Ännu i dag hinner den som är snabb gå och se på Presidenterna på Esbo stadsteater. Den 90 minuter långa enaktaren är regisserad och koreograferad av Carl Knif, vars Company i år firar 10-årsjubileum. Presidenterna (Die Präsidentinnen) var österrikiske kultdramatikern Werner Schwabs debutpjäs – han skrev den som 32-åring 1990. Mellan den och hans förtidiga död i alkoholförgiftning fyra år senare spottade han ut 16 pjäser till. Det sägs att han skrev sina manus nattetid med flaskan i hand medan han lyssnade på industrial-bandet Einstürzende Neubauten på högsta volym, och intensiteten i texten skvallrar om att detta mycket väl kan stämma.
Vill man göra en självbiografisk läsning av Presidenterna, kan man konstatera att Schwab gräver där han står. Pjäsen, som utspelar sig under en kväll i en liten lägenhet (men också i tankeplanet på många andra ställen) följer tre kvinnor, städerskor, i övre medelåldern eller pensionsåldern, som via påvens tal på tv börjar nysta upp sina liv, problem, tillkortakommanden, drömmar och plågoandar. Schwab själv uppfostrades av en strängt religiös ensamstående mamma som arbetade som städerska, och hade en fattig och svår uppväxt.
De tre kvinnorna är karikerat tecknade och representerar idéer snarare än verkliga personer, eller möjligen olika sidor av samma : sedlighet, promiskuitet och avhållsamhet. Erna (Linda Zilliacus) predikar om hur viktigt det är att leva i sparsamhet och dygd (själv använder hon toapapper som kaffefilter och gamla tidningar som toapapper), medan Grete (Jonna Nyman) fortfarande drömmer om att gifta sig med en rik rockstjärna, ha vilt sex och leva jetsetliv. Den mest osannolika karaktären är Mariedl (Åsa Wallenius), vars specialitet är att gräva upp toalettstockningar med bara händerna. Hennes naiva självuppoffring i försynens tjänst framstår ju längre föreställningen lider allt mindre som självutplåning och allt mer som ett girigt suktande efter beröm och erkännande av de “fina familjer” vars skitklöntar hon nästan bokstavligen simmar bland.
Livstragedierna rullas upp, den ena efter den andra – skilsmässor, barn som övergett sina mödrar, incest, fattigdom och obesvarad kärlek. Samtidigt är det svårt att se dessa kvinnor som offer för annat än den egna egocentrismen, självömkan och moraliska överlägsenheten. Något stöd eller systerskap erbjuds sannerligen inte. I stället blir det bitskt gnabbande, den ena damen fastare besluten än den andra att trampa ner sina ödessystrar i upphöjandet av de egna konservativa idealen och i den småborgerliga jakten efter ett statuserkännande som skulle lyfta upp dem över smutsen, över den underklass för vilken Edward Bulwer-Lytton satiriskt myntade uttrycket “the great unwashed”. Schwab själv har sagt om sin trio av kvinnor att de är “människor som tror att de vet allting och kan bestämma allting. Det är en form av megalomani.” I själva verket, tycks Schwab vilja säga, är de presidenter endast över sitt eget lidande. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, enligt Madeleine Albright, och dessa tre kvinnor är utan tvekan på väg just dit.
Absurdismen möter äckelrealismen i Schwabs ursinniga uppgörelse med en småborgerlig arbetarklass som tar ut sin bitterhet på människorna kring dem i stället för på systemet som skapat deras belägenhet. Att Schwab noga undviker det politiska och samhälleliga, annat än som en undertext, är både en styrka och en last. Å ena sidan skriver han oss aldrig på näsan (förutom kanske med en klick skit), men å andra sidan känns det på slutet som om allt detta psykologiserande hade krävt en större sociologisk skärpa för att föreställningen riktigt skulle ha bitit sig fast i samtiden.
Konstnärligt är det som brukligt då Carl Knif är inblandad utsökt. Föreställningen är oerhört texttung, men den stiliserade koreografin och regin tillför ett ytterligare lager av berättande – det förstärker och karikerar kvinnornas underliggande motivationer och säger ofta det som i de ironiska replikerna förblir osagt. Koreografin lättar också upp vad som kunde ha varit en lite för mastodontisk textmängd för att förmedla naturalistiskt. Skådespelarna får arbeta som hästar, och lite stapplande på replikerna här och där skvallrar om att det fysiska tagit upp mycket av repetitionsfokuset. Zilliacus, Nyman och Wallenius levererar trots lite osäkerhet här och där alldeles lysande, karikerade rollprestationer, ypperligt förhöjda av kostymerna och maskeringen, tydligt inspirerade av Cindy Shermans groteska självporträtt. Videoinstallationen på slutet begriper jag mig däremot inte på – den tillför absolut ingenting, och det förblir ett mysterium för mig vad dess funktion ska vara.
Svenska Teatern har denna höst haft specialfokus på uppsättningar för en publik över 60, till stor del med myspysiga komedier och ännu ett Florian Zeller-drama med Asko Sarkola i huvudrollen. Presidenterna hade utan tvekan rymts in i denna tematik, men med lite mer sting och samhällsrelevans än komedier av Sissela Kyle och Adde Malmberg. Att föreställningen nu endast fått fyra föreställningar i Esbo (som ju enligt alla Helsingforsbor är jävligt långt från Helsingfors) är synd. Den hade förtjänat en längre spelperiod.
Foto: Yoshi Omori
Esbo Stadsteater & Carl Knif Company: Presidenterna. Regi: Carl Knif. Manus: Werner Schwab. Ljud: Janne Hast. Ljus och scenografi: Petri Tuhkanen. Kostym: Karoliina Koisio-Kanttila. Maskering: Tuija Luukkainen. På scenen: Jonna Nyman, Åsa Wallenius, Linda Zilliacus. På video: Aksinja Lommi, Oksana Lommi, Sonia Haga. Spelas i Norrskenshallen, Esbo, till 10.11.2022
