Konstnärsparet Greta Hällfors-Sipiläs och Sulho Sipiläs konst visar att de vaket sög åt sig nya intryck från modernismens internationella storheter. Vad hade hänt om de gjort andra val i livet? Tänk om de brutit med den konstnärligt isolerade Helsingforsmiljön och farit – egentligen vartsomhelst: Stockholm, Köpenhamn, Paris, Berlin. I stället blev bådas konstnärsprojekt avbrutna i förtid, skriver Pontus Kyander.
Det sägs att droppen urholkar stenen, men inte alltid. Nog kom modernismen till Finland droppvis under 1910- och 20-talen, men det ledde inte till något modernistiskt genombrott som i grannländerna Danmark och Sverige. Den finländska konstpubliken och kritiken svarade med att knyta sjalen tätare om huvudet, trycka hatten djupare över öronen och dyka in i 1930-talets brunmurrigt instängda stilgarderob.
På sitt eget vis speglar konstnärsparet Greta Hällfors-Sipilä (1899-1974) och Sulho Sipilä (1895-1949) detta förhållande. I deras arbeten ser man potentialen, det som var och kunde ha blivit, och omsider det som blev. Makarna Hällfors-Sipilä avviker från de andra fåtaliga finländska modernisterna genom att de inte studerade utomlands utan tog emot impulser från det lilla som visades av internationell konst i Helsingfors. Strindbergs konstsalong drevs av en inflyttad stockholmare med intresse för det nyaste i den tyska, ryska och svenska konsten. Mellan 1914 och 1916 visades flera utställningar som fått efterverkningar på finländsk konst: expressionistgrupperna Der Blaue Reiter och Die Brücke (båda 1914), makarna Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald (1915) samt Marc Chagall och Vassilij Kandinskij (1916, samma år som Kandinskij vistades i Stockholm under tre månader). Hur avgörande de första utställningarna var för Greta Hällfors-Sipilä och Sulho Sipilä kan man bara spekulera i, men från 1915 var de båda studenter vid Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och de har från detta år med stor säkerhet sett vad Strindbergs konstsalong hade att erbjuda av ny konst.
Mottagliga för det nya
Att de båda formades särskilt av makarna Grünewald-Hjerténs, Chagalls och Kandinskijs konst står utom tvivel, för efter 1917 och ännu en bit in på 1920-talet, arbetar båda i en samstämd och eklektisk form av modernism. Där finns element av kubism, futurism och expressionism i en uppsluppen och föga teoretiskt betungad uttolkning. Det handlar inte om en modernistisk stil, utan alla på en gång, ofta i en ljus kolorit med mycket av det vita underlaget synligt. Särskilt är det Sigrid Hjerténs medvetet naivistiska Stockholmsmotiv som får en återklang i framför allt Gretas bilder av miljöer och händelser i Helsingfors, inte minst den fina målningen ”Helsingforsmotiv” från revolutionsåret 1918. Den tecknar humoristiskt och fartfyllt en vy från Södra hamnen upp mot den byggnad som vi numera känner under namnet Helsingfors domkyrka. Där spottar ett fartygs skorsten ut en häftig kaskad av ånga medan en sjöman är på språng för att hejda en framrusande spårvagn. ”Modernitet, elektricitet, simultanitet!” hade en futurist kunnat säga om bilden. Flera av Sulhos målningar har i gengäld en stark prägel av Chagalls kolorit och form där ”Pengarna klirrar på kyrkbacken” (1920) visar en gubbe som skulle kunnat vara hämtad ur Chagalls ryskjudiska persongalleri.
Konstnärligt isolerade
Att deras konst i så hög grad påminner om internationella storheter är inte en kritik, utan visar att de vaket sög åt sig nya intryck. Modernismen manifesteras i en dräkt som avviker från miljön omkring dem. Vad hade hänt om de gjort andra val i livet? Tänk om de brutit med Helsingforsmiljön och farit – egentligen vartsomhelst: Stockholm, Köpenhamn, Paris, Berlin. I Helsingfors saknades en miljö som kunde bära upp en vidare utveckling av det de påbörjat. Istället sökte Sulho tryggheten i en karriär som sjöofficer, och Greta hade svårigheter att föra sin konst vidare, i synnerhet från 1930-talets början. Som deltidskonstnär blev givetvis Sulhos produktion begränsad. Hans yrkesval lämnade dessutom Greta periodvis ensam, en omständighet som i sig knappast borde ha hämmat henne som konstnär, men som ändå lamslog hennes produktivitet.
Det går inte att ur detta konstruera den konventionella berättelsen om en kvinnlig konstnär fast i patriarkala strukturer; tid, ekonomi och möjligheter saknades inte, och barn hade makarna inte heller. Greta diagnosticerades med schizofreni 1946 och förblev på mentalsjukhus livet ut. Det pekar mot en förklaring med rötter i psykisk sårbarhet och sjukdom, vilket inte bryter ut från en dag till en annan.
Denna historia om två i varandra tätt sammanslingrade konstnärsliv, där det ibland är svårt att avgöra vem som målat vad, är nog så intressant som deras enskilda verk. Eller riktigare: den ger ett perspektiv på utvecklingen från en uppsluppen modernism till bådas allt ensligare bilder från en lägenhet på en våning högt upp i Rödbergen. Det som sker, sker alltid långt bort. Livet är någon annanstans.
Greta Hällfors-Sipilä och Sulho Sipilä. HAM Helsingfors konstmuseum.
Visas till 14.08.2022.
