Lukas Moodyssons uppföljare på den numera redan klassiska filmen Tillsammans är väldigt mörk, trots sina mjuka, varma färger och sin kärlek till karaktärerna.
Efter drygt 20 år kommer Lukas Moodysson med en uppföljare på sin succéfilm Tillsammans från 2000. I Tillsammans 99 har filmens rollfigurer precis som skådespelarna åldrats 24 år. Originalet utspelade sig i ett färgsprakande och dysfunktionellt bostadskollektiv i Folkhemssverige 1975, medan den senare filmen hunnit till 1999, där det vankas återträff i det numera hårt decimerade kollektivet.
Av 70-talets storfamilj återstår bara Göran (Gustaf Hammarsten), han som till självdestruktivitetens gräns vill tänka gott om allt och alla, och Klasse (Shanty Roney) som fortfarande väver trasmattor och längtar efter kärleken. De hankar sig fram på ströinkomster och försöker, föga framgångsrikt och alltmer desperat, värva nya (eller gamla) medlemmar till kollektivet.
Görans 60-årsdag blir en förevändning för att bjuda in de sedan länge utflyttade medlemmarna av storfamiljen. Mer eller mindre mangrant dyker dessa så upp, förutom Rolf som precis som skådespelaren Michael Nyqvist i verkliga livet har dött. Faktiskt blir de rentav lite fler nu, när Lena (Anja Lundqvist) presenterar en dotter och det dyker upp en man som ingen verkar känna igen eller vill välkomna, även om han själv uppenbarligen sett sig som en del av kollektivet.
Originalfilmen från början av 2000-talet mindes jag som både fin och rolig, men också irriterande med sina hårt karikerade, självupptagna karaktärer. Hur lätt är det inte att raljera över ”idealister” eller ”ideologer”; alla känner vi sådana men hur många känner egentligen igen sig själva i karaktärerna? Sjuttiotalets proggvänster var väl dessutom hur som helst rätt ute under tidigt 2000-tal, det behövdes knappast stora åtbörder för att alla skulle se bristerna i de kollektiva ambitionerna.
Tänkte jag då i alla fall. När jag ser om filmen nu, cirka tjugo år senare, slås jag av att rollfigurerna inte bara som så ofta i Moodyssons filmer är mångbottnade och kärleksfullt skildrade i all sin dysfunktionalitet, utan att alla är lika trasiga, kollektivets hippier likväl som människorna omkring dem. Det finns också något väldigt allmänmänskligt i karaktärernas svårigheter med varandra. Där är svårt att leva tillsammans, inte minst när mycket står på spel politiskt och existentiellt. Och även om mycket skiter sig i deras liv, hittar de genom varandra nya sidor också hos sig själva och har tillsammans trots allt väldigt roligt mellan varven.
I den nya filmen har de dysfunktionella dragen och trasigheterna snarast renodlats. De ensamma är kanske ännu ensammare, den hårt drivna ideologin fortfarande driven om än av nya tankar och elitismen har fått blomma fullt ut. Festen urartar förstås, och såväl svunna passioner som upplevda oförrätter får känslorna att svalla. Barnen från sjuttiotalskollektivet – de som nu är vuxna – får ta på sig rollen att försöka medla och hålla efter den trånsjuka, ålderskrisande äldre generationen. Filmen blir ett virrvarr av komedi blandat med fars och tragedi.
Som betraktelse över vänsterns tillstånd känns filmen smärtsamt mörk. Kanske kunde den beskrivas med kulturforskaren Lauren Berlants begrepp ‘grym optimism’ – det där hoppet som inte släpper taget ens när det omöjliga i förhoppningarna borde vara uppenbart. Moodysson låter oss se hur karaktärerna lägger krokben för sig själva: ensamheten och känslan av misslyckande är knappast självvalda, men rollfigurernas längtan tillbaka, till svunna tider och kärlekar, gör att de misslyckas på samma sätt om och om igen. När frågan ställs om att ge varandra en ny chans, landar det omedelbart i upprivna gamla sår och totalt haveri. Det är som att karaktärerna, fullständigt förblindade av drömmen om något som varit, på nytt väljer katastrofen framom smärtan (men också den förlösning som kan följa) av att släppa taget.
För lite så är det kanske med den vänster som klamrat sig fast vid tanken på fördelningspolitik eller välfärdsstat som vision för framtiden? Att drömma nytt är svårt, men svårast är att släppa den gamla för den är trots allt en dröm.
Igen är det kanske Görans syster Elisabeth (Lisa Lindgren) som står för det mest gränsöverskridande. Till skillnad från dem som trots högtflygande ambitioner låst fast sig vid sina sedan länge inrotade uppfattningar, är hon öppen för världen. Dessutom har hon sinnesnärvaro och sundhet nog att våga ge sig ut i den när hon vantrivs. I stället för att stanna kvar och åse de forna kollektivkamraternas utbrott hittar hon sig dansade till epadunk tillsammans med den avspisade nykomlingen och ett gäng landsortskids – och har genuint roligt. Just detta ger filmen en liten antydan om hopp. Det verkligt omvälvande ligger väl mer sällan i ideologin, oftare i förmågan att ge sig hän åt livet? De spår av sådan hängivenhet som finns i Moodyssons film gör att den trots mörkret förmår tro på livet och glädjen.
Dramakomedi. 115 min. Sverige 2023. Manus och regi: Lukas Moodysson. Foto: Ellinor Hallin. I rollerna: Gustaf Hammarsten, Shanti Roney, Olle Sarri, Jessica Liedberg, Anja Lundqvist, Lisa Lindgren, David Dencik, Henrik Lundström, Clara Christiansson Drake, Sten Ljunggren, Cecilia Frode, Lars Frode, Jonas Karlsson, Julia Heveus.
