Sedan 90-talet har utbildningsdiskussionen gått från att ha varit värdefokuserad till att bli resultatfokuserad. Det oroar pedagogiklektorn Birgit Schaffar, som ser en ohälsosam marknadsorientering urholka undervisningen.
I år är det 50-årsjubileum för den svenska konstnären Peter Tillbergs berömda tavla Blir du lönsam, lille vän? Tavlan föreställer en klass med allvarliga och prydliga barn i ett klassrum, och i sin grådaskiga realism ger den ett snarast dystopiskt intryck. Jag inleder den här artikeln med tavlan, eftersom den, eller snarare dess titel, genast ploppar upp i skallen på mig efter att jag intervjuat Birgit Schaffar, som är lektor i allmän didaktik vid Helsingfors universitets pedagogiska fakultet.
I en insändare i Helsingin Sanomat- 18.10 kritiserar Vänsterförbundets undervisningsminister Li Andersson och Centerns vetenskaps- och kulturminister Petri Honkonen den reform av antagningskriterierna till högskolor och universitet som gjordes under regeringen Sipilä, och som trädde i kraft 2020. Reformen har klandrats för att den ger andra stadiets examen och kursmängd i vissa ämnen större tyngd än inträdesproven, och speciellt för att naturvetenskapliga ämnen, i synnerhet matematik, ges betydligt mer poäng än andra ämnen, oberoende av till vilket ämne den studerande söker.
Reformen ledde till en rusning till matematikkurserna i gymnasiet, och många elever valde bort kurser i andra ämnen som intresserade dem. I sin insändare uttrycker ministrarna en förhoppning om att det pågående arbetet med att – igen – förnya -antagningskriterierna ska genomföras så att reformens följder för de lägre utbildningsstadierna tas i beaktande, och så att eleverna på första och andra stadiet har möjlighet att välja sådana ämnen och kurser de själva är intresserade och inspirerade av.
– Fast jag just nu huvudsakligen har att göra med frågor som angår klasslärare i årskurs 1–6, och inte är insatt i alla detaljer av 2020-reformen, så är dess övergripande anda förstås inte helt överraskande. Det finns tydliga trender inom utbildningspolitiken som den här reformen också präglas av, säger Birgit Schaffar.
– Reformer av detta slag har som mål att göra antagningen snabbare och mer effektiv, för att få fram de lämpligaste studerandena till högskolorna. Det är i och för sig ett eftersträvansvärt mål. Men vi behöver alltid fråga: lämpligast och mest effektiv för vad och vem? Här behöver vi vara lyhörda för vem som anser vilka kunskaper och färdigheter som nödvändiga och värdefulla för morgondagens samhälle.
Mätningar blir målet
Vill man, kan man se ett samband mellan antagningsreformen och de tre helheter som mäts i PISA-undersökningen: matematik, naturvetenskaper och läsning. Det var i samband med att PISA-undersökningarna inleddes år 2000 som Finlands rykte som föregångare inom utbildning verkligen sköt i höjden, och under början av 2000-talet ockuperade Finlands elever flera förstaplatser i undersökningen. Också i Finland lade man allt större vikt på att jämföra elevers skolprestationer, med fokus vid de ämnen som mättes i PISA-undersökningen. Men tvärtemot förhoppningarna har utvecklingen lett till att finländska 15-åringars resultat i PISA-undersökningarna stadigt dalat. Samtidigt kommer allt fler larm om att finländska barn läser allt sämre, har sämre språkkunskaper och är mer stressade, deprimerade och oroliga för framtiden än någonsin.
– Det finns ett inbyggt problem i alla mätningar, säger Schaffar.
– Man behöver tydliga kriterier för vad man vill mäta och för vad man menar med kvalitet. Och när man blir bedömd enligt sådana kriterier och mätningskategorier, är det ganska naturligt att man börjar rikta in sin verksamhet på att passa dessa kriterier. Det som alltså bara ska vara ett verktyg för att bedöma kvaliteten hos en verksamhet, blir plötsligt verksamhetens interna målbeskrivning och vision.
Grovt sagt urvattnar man vad kunskap är och vilka färdigheter och insikter skolan borde förmedla till den minsta mätbara nämnaren, anser Schaffar.
Går marknadens ärenden
Enligt Birgit Schaffar är ett av de centrala problemen en allt starkare betoning på att dokumentera prestationer och lärande.
– Å ena sidan finns en i och för sig god tanke om att dokumentera lärande och prestationer för att åstadkomma en så jämlik utbildningsnivå i hela landet som möjligt. Det är även självklart att vi vill kunna ta tag i problem, och stöda och hjälpa barn redan i ett tidigt skede. Men problemet ligger i vad man mäter, vem det är som bestämmer vad man mäter och med vilka syften man ska dokumentera.
Schaffar säger att vi här kommer in på grundläggande frågor om vad kunskap egentligen är och vilket syftet med skolundervisning och utbildning ska vara. Problemet med till exempel PISA-undersökningarna är dubbelt: dels blir mycket som inte går att mäta utanför dylika instrumentaliseringar av kunskap, och dels är de som bestämmer vilka tyngdpunkterna är varken neutrala expertråd eller demokratiskt valda institutioner. PISA-undersökningen, till exempel, utförs av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD. OECD är en överstatlig organisation för främjande av global marknadsekonomi, inte en demokratiskt vald församling eller ens ett organ för utbildning.
– Utformningen av vår utbildning styrs i dag i allt högre grad av organisationer som OECD, Världsbanken och Unesco, och allt mindre av demokratiskt valda, nationella institutioner. Dessa organisationer styr inte med direkta medel; inom pedagogisk policy-forskning talar man snarare om ”soft governance”. Man påverkar den offentliga diskussionen och beslutfattarnas opinion. Och det som det inte talas så mycket om är vad de här organisationerna representerar: de är representanter för den globala marknadsekonomin.
Vad är god utbildning?
Birgit Schaffar noterar att sedan 90-talet har tyngdpunkterna i och språket vi använder om utbildningen stadigt förändrats. I dag talas allt mer om vikten av ”problemlösningsförmåga”, ”entreprenörskap”, ”innovationer” och ”konkurrens-kraft”, termer som syftar till individuell utveckling och framgång, snarare än samarbete, solidaritet, gemenskap och meningsfulla sammanhang i livet. Detta är inte en slump, lika litet som det är en slump att till exempel humaniora och konstämnen, som är svårare att mäta, rankas lägre i högskolornas antagningssystem.
I en artikel i Nordic Journal of Studies in Educational Policy från 2021 varnar Schaffar för det förenklande sätt på vilket OECD definierar ”kompetens”, alltså vad framtidens generationer bör kunna för att vara förberedda inför framtiden, som en uppsättning enkelt mätbara faktorer. I artikeln citerar hon pedagogen Gert Biesta, som har noterat att i diskussionen om utbildning fokuserar vi i dag nästan uteslutande på vilken kvalitet utbildningen håller, men det är i dag nästan ingen som diskuterar vad som är en ”god utbildning”.
– Frågan är: Mäter vi det som vi värdesätter, eller nöjer vi oss med att värdesätta det vi kan mäta?
Det som inte kan mätas
Schaffar noterar att det finns en överhängande fara för att allt det som inte är så lätt att mäta, men är nödvändigt för att kunna använda de mätbara kompetenserna på ett vettigt sätt, eroderas i utbildningen. När språk, historia, samhällslära, konst och kultur blir allt mer undanträngda, minskar också våra förutsättningar för att förstå varandra, samarbeta och jobba för det gemensamma bästa. Vi får -istället ett samhälle baserat på individualism, framgångsideologi och tävling.
Lite förenklat kan man säga att vi gått från en värdebaserad utbildning till en resultatinriktad utbildning.
– Förr byggde den finländska utbildningen på en uttalad tanke om jämlikhet, om att ingen skulle falla mellan stolarna. Men i dag talar vi nästan aldrig om vad syftet med utbildning är, eller vad god utbildning är – om kunskapens roll för att skapa ett meningsfullt liv för individen och för gemenskapen. Vi har överlåtit åt de globala marknadskrafterna att definiera vad som är viktigt i undervisningen, vad som är viktigt för framtida generationer att kunna.
Foto: Manuel Kronqvist
