Litteraturvetaren Ylva Perera, som från och med den första augusti tar över som litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet efter Pia Ingström, hoppas att hon genom litteraturen ska kunna öppna upp för tänkande och dialog. Även om Perera värnar om recensionen som genre så vill hon också ta all litteratur på allvar för vad den är och se den som ett uttryck för vad människor funderar på, drömmer om och kämpar med just nu.
Likt många andra kreativa humanister har litteraturvetaren Ylva Perera, 32, många järn i elden samtidigt. Doktorand vid Åbo Akademi, kulturjournalist och småbarnsmamma. Hon är oerhört glad över sitt nya jobb och säger att det är en tjänst hon länge har velat söka.
– Jag är mitt i doktorandstudierna för tillfället och hade hoppats att jobbet skulle ha lediganslagits först om ett par år men jag kunde på samma gång inte riskera att någon annan får det och sedan sitter där i över 20 år.
Planen är ändå att slutföra avhandlingen i sinom tid.
Antifascism och den tidlösa Mirjam Tuominen
Perera är i egenskap av doktorand en del av Svenska Litteratursällskapets forskningsprojekt Den finlandssvenska antifascismen som just nu befinner sig mitt i den intensivaste fasen. Under ledning av historikern Anders Ahlbäck granskar forskningsgruppen hur finlandssvenskar förhöll sig till och reagerade på fascismen under 1920–1940-talet ur olika synvinklar.
– Jag ville verkligen forska om antifascism. Det är inte bara ett viktigt tema utan också skrämmande aktuellt, säger Perera och påpekar att antifascismen överlag är betydligt mindre utforskad än fascismen, även globalt.
I sin avhandling undersöker Perera hur antifascismen framträder i författaren Mirjam Tuominens (1913-1967) prosa under 1930- och 1940-talet.
– Antifascismen i Tuominens litteratur är intressant på så sätt att den delvis finns där innehållsmässigt, men framför allt utforskar vad det är som gör oss alla kapabla till fascism på ett existentiellt plan, konstaterar Perera.
Tuominen är noga med att poängtera att det inte handlar om att det finns goda och onda människor, utan att vi alla har en inre bödel som gör att vi kan göra oss skyldiga till fascistiska brott. Vad är det i människans sätt att organisera samhället som möjliggör att fascismen kan slå rot?
– Det är inte frågan om någon kampdiktning eller mobilisering. I stället vill jag påstå att hennes litteratur tvingar läsaren att konfronteras med fascisten inom sig själv, säger Perera.
I en tid där fascismen var framgångsrik fortsättatte Tuominen att peka på varje människas personliga ansvar att utöva motstånd och att inte böja sig för fascismen, vilket gör att hon är lika aktuell idag som hon var då.
Tuominen skrev också mycket om utsatta och svaga människor, de som per definition faller utanför fascismens snäva människoideal.
– Hon tvingades på många sätt personligen att konfronteras med sin egen svaghet och sina egna svårigheter och det tror jag att är en orsak till att hon har så stark lyhördhet för att vårt samhälle har så ofattbart svårt att hantera svaghet, säger Perera.
– Hon insisterar på de icke-normtypiska och icke-lyckade individernas värde i samhället.
Hur passar Tuominens författar-skap in i vår tid?
– Det finns jättemycket i västvärldens liberala demokratier som inte alls är särskilt bra eller främjar ett gott liv för svaga människor. Det tycker jag att hon har att säga oss idag, vikten av att kunna rikta en kritisk blick mot oss själva.
Från frilansare till maktposition
Enda sedan Perera tog studenten vid Kimitoöns gymnasium 2008 har hon sommarjobbat och frilansat som journalist för flera olika medier. Hon inledde karriären som lokalreporter på Åbo Underrättelser men trivdes speciellt bra i rollen som kulturredaktör på Nya Åland och Yle Kultur.
– Det var när jag arbetade med kulturjournalistik på Yle i slutskedet av studierna som jag på riktigt insåg att det var det här jag vill göra. Jag njöt av att det jag studerat och kunde något om också var det jag fick jobba med.
Fram till slutet av juli fungerar Perera även som styrelsemedlem för Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker, som bland annat driver projektet Kritikbyrån med pengar från Svenska kulturfonden. Målet är att förbättra frilanskritikernas villkor och öka synligheten och uppskattningen för konst- och litteraturkritiken.
Hur känns det att gå från att ha verkat som frilansare till en stor och inflytelserik medieaktör som Hufvudstadsbladet?
– Det är en identitetskris, definitivt! De andra frilansarna skojade med mig och sa att jag är deras trojanska häst som ska in och försöka förändra från insidan. Som frilansare med dåliga villkor riktar man sig uppåt mot makten men som anställd är jag plötsligt en del av den här makten, vilket är något som jag måste försöka förvalta så bra som möjligt.
Att värna om tänkandet
– I den bästa av världar vill jag föreställa mig att en kultursida är en plats där man kan odla tänkandet, där det finns rum att pröva olika tankar och förhållningssätt, säger Perera. Litteraturen är en viktig samtalspartner när det gäller att få pejl på vilka strömningar det finns inom samhället just nu, men också för att pröva det utopiska tänkandet, det vill säga vad som är möjligt att tänka.
Under vårt samtal återkommer Perera till vikten av att tänka själv och att värna om det egna tänkandet.
– Om det är något jag tycker att är farligt och destruktivt så är det att vi gör världen så liten när vi utgår ifrån att vissa parametrar alltid måste gälla, konstaterar hon och nämner marknadskapitalismen, nationalstatens gränser och att samhället måste byggas upp på ett visst sätt som exempel.
– Naturligtvis behöver vi system och gemensamma spelregler, men ingenting utom naturens lagar är hugget i sten, allt annat går att diskutera och tänka om kring.
Åbobon Perera påpekar att hon gärna ville träffas här, på ett anarkistiskt bokcafé drivet av volontärer i närheten av Domkyrkan, en utmärkt symbol för det hon tycker att litteratur ska vara, en plats där du får vara och vistas och umgås och fundera på världen.
– Litteratur är en form av tänkande, så här ser världen ut eller så här kunde världen se ut. Litteraturbevakning i sin tur är att föra ett samtal kring ett verk och ta diskussionen vidare mot nya tankar och analyser, konstaterar Perera. Jag hoppas att Hbl:s läsare ska känna sig inbjudna att tänka tillsammans kring den litteratur som skrivs och kunna använda kulturen som en språngbräda för att diskutera samhälleliga frågor.
– Jag vill påstå att kritiken i första hand inte riktar sig till författaren, det är inte feedback det handlar om, utan om att öppna upp verket för läsaren.
Kritik är dialog om ett verk
Perera debuterade år 2016 med romanen Dödsdalsdansösen och även om hon för tillfället inte har någon brådska med att återvända till det egna skrivandet så känner hon sig heller inte färdig som författare.
– Jag har absolut ett begär och ett driv att skriva.
Hur är det att ha dubbla roller som både litteraturkritiker och författare?
– Det är helt klart utmanande, speciellt i ett litet sammanhang som Svenskfinland. Jag tänkte mycket på det redan då jag sökte tjänsten, hur man hamnar i en maktposition på både gott och ont, säger Perera.
– Det är inte en dålig sak att människor som tycker om att läsa även tycker om att skriva, utan en förståelig dynamik. Men det gäller att försöka upprätthålla en tydlig gränsdragning mellan rollerna och i synnerhet att ha integritet, jag måste vara okej med att alla inte kommer att uppskatta allt som jag skriver och gör.
Hur är det att recensera och eventuellt säga något negativt om andra finlandssvenska författares verk?
– Jag är väldigt omotiverad av elakhet för elakhetens skull. Jag tror starkt på att så länge som du skriver en bra recension, det vill säga att du tar verket på allvar och motiverar din ståndpunkt, så går det också att vara kritisk men samtidigt respektfull, säger Perera. Och är du det så vill jag våga tro på att det går att röra sig i det litterära Svenskfinland utan att bli bespottad.
– Det återstår förstås att se, men jag tänker mycket på att vi behöver värna om recensionen som genre i den bemärkelsen att det handlar väldigt lite om att tycka si eller så, utan om att gå i dialog med ett verk och belysa hur det placerar sig i ett litterärt sammanhang, dess styrkor och svagheter. Det är något helt annat än att bara godtyckligt tycka något och vara snäll eller elak.
– Kritiken riskerar ofta att likställas med olika typer av konsumentomdömen på ett sätt som jag tycker att kritik inte är, säger Perera. Du är inte elak om du inte gillar en bok så länge som du kan visa på varför du inte gillar den eller varför du tycker att den inte fungerar.
Så du skulle inte ha några problem med att såga en bok som du tycker att förtjänar det?
– Nej, åtminstone inte att kunna visa på var det brister. Det är en förutsättning för att kunna tro på en kritisk offentlighet, något som är viktigt både i demokratins och litteraturens namn.
Litteratur – att vara en del av ett större sammanhang
Vilken sorts litteratur vill du lyfta upp?
– Jag vill försöka vara uppmärksam på vilka böcker vi inte alltid har läst, vilka som inte alltid får utrymme och lyfta upp olika röster och förhållningssätt, säger Perera. Det är utmanande då vi inte har så mycket spelrum och dessutom ett uppdrag att belysa den finlandssvenska litteraturen.
– Den finlandssvenska litteraturen existerar inte i ett vakuum, så fastän det är den som ska lyftas upp så kan man göra det också genom att uppmärksamma kopplingar till sådant som skrivs på annat håll, och den vägen framhäva det finlandssvenska.
Vilka litterära teman är aktuella just nu?
– Litteratur, som handlar om att berätta saker, problematiserar just nu mycket vem som har fått berätta tidigare och att försöka lyfta fram de som tystats. Jag upplever att vi kollektivt jobbar mycket med att göra upp med det förflutna.
Stora teman, hur är det då med den lilla individen och hens ångest?
– De hänger ihop, vi ingår i en kedja. Det fina med litteraturen är att vi inte behöver tänka ensamma. Att läsa är att bli påmind om att man inte är ensam, säger Perera. Jag började nyligen läsa Krig och fred av Lev Tolstoj för första gången och tycker att det ger någon form av tillförsikt att läsa ett över 150 år gammalt verk och ändå kunna möta de här människorna och karaktärerna.
– Jag skulle tycka om att kunna bedriva en kulturjournalistik där man erbjuder den enskilda människan ett sätt att känna sig som en del av ett större sammanhang.
Foto: Mira Berndtson
