guidade turistresor, är naturligtvis en referenspunkt. Själv drar jag associationer till Andrej Tarkovskijs cinematiska mästerverk Stalker (1979). I filmen färdas en trio in till den så kallade Zonen, ett livsfarligt område där naturlagarna har upphävt att gälla, fyllt av tomhet, minnen, artefakter från liv som levts, eller kunde ha levts. Målet är att finna det mytomspunna rum där ens innersta önskningar går i uppfyllelse.
I Zon V är målet, om man kan kalla det för det, åtminstone delvis att komma underfund med vad “ett gott liv” innebär. Utgångspunkten i den övergivna skolan är naturlig. Här har generationer av ungdomar gått i gymnasium, med sina drömmar och förhoppningar om framtida studier, karriärer, upplevelser, passioner och vänskaper. Tyvärr är det inte så mycket av dessa historier som vi får ta del av, och tvärtemot Svenska Yles recensent Lasse Garoff tycker jag inte att installationen speciellt förtjänstfullt lyckas gestalta stadsdelens liv och minnen. Ett av rummen är fyllt av små lappar där Nordsjöbor fått skriva ner vad de anser att “ett gott liv” innebär. Konceptet är sympatiskt, men rätt uttjatat. Här finns även några få tidningsurklipp, men för få för att de egentligen ska ge något extra till upplevelsen. Ett stort bord är fyllt av fotografier från vad jag antar att är parallella projekt som åskådliggör Nordsjöbornas vardag. Överflödet av de okategoriserade små fotografierna gör det ändå omöjligt att vare sig bilda sig en helhetsbild eller ta in specifika historier, speciellt som rummet endast är ett av omkring ett dussin “anhalter” som publiken har möjlighet att besöka under de 60 minuter som vi fritt får vandra omkring i Zon V.
Förutom detta rum finns det förvånansvärt lite i installationen som egentligen anknyter till Nordsjö och dess invånare – jo, i ett av rummen visas något som ser ut som en dokumentärfilm. Jag tror den behandlar utslagenhet, men berättarröstens volym är så låg att jag som har nedsatt hörsel har svårt att uppfatta vad som sägs, och snabbt tappar intresset.
I ett rum har övergivna pulpeter och stolar staplats till ett slags konstverk, i ett annat berättar ännu en person på obegripligt låg volym – jag måste ställa mig med örat till högtalaren – sina tankar om tolerans och samlevnad. Säkert intressant det också, men inte heller här klarar jag av att koncentrera mig mer än ett par minuter.
Trots kritiken ovan är Zon V ett immersivt och på många sätt välutfört verk. Ljusplaneringen är bland den bästa jag upplevt, och helhetsstämningen är spännande, inbjudande och fantasieggande. I ett av rummen som är fyllt av barkflis går återigen mina tankar till Stalker. Jag trivs länge här. Den suggestiva musiken och skogsdoften transporterar mig direkt till Tarkovskijs Zon. Min favoritplats är den långa, rökfyllda korridor som leder till vaktmästarens upplysta bås. Jag promenerar långsamt, tar in stämningen som från en skräckfilm. Genom rökridån blir det varmgula ljuset från vaktmästarbåset starkare. Inom korridorens inramning, nästan som en tv-skärm, ilar plötsligt en siluett förbi med en städvagn, med krasch och brak. Sedan kommer den tillbaka, åt andra hållet, med en stege under armen. Då jag kommer fram ser jag att vaktmästarbåset är inrett i tidsenlig 70-talsdekor. Där sitter siluetten, skådespelaren Carl Alm, och knapprar på en skrivmaskin medan han äter matsäck.
Två andra skådespelare medverkar som minnen av personer som stryker runt i korridorerna. En verkar vara städerska. Är det minnena av personalen som spökar? I rundturens slutskede utspelar sig en liten episod i vaktmästarbåset som är alldeles fantastisk i sin vardagliga enkelhet. De två kvinnorna har nu gjort vaktmästaren sällskap. Genom fönsterrutorna hör man inte vad de säger, men det är överraskande fascinerande att ta del av denna lilla bild ur vardagen. Någon läser tidningen. Diskuterar de innehållet, dagen som gått, elever som hittat på hyss? De dricker te, vaktmästaren ser ut att berätta ett skämt. Blickarna mellan de tre personerna. Vad berättar de? Är det en flört på gång?
Den här lilla scenen sätter fingret på vad det är jag saknar i Zon V. Denna anspråkslösa dramatisering med sin tidsspecifika inramning i 70-talet berättar plötsligt mycket mer om de människor som levt i och öden som utspelat sig i skolan under nästan 50 år. Mycket mer än alla lappar, röster, fotografier och filmer jag tagit del av under de tidigare 50 minuterna.
Foto Kastehelmi Korpijaakko
Zon V. Koncept och förverkligande: Jani Hietanen, Raisa Kilpeläinen, Viljami Lehtonen, Anna Murtola, Veera-Maija Murtola, Anna Pöllänen. Övriga medlemmar i Zon V:s arbetsgrupp: Kastehelmi Korpijaakko, Noora Sandgren, Liisa Söderlund, Carl Alm, Dan Henriksson Samhällskonstnärligt arbete och materialinsamling: Jenni Bergius, Julia Hovi, Kastehelmi Korpijaakko, Liisa Söderlund, Maaretta Riionheimo, Noora Sandgren, Rosa Maria Perä. Spelas i gamla Nordsjö gymnasium till 31.10.2021.
