Komiskt ambivalent och sofistikerat mänskligt om Albaniens systemskifte

av Otto Ekman

I sin självbiografiska bok Fri skildrar Lea Ypi hur barnet småningom förnimmer den albanska regimens lögner och eufemismer.

Lea Ypis självbiografiska berättelse om sin uppväxt under Albaniens enpartidiktatur och den kaotiska och våldsamma övergången till marknadsekonomi utkom redan år 2021 på engelska, men har under hösten fått en välförtjänt ny uppmärksamhetsboost och utkommit i en rad nya översättningar, bland annat på svenska, av Amanda Svensson, på Albert Bonniers Förlag.

Ypi är i dag professor vid London School of Economics, och som om inte redan resan från Enver Hoxhas kommunistiska eremitstat till marknadsekonomins ekonomiska högborg vore ironisk nog, så undervisar hon dessutom i marxism! Faktum är att hennes bok, som hon också själv antyder mot slutet, kan läsas om inte som ett direkt försvar av marxismen så i alla fall som ett slags motargument mot Francis Fukuyamas i dag så slitna tes om att marxismens fall i östeuropa innebar “historiens slut”.

Inget simpelt försvarstal

Med detta verkligen inte sagt att Ypis bok skulle vara något slags simpelt försvarstal för det system som Albaniens diktator Enver Hoxha regerade över. Hennes skildring av sin tidiga uppväxt är sofistikerad i sin mänskliga ambivalens, då den blandar barnets guldskimrande idealistiska naivitet med en gryende medvetenhet, först hos läsaren, om att också de vuxnas värld är uppbyggd på ett system av mycket mer farliga oskrivna lagar och illusioner.

Att presentera systemet av eufemismer och nätta små lögner som det totalitära systemet vilar på genom ett barns ögon är ett skickligt drag, som understryker dess absurditet och får det att kännas som en mörk saga. Som alla fantasiuniversum har det sin egen vokabulär, kreativa nyord som småningom presenteras och sätts i sammanhang: en människas “biografi” är listan på individuella eller familjära kontakter, kopplingar eller förseelser som bestämmer huruvida en medborgare är pålitlig i statens ögon eller inte. Att ha “studerat vid universitetet” innebär, åtminstone hos familjen Ypi, en tur till något av diktaturens ökända fångläger där en bra eller dålig “rektor” innebär skillnaden mellan att “examineras” efter avlagt straff, rådbråkad till kropp och själ men med livet i behåll, eller “kuggas” (ja, ni kan gissa…)

Frid och fröjd tills fasaden rämnar

Men för ett omoget sinne som saknar referensramar är det omöjligt att uppfatta alla underliggande signaler på en gång. I motsats till läsaren eller sin familj växer den unga Lea upp i tron att allt är frid och fröjd, hon omfattar sitt samhälles absurditet utan att ifrågasätta det: som hon fått lära sig i skolan älskar hon “onkel Enver”, men är lika stolt när hennes föräldrar högtidligt placerar en skinande blankröd Coca Cola-burk, en symbol för det dekadenta kapitalistiska Väst och den ultimata dekorativa statussymbolen, på paradplatsen på hyllan där landsfaderns porträtt borde trona.

Då systemet plötsligt kollapsar, och drar med sig det nätverk av lögner som draperat sig kring det likt klängrankor, står Lea plötsligt inför en identitetskris. Onkel Enver, som hon fått lära sig att visserligen pliktskyldigt men ändå med barnslig entusiasm dyrka, är inte en välvillig beskyddare utan en förtryckande tyrann. Att hennes familj delar efternamnet Ypi med tjugotalspremiärministern som sedermera demoniserats som en quisling och kollaboratör med de italienska fascisterna är inte alls en slump, de är samma familj! Lea får plötsligt, i ett svep veta att hon själv vuxit upp i en svartlistad släkt med riktigt dålig biografi, som tvingats att själva leva i och också uppfostra henne i en lögn för att skydda henne från de värsta konsekvenserna. Men i samma stund som mardrömmen avslöjas är den äntligen skingrad, nu väntar frihet och upprättelse!

Paralleller till i dag

Vägen mot marknadsekonomin och “att bli som resten av Europa” är mer komplicerad än den först verkar. Ypis skildring av Albaniens kaosartade 90-tal väcker obekväma paralleller till i dag på flera olika sätt. Å ena sidan understryker hon hur grunden till dagens “Fort Europa” med Frontex-patruller som jagar kantrande överfyllda båtar på Medelhavet lades i och med Italiens och EU:s desperata försök att värja sig mot albanska flyktingfärjor. Det är extra ironiskt med tanke på hur just rörelsefrihet varit ett av de krav som västländerna som mest högljutt ställde på det kommunistiska öst.

En annan parallell till i dag ser jag i Ypis mörkt komiska skildring av de pyramidspel som slog rot i den nyligen liberaliserade albanska ekonomin och som så småningom blev en bidragande orsak till inbördeskriget år 1997, då nästan hälften av den albanska befolkningen försattes i personlig konkurs. Självsäkerheten och den aningslösa jargongen hos den kedjerökande imamen som försöker övertyga Leas pappa att investera familjens magra besparingar är som ett historiskt eko av dagens kryptovaluta-missionärer.

 

Lea Ypi

Free – Coming of Age at the End of History, 

Allen Lane 2021.

Fri: En uppväxt vid historiens slut. 

Översättning: Amanda Svensson.

Albert Bonniers Förlag, 2022.

Lämna en kommentar