Före valet befann jag mig ofta i politiska diskussioner på internet. Trots att dessa debatter sällan är bra för annat än att höja blodtrycket, så är det någonting frestande med chansen att tillrättavisa någon på håll. Att ge sig in i argument med främlingar på nätet liknar att spela hasardspel. Möjligheten att få ryggdunkningar av sina gelikar efter att man sprungit retoriska cirklar runt någon fjant är lockande, och den blir bara mer lockande för varje gång man själv blivit fjant-förklarad. Att forumen, precis som hasardspel, är designade för att främja detta ohälsosamma beroende är heller inget sammanträffande.
Särskilt ett fall snurrar nu, ett par veckor senare, runt i mitt huvud likt Adam Smith i sin grav varje gång en nyliberal talar om ”marknadens osynliga hand”: I en diskussion om taktikröstning uttalade sig någon om att hen kände sig tvungen att rösta på Samlingspartiet, istället för SFP som hen önskade, på grund av en mycket välgrundad fruktan att Sannfinländarna skulle bli ett regeringsparti. Som jag och många andra då påpekade var en röst på Samlingspartiet inte alls nödvändigtvis en röst mot Sannfinländarna, och jag uppmanade hen att rösta på SFP, eller ännu hellre SDP, för att avvärja en högerpopulistisk regering. I skrivande stund har ingen regering ännu bildats, men Samlingspartiet verkar, med Petteri Orpo i spetsen, inte alls skygga för att samarbeta med Sannfinländarna. Av allt att döma ser det tvärtom ut som att SFP är det enda som för tillfället stoppar Samlingspartiet från att bilda en svartblå regering. Jag tänker nu på denna person. Hur röstade hen? Ångrar hen sig? Är hen alls medveten om situationen, och att vi, kritikerna, antagligen har fått rätt? Det är återigen attraktivt att ta upp diskussionen med vederbörande, för att få bada i min intellektuella överlägsenhet.
Min pessimism gällande Samlingspartiet grundar sig inte enbart på avsmak, utan också på den väldokumenterade historiska tendens det finns hos liberaler att välja fascisternas sida över socialisternas under tider av politisk polarisering. Petteri Orpo är inget undantag. Trots att han stoltserar med en ”joka miehen”-image (plagierad av Timo Soini), ligger hans prioriteter helt tydligt hos kapitalet och borgerskapet. Man skulle kanske ha trott att löften om att balansera budgeten utan att skära ner på “någonting nödvändigt”, samtidigt som man lovade sänka skatterna hade genomskådats av lite flera väljare, men nu får vi väl vänta och se hur finländarna förhåller sig till regeringen om 2 eller 4 år. En glimt av en möjlig framtid kan vi se i Sverige, där den borgerliga regeringen visat sig vara inkompetent, onåbar, och misstänksamt obrydd av korruption. En majoritet av svenskarna är nu missnöjda med regeringen, som betett sig precis som vänstern varnade för innan valet.
Om vi återvänder till mitt exempel: Borde jag låta mina egomaniska begär vinna, eller borde jag lämna den här stackars SFP-anhängaren i fred? Trots att det vore otroligt tillfredsställande att säga: “Vad var det jag sa?”, så tror jag att det endast skulle få denna person att borra huvudet ännu djupare ner i den blåa sanden, och framförallt skulle det vara småsint och äckligt. Jag tänker därför inte säga “Vad var det jag sa?” till någon alls, vare sig de röstade för Samlingspartiet eller Sannfinländarna. Jag tänker endast mycket tydligt och öppet insinuera att jag rättmätigt KUNDE välja att säga det, genom att diskutera huruvida jag borde. För om det är någonting jag lärt mig av att tvångsmässigt titta på reaktionära förståsigpåare, så är det att man kan säga vad som helst utan konsekvenser så länge man formulerar sina uttalanden som frågor.
Foto: Wikimedia
