Utanför en bank i Bergen på Norges västkust, landets näststörsta stad och tidigare huvudstad, finns en bronsstaty av en tiggare. Tiggaren är till hälften bortvänd, han lutar sig bakåt och tittar in mot väggen, sitter i en pose med ena armen lutad mot sitt knä. Han signalerar trötthet, leda, lojhet och en del skam.
Jag har gått förbi honom många gånger, banken ligger vid Bryggen, ett torg där det säljs fisk och skaldjur, somliga av dem ser ut som monstruösa sagodjur. Ett turiststråk i min dotters hemstad sedan några år. Första gången hejdade jag henne och mig – för konflikten mellan den monumentala bankbyggnaden och tiggaren. Det oväntade i mötet. Att man visar utsatthet så öppet och skamlöst och att bankväsendet som ställer ut tiggaren, ja hur tänker de?
Kanske tänker de att folk ofta undviker att se på tiggare och andra utsatta. Man viker helst undan med blicken. Det är svårt att se levande tiggare i ögonen, antingen man ger dem en slant eller låter bli. En staty av en tiggare kan man däremot betrakta i lugn och ro utan att riskera att hen ser tillbaka och konfronterar en med – vad? Sina behov, sin fattigdom, att de inte har det jag har.
Att gjuta en tiggare i brons, att göra ett monument av hen att ställa ut är att lyfta fram utsattheten. Det är också en inbjudan.
I Ia Genbergs systemkritiska bok Klen tröst, och fyra andra berättelser om pengar (2018), hittar jag följande passus: ”Fattiga älskar ju att titta på rika, eller hur? Aldrig tvärtom. Rika tittar aldrig på de fattiga, rika undviker fattiga med blicken. De vill inte veta att de finns.” Texterna i Genbergs bok handlar om att både den som har och den som inte har pengar sällan uppfattar hur privilegierad alternativt underprivilegierad hen är. Det finns alltid andra förklaringar än ekonomin. Den utsatta internaliserar ofta majoritetens eller den privilegierades synsätt.
Jag är kortväxt, och har således en synlig funktionsnedsättning.
Med åren har jag blivit alltmer irriterad på att folk som inte känner mig (som inte har vant sig vid mitt utseende) undviker mig med blicken. Problemet är inte att de stirrar på det eller den ”avvikande”, problemet är att de inte tittar alls, att jag blir osynliggjord och lätt glöms bort. Det här är, vill jag påstå, något annat än klagomål kvinnor över femtio brukar framföra, att de är osynliggjorda. För när jag tänker efter har det pågått hela livet, och män med funktionsnedsättningar klagar på samma sak.
Att gjuta en tiggare i brons, att göra ett monument av hen för att ställa ut är att lyfta fram utsattheten och göra något stort av den. Det är också en inbjudan, att se och bli sedd.
Sysselsättningsgraden blir hela tiden bättre för personer med olika funktionsnedsättningar, men mycket återstår att göra. Att vara med i arbetslivet ses som en grundförutsättning för att ha en dräglig ekonomi och för att ses som en ”fullvärdig samhällsmedborgare”.
Att jag har möjlighet att uttrycka mig offentligt är ett privilegium de flesta i min situation inte har. Det är lite som att sitta staty – inne i banken, inte utanför.
